Ett ynkligt försök att vattna på min Skrivtorkade blogg...
Det är så mycket som jag skulle ha velat skriva, men tankarna förblir oformulerade, de läggs på lager i mitt huvud som ogripbara känslor, eller om jag ska ta en annan liknelse: de är som en flock med fåglar som aldrig sitter stilla läge nog för att jag ska hinna ta upp min kamera och knäppa bra kort på dem...
Mina ord har alltid varit min frälsning, och jag tycker inte om att ha det som jag har det nu - ha dem ostrukturerade i en hjärna som vill ha ordning och förklaringar. Jag vill formulera mig, göra mig förstådd genom att måla mina känslor med ord, precis som fotografen genom rätt vinklar och oblektiv och - viktigast av allt - rätt ögonblick vid avtryckaren.
Jag försöker... och misslyckas. Jag sätter mig ned, jag försöker samla tankarna för att kunna förmedla dem vid rätt tidpunkt och på rätt sätt. Det går inte. Endera är jag för långsam eller för snabb. Endera överanalyserar jag det jag tänker skriva, eller så släpper jag efter för mycket på greppet att tankarna flyger iväg.
Flummigt? Ja, absolut! Men detta är faktiskt - hur tråkigt det än är - det bästa jag kan förmå.
