Ninanna

Åh, Gud hjälp mig! Fingrarna skakar när jag skriver detta. En klump av ångest och panik gör att jag inte kan samla tankarna. Just nu är Anticimex här för att undersöka något, mina föräldrar vet inte vad. Jag sitter instängd på mitt rum, och hoppas för mitt liv att de inte ska komma in hit! Min toalett ska de antagligen in på i alla fall. Jag får torka med klorin efteråt? Och jag har inte städat ordentligt där heller. Fan, jag vill inte att de ska se exakt vilken sorts bindor jag använder, jag vill inte!!

Har haft seminarium idag, det sista för året. Jag hade tagit 5mg stesolid innan. Ändå skakade jag, sluddrade när jag pratade, började kallsvettas. Då hade Elin just pratat om en tjej hon känt, som av någon anledning kr**tes varje fredag eftermiddag, och skolpersonalen kunde inte förstå varför. Det kom fram att det var på grund av alkoholism i familjen. Men jag reagerade på det ordet, jag reagerar så starkt på just det ordet! Ångesten bara sköljer över mig, på ett sätt jag inte kan beskriva?

Jag hade velat springa därifrån. Men jag gjorde det inte. Och anledningen till att jag stannade kvar var inte att jag ville se min fobi i vitögat och vara stark. Nej, anledningen var helt enkelt att jag inte vågade. Jag ville inte få ytterligare blickar på mig, jag ville inte skämma ut mig ännu mer.

Jag är inte stark, kom inte och säg att jag är stark. Jag agerar som jag gör för att jag inte har något annat val, jag kan inget annat. Jag är inte stark, jag är rädd, ensam och fruktansvärt liten. Jag klarar situationen för att jag måste. Jag förmår inte göra något annat?

J-vla Anticimex, kan de inte dra någon gång???!!
Ska jag ta en stesolid till? Jag har inte så många kvar? Eller ska jag ta en snus? Nej, inte, jag får inte, inte snus. Stesolid, får jag det? Jag vet inte? Och jag har ingen att fråga, utom mig själv. Som om jag skulle kunna besluta något rätt??