Ninanna

Det finns stunder då man bara inte orkar. Det finns perioder i livet som bara inte går att uthärda. Jag skulle inte klara mig utan stesolid just nu. Tragiskt, men sant. Så otroligt mycket skall presteras, det är seminarier, en stor tenta, uppsatsskrivande och redovisning. Och mitt uppe i allt detta trasas mitt inre sönder av emetofobi-attacker. Jag kan inte sova på nätterna. Mitt födointag består till 90% av näringsdrycker. Inatt var en såndär hemsk natt igen. Jag mådde så illa, jag visste liksom inte vart jag skulle ta vägen. Skakade och kallsvettades, höll krampaktigt händerna knutna så att de idag är alldeles svullna? De kommer så ofta, attackerna. Och jag vet inte vad jag ska göra, jag vågar inte berätta för någon när jag mår så dåligt. Jag vet hur jag själv skulle reagera om någon klagade så som jag gör inombords. Och jag vet egentligen inte om jag ens får eller vågar berätta om det här på bloggen? Känns så fel... Kan man överhuvudtaget berätta om man mår illa?


Tog en stesolid vid fyratiden. Skuldmedvetet, för jag vet att jag måste hushålla med dem? Men det hjälpte, illamåendet försvann och jag somnade och kunde sova till klockan ringde. När jag vaknade var jag faktiskt, hör och häpna ? hungrig! Åt en halvskaplig frukost, bestående av två mackor och ett ganska stort glas mjölk. Det är mycket för att vara jag?

Det är läskigt, händelsen med lastbilen har satt sina spår. Ännu hemskare att jag ständigt utsätter min familj för oro. Jag vet hur det känns att gå och oroa sig för att någon i ens närhet ska råka ut för något, och både mina föräldrar och pojkvännen har flera gånger uttryckt sin oro. Mamma ringde mig när jag var på väg hem från ett lååångt möte med basgruppen idag. För att höra att allt var okej. Och hon brukar inte vara den som ringer och är orolig...

Jag verkar få vara med om det mesta vad gäller missöden i trafiken. Det har varit bilar som plötsligt gått sönder och inte gått att köra när jag har varit långt hemifrån. Det har varit en för mig oförtjänt polisanmälan om smitning från parkeringsolycka. Jag har fått p-böter. Jag har varit nära att köra på ett rådjur. Bilar framför mig har tvärstannat så det varit mest tur att jag lyckats bromsa innan jag kolliderat med dem. Och idag hände det som jag bara drömt mardrömmar om. Jag krockade. Jag krockade faktiskt. Och det var bland det obehagligaste jag varit med om i trafikväg, om jag ska vara riktigt ärlig.

Idag skulle vi återigen ha ett av våra berömda seminarier. Trots att detta bara var ett av åtta, och det åttonde kommer att vara det största och avgörande, kändes detta vanskligare än alla de andra som vi hittills haft. Trots timmar av läsning kunde jag inte känna att jag hade full koll på uppgiften. Å andra sidan var jag i gott sällskap, jag tror ingen lyckats ta in och omsätta alla hundratals statistiksidor i de basala ganglierna?
Basgruppen hade bestämt att vi skulle träffas en timme tidigare och gå igenom den gemensamma förpliktelsen, och jag var lite sen. Inte mycket, men så pass att jag kände mig lite sådär halvstressad? För mig är det jobbigt att träffas sådär i universitetshuset, jag hade ångest för mer än bara själva redovisningen. Mycket mer?

Väglaget var sådär nyckfullt, det var någon plusgrad och asfalten blänkte lite som när is och frost precis smält och täckt vägen som en stor glänsande matta. Temperaturmätaren i bilen visade att det var plus en grad i luften. Här och där var det snöslask, så jag tog det försiktigt. Trots att jag var stressad. Jag vet att vinterdäcken på bilen inte tillhör den bästa klassen, och jag vet att just detta väglag ofta bjuder på obehagliga överraskningar.
Ändå hände det. Jag körde lagligt, men kanske fortare än vad jag borde ha gjort. Det var ingen extremt tvär kurva, men tillräckligt tvär för att jag skulle få sladd på bilen. Jag var tvungen att styra upp bilen så den hamnade halvvägs ut på vänster väg halva för att inte åka av vägen. Och då ser jag det. Rakt framför mig kommer en stor lastbil i full fart. Jag kommer att frontalkrocka med en enorm lastbil, och det finns inte en chans att jag skulle överleva en sån kollision.

Det gick så otroligt snabbt. Samtidigt som hela händelseförloppet tog en evig tid. Det låter märkligt, men min upplevelse var att det både gick på en millisekund och att det tog en evighet. Sanningen låg naturligtvis någonstans där mittemellan?
Jag hann tänka en väldig massa. Är det såhär det skulle sluta? Är det verkligen såhär det känns att dö? Det är ju precis som fordonskollisioner skildras på film? Det måste ju vara en av mina vanliga mardrömmar, snart vaknar jag upp och ligger kallsvettig i min egen säng? Denna bild, den gigantiska vita lastbilen som närmar sig min lilla personbil med blixtfart, det måste vara detta som också var Mayas sista syn. Maya, som gick i min klass på gymnasiet första terminen. Som omkom på ett så fruktansvärt sätt den 15 november 2005? Det stod på förstasidan i lokaltidningen dagen därpå. ?Ung kvinna omkom omedelbart när hon påkördes av en lätt lastbil när hon skulle korsa E4 vid Coop Forum i?? Klockan 16.15 var det. Det kom jag ihåg. Och jag mindes den förlamande overklighetskänslan när jag fick veta det. Nu var det min tur?
Allt detta hann jag tänka, samtidigt som min kropp reagerade instinktivt genom att parera så gott jag kunde till höger, mot mitt egna körfält. Det small till, och jag minns den vita plåtväggen ungefär en decimeter utanför min sidoruta. Skrapet när vänster backspegel touchade lastbilens vänstra sida. Jag höll stadigt i ratten och koncentrerade mig på att hålla den så fixerad att inte bilen fick sladd igen och skadades i karossen?
Först därefter kom verkligheten tillbaka. Först därefter insåg jag vad som hänt. Och jag vet att det låter helsjukt, men det var som att precis upptäcka att man har multipla personligheter? Jag var helt med i händelseförloppet innan och när krocken skedde, jag agerade så gott jag kunde, jag hade hunnit tänka så mycket på ett ögonblick, jag hade lyckats rädda mitt eget liv? Men det var först nu jag verkligen förstod. Det var först nu ett det normala perspektivet kom tillbaka. Och? ironiskt nog var min första tanke i detta klara sinnestillstånd ?Åh nej, backspegeln!! Hur ska jag fixa den, går det att fixa själv, jag har ingen lust att lägga ut en massa pengar på ett verkstadsbesök??

Jag körde in och stannade vid vägkanten. Famlade i väskan, fick upp en desinficeringsservett och torkade högra handen innan jag skakade fram en stesolid ur min burk. Jag svalde med cola. Stängde burken och kände hur paniken började komma ju längre jag väntade på att lastbilschaffisen skulle stanna eller komma tillbaka. Jag tittade genom bakrutan för att se vart han stannat. Det tog ett par sekunder innan jag fattade var: ingenstans! Han hade bara kört vidare.

Jag ringde till Annika och talade om att jag skulle bli lite sen eftersom jag precis hade krockat. Jag sa det medsamma självklarhet som om situationen varit att jag fått soppatorsk och var tvungen att ta fram reservdunken? Stackars Annika frågade om jag var skadad, om det var allvarligt, och jag svarade helt lugnt att det inte var någon fara, jag skulle nog bara köra rätt långsamt in till stan? Jag fattar inte att jag kunde låta så lugn på rösten, för jag skakade i hela kroppen... Nu hade det precis blivit mitträcke, ändå hajade jag till vid varje lastbil som åkte förbi i motstående körfält. Jag var hela tiden beredd på att ?han kanske kör på fel sida, han kanske kolliderar med mig snart?? Jag har nog aldrig kört en så lång sträcka alldeles vis vägkanten förut, och det var inte förrän vägen delade upp sig i filer som jag började återfå något slags halvlugn. När jag var nästan framme var mitt största bekymmer backspegeln. Fan också, att den skulle bli skadad! Själva spegelglaset hade hållit, men själva plastkåpan, den som skyddar den elektriska styrningen när man ska vinkla backspeglarna åt rätt håll, hade gått sönder rejält.

Jag hittade en parkeringsficka, var noggrann med att parkera bilen väl innanför de vita linjerna, grävde fram lite mynt och gick och köpte en parkeringsbiljett där tiden skulle gå ut nästan en timme efter att seminariet skulle vara slut. Bara för att vara på den säkra sidan. Jag lade in biljetten i min perfekt parkerade bil, och var noga med att plocka bort alla gamla parkeringsbiljetter från instrumentbrädan. Så det inte skulle vara några tvivel om att jag parkerat helt lagligt och inte fuskat med p-biljetten.

Sen hände en himla massa mer idag (eller igår är det ju nu), men jag tror nog jag måste avrunda och gå och lägga mig nu. Vi får se om jag återkommer med en redogörelse för resten av dagen?

Varför går inte vi människor i ide på vintern? Så otroligt mycket lidande vi skulle slippa då, åtminstone skulle jag göra det... Sova oss förbi de hemska "farliga" månaderna... Minimal smittorisk, eftersom folk inte skulle arbeta, placera sina barn på dagis, äta vidriga julbord eller supa sig dyngraka på nyårsafton... Det sista vet jag inte smittar, men det är ändå en ångest jag mer än gärna skulle slippa...

Kan man anordna en automatisk droppställning i sitt hem som man aktiverar varje höst, som gör att man får kontinuerlig näring och kontinuerlig mängd sömnmedel, och ligga lugnt i sin säng fram till april någon gång? Finns det någon möjlighet?

... Eller är mitt enda hopp att återfödas som en björn eller igelkott? Eller varför inte ett mumintroll, deras liv är avundsvärda!! Gå i ide i november och sedan vakna av att solen skiner och det är vår! Har någon någonsin varit m**sjuka i Mumindalen? Jag tvivlar på det...

Just nu är det väldigt jobbigt. Vaknade imorse och kände mig väl lite sådär halvdan, sedan efter frukost har min ångestnivå bara stigit och stigit. Jag är konstant lite sådär halvillamående, har inte orkat göra lunch ännu trots att klockan är över tre på eftermiddagen. Jag har inte många stesolid kvar, så jag kände att jag egentligen inte har råd att ta det. När illamåendet bara blev värre tog jag en halv. Jag brukar behöva två för att få effekt. Den halva hjälpte inte, så jag tog nyss andra halvan. Jag hoppas innerligt att det hjälper, att jag inte gjort av med en tablett i onödan. Jag har fyra kvar nu, och jag vet att jag kommer att behöva ta imorgon när hantverkaren kommer och ska installera en ny luftvärmeväxlare. Så på torsdag är det seminarium. Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra. Skolan har inte ens börjat för mig detta år, och jag är redan totalförstörd av ångest? Varför? Jag är räddare nu för smitta än innan jul. Jag orkar inte ens tänka på hur farligt det är att bara vistas ute. Likförbannat kan jag inte låta bli. Detta äter upp mig?

Ska jag be om mer stesolid? Eller kommer de att tycka att jag använder för mycket???


22.45
Bättre nu, den andra halvan tog skruv trots allt. Paniken försvann, illamåendet med den. Men jag har fortfarande förväntansångest. Hur ska jag göra imorgon? Mamma visste inte om hon kunde ta sig tid att åka till apoteket, och kan inte hon göra det så måste jag göra det. Jag hatar det, jag vet inte hur jag i så fall ska fixa de jävla piller som tar slut på tisdag. Kan jag vara utan? Ja, det borde jag väl kunna. Eller nej, risken finns att jag får tillbaka mina gråtattacker då, såna som jag fick förra och förrförra gången jag på egen hand slutade med medicin?

Min basgrupp ska tydligen träffas imorgon, och mitt samvete säger att jag BORDE vara med. Men jag vet inte om jag orkar, om jag vågar, om jag kan? Skit också!