Hon ser ganska rolig ut med sina nya permanenta framtänder mitt i gluggen, och de små sylvassa valptänderna fortfarande kvar längre bak i munnen... Ungefär som en sjuåring som just fått sina permanenta tänder och de är oproportionerligt stora i det fortfarande inte färdigvuxna ansiktet...
Det kliar ordentligt i munnen ibland, och vid närmare inspektion av hennes (till synes) livsfarliga gap - är det inte så underligt...
"Canine" har blivit en kanin!
Säg "AAAAAAHH!"
Lämplig porträttbild att hänga upp på väggen? (Nej - hon är inte ett dugg aggressiv! Kolla blicken så ser du att hon apar sig för att jag ville ha en skojig bild och busade upp henne till detta "flin"!)
DETTA är hennes "normala" smile. För hon ler med tänderna. På samma charmiga sätt som Sammet också gjorde... :D
Igår upptäckte jag att hon hade tappat två tänder i underkäken. Det var efter att Mattias varit ute och lekt lite dragkamp med henne på eftermiddagen. Sedan på sen-kvällen... råkade jag se hennes mun igen! Och det var något som inte stämde... Hon... hon... Hon såg helt plötsligt ut SÅHÄR!!!
Min första tanke var "Vad i...! VAD är det som händer?! Ska det gå SÅHÄR snabbt?!!". Den andra kom några sekunder senare: "Hur ska hon nu kunna länsa alla bärbuskar? Utan de små framtänderna att plocka sina älskade hallon och vinbär med? Hon kommer ju att bli förkrossad om hon inte kan frossa i bär på tomten!"
Lyckligtvis växer de permanenta tänderna så jag tror jag ska lägga örat mot hennes nos för att höra hur det knakar... I överkäken syns två små nya gaddar som redan börjat växa fram. Likaså till höger i underkäken är en ny tand på väg...
Första tanden...
De är små, de där vassa valp-gaddarna... Och svårfotade...
Plötsligt blev hon så stor, så stor... Så vacker att det fysiskt känns som att hjärtat smälter på det mest underbara sätt man kan tänka sig!
Men den underbara, härliga valp-busigheten finns fortfarande kvar i hennes blick, ja hela hennes väsen faktiskt!
Och bägge bilderna är från idag, fast i omvänd kronologisk ordning. Hon vaknade och såg så oförställt lycklig och busig ut att jag var tvungen att försöka dokumentera det med kameran. Ändå verkar det som att vissa saker inte kan fastna på bild och där göra sig riktig rättvisa... Energin bakom de där bruna ögonen strålade ut och gav mig kraft för hela dagen! Det går inte att känna sig nedstämd eller bekymrad eller trött efter en sådan dos av GLÄDJE! <3
Det är helt obegripligt hur mycket jag saknar Leia efter att ha varit ifrån henne i bara ett ynka litet dygn... Dessutom sitter jag i valet och kvalet om huruvida jag ska skriva något om detta, det känns fånigt, som den överreaktion det också är. Jag hade inga som helst problem att skiljas från Sammet för ett tag. Jag visste ju att Sammet - precis som Leia nu - hade det jättebra och levde och var sådär hundligt lycklig som bara dessa underbara fyrbenta små solstrålar kan vara! Leia mår bara bra över att få vara i det hus där hon hör hemma, hon är där hon ska vara. Med sin husse och matte. Så att Leia har det hur bra som helst - det tvivlar jag inte en millisekund på! Men jag... jag saknar "min" lilla valp. Energiknippet som väckt mig okristligt tidigt på morgnarna, som jag vaktat på som en hök varje stund för att hon inte skulle uträtta sina naturbehov på golvet, som jag ändå missat då och då och som ett litet monster med enorm envishet älskat att attackera pappret jag använt för att noggrant städa undan alla spår efter dessa små pölar. Som käkat upp vartenda smultron hon sett på tomten, och som därefter när bären tagit slut gått över till själva plantorna istället. Som med precision norpat tag i den hårsnodd jag haft i nacken och dragit bort den när jag legat och halvslumrat.
Kort sagt - den lilla individ som haft min nästan odelade uppmärksamhet i dryga fem veckor...
Det går undan, och jag undrar ibland vart tiden tar vägen! Om det bara är som jag inbillar mig, eller om hon verkligen blivit så mycket större på så extremt kort tid...
Men om man jämför:
Här är en bara några dagar gammal bild där hon och jag sitter i ungefär samma pose som...
... här. Ungefär tre veckor tidigare...
'
Min lilla solstråle är hon i alla fall.
Min tokhärliga lilla busvovve!
Hon bara älskar livet, nuet...
Och hon ÄLSKAR att leka och busa!
Och om jag ska vara helt ärlig... hon får mig att älska hennes lekar nästan lika mycket
som hon själv...
Min älskade lilla minivovve!
Viskar hemligheter i finaste valpöronen i världen! <3
Sist jag gick med en älskad liten fyrbening på denna skogsstig känns som väldigt, väldigt längesedan. Och som igår... Sist hette vovven Sammet. På lillasysters tolvvekorsdag gick jag här för första gången med älskade lilla Leia!
... men det känns faktiskt som att man kan se hur hon växer dag för dag! Det går otroligt fort, och det är en sådan fantastisk gåva att få vara med och se henne växa, utvecklas, att få vara hennes guide i livet...
Jag drar på mig ett par sandalliknande skor i plast och går ut. Luften är... inte het, inte ens ljum, men termometern visar på lite över 20 grader så jag fryser inte i mina kortbyxor och mitt linne. Jag småspringer de få meterna till gungställningen vid hyreshusen, sätter mig på en av gungorna och tar fart... Mitt hår flyger av vinddraget, jag låter krafterna från gungan leka med mig, känner hur gungan lyfter under mig. Ungefär som när jag var liten låtsas jag att jag flyger och en otrolig känsla av frihet griper tag i mig. För en timme sedan låg jag orörlig på sängen och stirrade in i väggen, oförmögen att känna annat än ångest och vanmakt. För en halvtimme sedan fick jag ett litet utbrott över alla orättvisor och gjorde ett privat videodagboksinlägg i frustration. En ingivelse... Några steg ut till gungställningen och kanske är det kontrasten i mitt mående som får mig att insupa de få sekunderna av lycka som erbjuds. Som får mig att uppskatta den korta stunden med vinden i mitt hår och sommaren som kanske - trots allt dröjer sig kvar ännu en tid.
Det är korta stunder som dessa... som får mig att återfå hoppet om livet. Ett par sekunder av frihet som får mig att härda ut... Ännu ett tag...
Min mamma håller på att sy en klänning till mig som jag ska ha på min underbara bästis sedan lågstadietidens - bröllop i sommar. Jag står på en stol, mamma står nedanför och nålar. Jag kliver sedan ner från stolen, småspringer ut i hallen där en ordentlig spegel finns... och konstaterar att detta nog - bokstavligt talat alltså - är den finaste klänning jag har sett!
Jag går sedan tillbaka, mamma hjälper mig med dragkedjan... och jag känner en välbekant svartnad för ögonen. Jag har lätt att få blodtrycksfall, så när den där känslan i huvudet kom... stod jag bara still. Jag brukar alltid göra en av två saker vid blodtrycksfall:
1. Jag böjer mig framåt och står lutad medhänderna på knäskålarna tills synen och hörseln kommer tillbaka
2. - eller - och detta om jag som i det här fallet står och pratar med någon - jag gör ingenting. Jag står kvar upprätt tills sinnesintrycken kommer tillbaka.
Jag valde det senare denna gång. Nog för att mamma är läkare och inte freakar ur för minsta lilla, men hon har nyligen opererat en höft... och jag trodde verkligen att det skulle gå över som det alltid brukar göra...
Men det gick inte denna gång. Jag föll ihop. Men jag hade så mycket kontroll kvar att jag parerade så att jag inte skulle ramla på mamma eller knuffa undan en av hennes kryckor. Jag vet inte exakt vad definitionen på att "svimma" är - men jagskulle nog vilja säga att jag faktiskt gjorde just det. Jag svimmade.
Efter en tidsram som jag skulle gissa var bara någon sekund vaknade jag upp på mattan med mamma frågandes om något. Synen återkom på en gång, men jag upptäckte att jag hade "lock för öronen". Det kändes som att jag hade öronproppar i bägge öronen fast utan det tryck i själva yttersta delen av hörselgången som man får när man skyddar öronen mot buller med öronproppar...
Mamma hämtade - linkande med sin onda nyopererade höft - en mugg med vatten medan jag fick lägga mig ned på vardagsrumssoffan med benen högt. När hon kom tillbaka med vattnet hade hörseln återvänt. Jag kände mig... ja, "som vanligt". Förutom att jag var skraj. Vad i helvete var det som just hände?! SÅDÄR har det liksom aldrig blivit för mig tidigare. Jag hade liksom inte gjort NÅGOT som jag skulle kunna tänka mig utlöste en plötslig svimning. Jag var, har varit och är - uttorkad. Det vet jag. Men DETTA...?!
Uttorkning, överhettning, stress... Kombinerat med att jag är förhållandevis lång och lite underviktig...
Min vänstra tumme gör ont. Tack vare min berömda klantighet... Jag skulle hacka lök... Vass kniv... Liten skärbräda... Lite stress... Och lite för mycket oaktsamhet gjorde att jag råkade skära mig. För alla som inte vet det så är mina naglar lite nedbitna. Så att fingertoppen slutar några millimeter utanför själva nageln. Trots det lyckades jag skära sönder en bit av nageln. Så pass att det blödde. Så pass att det gjorde - och gör - jävlusiskt ont! Och det är inte förrän man står med en värkande tumme förrän man inser hur mycket man faktiskt behöver den! Ett litet sår i vänster tumme gör att jag just nu känner mig tämligen handikappad...
Och just det ja... Sade jag att det gör ONT...? :S
En supersnabb bild med webcamen... Mörkt och kass kvalitet - jag vet. Men min tumme... AAAJ!!!
Ganska smart bebis för att bara vara fyra månader, eller vad säger ni? ;)
(PS: Detta är mitt första försök att lägga upp kipp från tuben här på bloggen... Funkar det så funkar det... Fnkar det inte så får jag ge mig själv omläxa... )
Jag vet inte hur många av mina läsare (om jag ens har några kvar, så dålig som jag är på att kommentera era fina bloggar - men statistiken säger att ni i alla fall är några...) upplevt en sådan "panikattack" där man känt att man håller på att kvävas trots att man hyperventilerar... Att det inte finns något syre i luften trots att man ju logiskt VET att man får syre i lungorna... Alldeles för mycket syre, så mycket att man närmar sig gränsen för att svimma... Så känner jag. Så har jag känt hela dagen idag och även igår... Idag kände jag hur yr jag blev när jag flämtade efter luft, jag var tvungen att hålla andan en stund för att inte slockna... Sedan är jag börjadeandas igen var känslan densamma. Jag känner det som att jag inte får syre, hur mycket jag än andas... Timme efter timme...
Älsklingen bad mig att gå en kort runda runt kvarteret, och... det hjälpte lite... Efter cirkus 100 meter avtog kvävningskänslorna lite. Inte helt, men lite... Sedan närjagkom in genom ytterdörren var det som att gå in i en vägg igen...
Det beror på luftfuktigheten... Och det beror på att jag tänker på hur jag (upplever att) jag inte får luft... Jag håller inte på att kvävas, det bara känns så. Det bara känns så... Men känslan... Den är så jobbig, och den är här hela förbannade tiden! Hur länge till? När ska fukten avta? När??!!!
Klockan är efter 6 på morgonen. Det är sommar och egentligen skulle jag kunna sova till mitt på dagen om jag ville det... Egentligen... Och tro mig - det skulle jag verkligen vilja! Det är det där lila "egentligen" som ställer till det.
Har jag sovit gott? Nope. Har jag sovit dåligt? Inte det heller. Jag har inte sovit alls! Och vet ni vad jag kommit fram till av detta? Att det faktiskt är oändligt mycket bättre att sova dåligt än att inte kunna sova alls!
Jag råkade hitta ännu en löjlig "fjortis-lista" när jag slösurfade... Och jag var nära att sätta kaffet i halsen av garv vid en av formuleringarna...
Från kram till sex:
1. Har du kramat motsatta könet? - Såklart jag har!
2. Har du någongång bara velat gå fram och krama någon? - Jadå.
3. Har du kramat någon du tycker om inför folk? - Javisst!
4. Har du pussat någon i motsatta könet? - I könet? Jag kan säga att jag pussat någon AV motsatt kön, det får räcka!
5. Har du pussat någon i medsatta könet? - Återigen, I könet? Och ursäkta men... "medsatta" könet? (Här "LOL:ade" jag alltså...) Nej, om man räknar bort att min farmor brukade pussa mig på munnen som liten så har jag inte pussat någon av samma kön. Och definitivt inte I någons kön!!!
6. Har du pussat den du tycker om? - Jag och M har varit tillsammans i snart åtta år, så vad tror ni?
7. Har du pussat någon inför folk? - Japp.
8. Kysst någon inför folk? - Det också, ja...
9. Hånglat inför folk? - Alltså... Jag tycker att det är ganska ohyfsat att stå och grovhånga inför folk... Jag har själv varit med om att kompisar tillbringat hur lång tid som helst "lip-locked" med sina respektive medan jag stått vid sidan och saknat min älskade som en tok... Det är inte kul, så nej - jag har nog inte "hånglat" inför folk...
10. Vem var ditt första hångel? - M
11. Hur många har du hånglat med under en kväll? - EN! Vadfan...
12. Vem är ditt bästa strul? - Kalla mig pryd, men jag gillar inte "strul"...
13. Och vem är ditt senaste? - Se ovan.
14. Ditt snyggaste hångel? - M
15. Skäms du över att hångla inför folk? - Har för mig att jag förklarat min syn på offentligt hångel redan...
16. Haft sex med någon på offentlig plats? - Det har ni inte med att göra, sorry...
17. Haft sex överhuvudtaget? - Ja.
18. Hur gammal var du första gången? - Skulle strax fylla 18...
19. Hur gammal vill du vara första gången? - Lite sent att bestämma det nu va? Men jag kan säga såhär: I nedre tonåren var jag fast bestämd över att jag ville vänta tills jag var 18 innan jag gjorde det första gången. Och det höll jag ju också... nästan...
20. Blivit dumpad efter sex? - Nope.
21. Har någon av det motsatta könet sett dig naken? - Behöver jag ens svara? SJÄLVKLART!
22. Har du gjort något av detta med de medsatta könet? - Nej, jag har inte gjort något av detta med det "medsatta" könet...
Jag vet inte hur många gånger jag mötts av denna bild idag... Första gången tyckte jag att det var lite smågulligt... Lite roligare än att mötas av de vanliga "Error-meddelandena" i svart text... Men nu blir jag bara irriterad. Förlåt, kära blogg.se, men jag tycker faktiskt att idén med en ko som smiter in i serverrummet var ganska kass... Åtminstone när det händer MER än hälften av gångerna jag försöker läsa ett inlägg eller dess kommentarer...
'
