Ninanna

Det finns människor som man bara behöver träffa en kort stund för att ”connecta” med, för att känna att man tycker om… och som tycker om en tillbaka…

Hon var en sådan person… Hon var någon jag kände djupaste sympati med direkt efter att vi skakat hand och presenterat oss för varandra. Hon vars hus jag och M skulle ta över, hon som bott här ända sedan det byggdes på 50-talet. Hon älskade det här huset. Hon ville inte flytta härifrån, men det faktum att vi kom så bra överens kändes som… ja, det kändes som att det var ett litet plåster på såren.

- Jag ska ta väl hand om huset! Ungefär så sade jag till henne när vi gått en rundtur. Hennes barn höll i försäljningen, men för mig var det viktigt att visa henne att det var hon som var huvudpersonen här. Hon och vi. Den gamla ägaren och de nya… Hon satt i rullstol och jag skjutsade henne från rum till rum. Trots ramper specialanpassade för att hon skulle kunna ta sig från rum till rum så var vissa trösklar lite bökiga. Jag bad Mattias om hjälp vid ett tillfälle minns jag. Det hade såklart varit enklare att låta henne sitta kvar i köket, men… Nej… Detta var hennes hus, och det var hon som sålde till oss, oavsett hur mycket hennes barn var med och höll i tyglarna.

  Jag fick en lång kram innan vi skiljdes åt. Det kändes så bra, så skönt… En tyst överenskommelse om att jag skulle ta hand om det hus som varit hennes hem i över 50 år… Ett tyst godkännande från henne, att det var okej för oss att ta över och fortsätta att vårda och älska detta hem… 

Ett par veckor efter att vi flyttat in var M:s pappa över med lite småsaker som hade blivit kvar… Det var då hon hälsade speciellt till mig…
- Hälsa den där rara flickan…! Åh Anne-Lise, du anar inte hur mycket de orden kom att betyda för mig!

Vi började ganska snabbt prata om att bjuda hit henne i sommar, jag och M. Om hon ville… Vi skulle sitta ute på altanen och fika… Jag hade så mycket mer jag skulle vilja säga till henne, så många frågor att ställa oh så många svar att få… Men så blev det inte… Så blev det inte… Jag fick veta det av M som innan dess fått veta det av sin pappa… Att hon somnat in tidigare under våren. Hon – denna genomgulliga, fina, snälla människa…! Hon verkade ju inte på något sätt sjuk, hon var bara gammal! Rörelsehindrad, men inte… inte sjuk…!   

Hittade denna bloggtext som jag glömt att lägga ut när den var klar... Den är alltså från den första januari i år...

De skrattar och pratar i munnen på varandra. De ska sova över hos farmor och farfar denna nyårsafton och är båda exalterade. Som små yrväder far de fram genom rummen, de sjuåriga tvillingarna. Det är tätt mellan skratten och stämningen är livlig. Som alltid runt Alrik och Johanna. Stämningen är trevlig, men livlig.

Jag sitter i soffan framför TV:n, och till vänster om mig i en fåtölj sitter M. Vi ler mot varandra, men mitt leende blir ännu större när en liten hand plötsligt fattar tag om min.
- Vad är det där? frågar Johanna nyfiket med ett leende på sina läppar samtidigt som hennes små fingrar studerar guldringen på mitt vänstra ringfinger.
- Det är min förlovningsring, svarar jag.
- Alrik! Alrik, de är förlovade! utropar Johanna glatt. Bägge barnens blickar letar sig mot också Mattias vänsterhand, och se! Han har en likadan ring som jag!
- Jag vill ha småkusiner snart! säger Alrik, och Johanna är inte sen att hålla med. Jag ler mot dem. Jag skulle gärna ge dem sina efterlängtade småkusiner imorgon, men av olika anledningar vet jag att det nog är bäst att vänta… Ett litet tag till.

 Timmarna går. TV-programmen avlöser varandra, och jag stör mig något enormt på… att SVT tydligen inte tänkt på att barn kanske sitter uppe vid TV:n just denna kväll. Alrik undrar vad ”porrporr” är… Och jag hatar att ljuga, men jag svarar kort att jag inte vet.
  På någon annan kanal går en film. Det är en slags biografi av någon countrysångerska, och… I should have seen it coming – jag vet, men jag får lite smått panik när det blir en sen som förmodligen kommer att visa hur den unga tjejen blir våldtagen. Vi knäpper snabbt över till en annan kanal, men barnen undrar ju såklart vad det var för något som de inte fick se… 

När Kalle Moraeus kommer i rutan jublar de. Jag ler inombords och tänker att ”det här skulle mamma ha gillat!”… Mamma som kommer från Orsa och har Kalle Moraeus som sin idol. Honom och Aretha Frankling, och det säger väl en hel del av hur höga hennes krav är, eller? Ja, Kalle har tydligen två till hängivna fans, och det glädjer mig stort å hennes vägnar!

När klockan mer och mer närmar sig midnatt och det nya året blir barnen tröttare och tröttare. Ett blont litet huvud vilar mot min axel, men jag känner hur ”knölen” av ben måste vara obekväm, så jag ändrar ställning för att göra det lite bekvämare för Johanna. Åter känner jag en mjuk liten barnhand i min.

Ishockey = trist! Matchen mellan Sverige och Ryssland... hade jag inte en tanke att kolla på. Ändå hamnade jag bredvid M i soffan framför TV:n och såg de sista... ska jag dra till med 20 minuterna(?) minus de fem sista... Om man ska beskriva mina kunskaper om hockey så kan man lätt säga att de är lika stora som intresset för att titta på ett gäng gorillor och en puck. Obefintligt alltså. Det känns bara snäppet roligare än bandy då det händer lite mer på isen... Men jag vill bara gardera mig och säga att jag de fakto inte har några som helst kunskaper här - jag vet faktiskt inte ens hur många spelare det är på planen. Eller om det kallas "planen" när det rör sig om en isrink...

Men: Jag tyckte definitivt att det såg ut som Vadhannuheter från det forna Sovjet filmade för att få en straff... Om två jämnstora män råkar dunsa in i varandra i samma hastighet och den ena verkar helt oberörd samtidigt som den andre faller pladask... Då känns det faktiskt som att den som faller endera har jäkligt dålig balans, har otur och vurpar på samma sätt som jag vurpade på ett snorpaper för någon månad sedan... eller att han filmar. Det såg hur som helst inte ut att ha gjort speciellt ont...

Ont däremot såg det ut att göra på Franzén när han fick en klubba i nyllet... Fy satan! Och jädrans vilket liv det blev efter det! Vissa anser att det var en hämnd från ryssarnas sida eftersom Franzén muckat tidigare... Andra säger att Franzén får skylla sig själv son böjde sig framåt och mer eller mindre krossade sin egen näsa... Jag tycker/tror att bägge har fel. Det såg faktiskt inte alls ut som att Kalinin (heter han så?) medvetet tryckte upp klubban i fejset på Franzén. Och det är jäkligt trist att idrottare ibland blir skadade, men... det är sådant som händer! Och hockey är en tuff sport, det är inga silkesvantar som gäller där inte! Men att han skulle få skylla sig själv? Nej, det tycker jag inte heller! Skulle han MEDVETET smasha ner snoken på en motståndares klubba? Eh... nej, jag vet inte hur smart killen är i vanliga fall men att bryta sin egen näsa...? I så fall är man ett fall för psykvården och i allra högsta grad ett offer i alla fall!

Sverige förlorade. På hemmaplan. Ryssarna filmade. Dålig stil. Både Sverige och Ryssland gjorde fula tacklingar. Dålig stil det med. En liten skara tycker att det var en mesig match. Jag håller inte med, men så är jag inget fan av hockey heller. En svensk spelare fick en rysk klubba i ansiktet. Han har min sympati för det. Jag lider med någon som slår sönder snoken. Men det innebär inte att jag vill sopa hans dåliga beteende under mattan - absolut inte!
  Jag tycker fortfarande att hockey är TRIST! Och jag har ingen vettig ursäkt till att jag sitter här mitt i natten och läser om det, skriver om det eller tänker på det...

Jag tänkte jag skulle utmana mig själv genom att peka ut tio egenheter jag har... Bara på skoj och som tidsfördriv... Och jag kan säga redan nu att jag inte vet om jag kommer att kunna komma upp med tio saker, men... Well, here we go:

1. Jag missbrukar "punktpunktpunkt" (...) när jag skriver... ;P
2. Jag har klockan på höger arm. Jag vet inte riktigt varför, men jag började med det för ett par år sedan... När jag fick min första klocka hade jag den på "rätt" arm och det fortsatte jag med i cirka 20 år... Kanske fanns det en tanke bakom att byta, men jag kommer i så fall inte håg vad det skulle vara...
3. Jag har stora händer och fötter. Jag har faktskt större fötter än M - storlek 41, ibland 42...
4. Jag både säger och skriver "Jeez...!" väldigt ofta. Det har nästan blivit lite av "mitt" uttryck... Andra säger "wow", "herregud" eller liknande. Jag säger "Jeez"...
5. Jag fortsatte att växa på längden tills jag var över 20... I ettan på gymnasiet var jag 169 cm lång, något år senare var jag uppe i 171 och vid 23 års ålder mätte jag 172... 
6. Jag har aldrig förstått tjusningen med barbiedockor... När barbiedockorna och alla dess trista kläder plockades fram bland tjejerna på lekis och fritids sökte jag mig till killarna och deras så mycket roligare bilbana...  
7. När jag var liten samlade jag på Star Wars-figurer i plast... Idag finns tyvärr bara Darth Vader kvar... Han står och tronar på vårt köksbord... Haha! ;D
8. Jag provfilmade för en ganska stor roll och var sååå nära att få den vid 13 års ålder...
9. Jag har aldrig - never ever - varit på krogen... Och jag fyller 26 år i september... Om jag får dra till med en vild gissning så kommer jag nog att dö utan att någonsin ha varit på krogen... Jag känner inget som helst lockande med krogkvällar...
10. Jag är inte ett dugg rädd för ormar eller spindlar (med undantag för huggormar som faktiskt kan orsaka verklig skada)... Men majssnokar är hur söta som helst enligt mig! Och de är helt underbara att klappa - något lenare får man verkligen leta efter! Sidentyg känns som säckväv mot fingrarna efter att man klappat en orm...

Tjosan! Jag kom visst på tio faka trots allt!