Ninanna

Nu är Birgitta hemma igen, och verkar må skapligt bra. Men jag är orolig. SÅ orlig. Känslan av helles hjärta som slutar slå, en avstannande puls under mina fingrar... Den väller över mig hela tiden.

Det har varit jobbigt mellan mig och M. Jag är så sprängfylld med tankar och känslor, jag behöver prata med någon. Någin som förstår. Någon jag litar på. Han förstår, och jag litar på honom mer än någon annan. Men han vill inte prata. Han blir arg när jag vill närma mig denna fruktansvärda händelse som upptar största delen av både min och hans vakna tid. 

Tror vi båda går omkring i ett töcken utan att riktigt kunna reda ut alla de känsor som kokar inom oss... M blir mer och mer deprimerad och får en allt mer svart syn på livet och världen. Det är så svårt för mig att inte påverkas, jag vill ju trots allt kunna känna att det finns ljuspunkter, positiva saker runt om kring oss och i övriga världen, men när jag försöker påverka honom åt det hållet blir jag nedargumenterad direkt... 

Jag vet att man i grunden aldrig riktigt kan ta ansvar för en annan vuxen människa, men jag känner ändå att M:s lycka är min livsuppgift att skapa och upprätthålla. Jag vill att han skall vara lycklig, för är han lycklig - ja, då är jag också det. Mår han dåligt gör jag det också... 

Mitt hjärta är ditt

Ditt hjärta är mitt

och aldrig jag lämnar det åter

Min lycka är din

Din lycka är min

och gråten är min

när Du gråter

Dikt av: Nils Ferlin

Jag reser mig ur soffan efter att ha suttit/legat alldeles för länge och genomlidigt en film som i vanliga fall säkert skulle ha varit bra, men som bara givit mig ångest. Jag hade ingen ro egentligen att se på film när jag satte mig, men jag ville inte göra älsklingen besviken. Han ville ju se den, och han ville se den just då.

Efter en massa timmar är jag sprickfärdig av oro, både i kroppen och själen. Jag har en sån där konstig odefinierbar ångest som jag får ibland. Jag vankar av och an mellan vardagsrummet och vårt rum. Jag känner att jag måste göra något, sysselsätta mig med något. Att hålla på med något är för mig ett bra sätt att avleda ångest.

Jag vet inte riktigt varför jag behövde hushållspapper, men jag går i alla fall ut i köket för att hämta det. Där möter jag Birgitta, älsklingens mamma. Hon har varit sängliggandes med feber i ett par dagar, men nu ler hon glatt och hälsar på mig.

- Så du är på benen nu igen? frågar jag glatt. Hon svarar något som jag inte kommer ihåg, och jag försvinner ut. Tillbaka till rummet.

Plötsligt hör jag Bengt ropa. Jag hinner precis öppna dörren till vardagsrummet innan jag ser M försvinna i rasande fart mot köket. Jag springer efter, och i fåtöljen i hörnet halvsitter M, som kanske inte har panik men är uppskakad utan dess like. Bredvid, i fåtöljen sitter Birgitta. Hon är blek, huvudet hänger, helt lealös! Birgitta, åh Gud, BIRGITTA!!

  Jag kastar mig fram. Tar ett stadigt tag om hennes bägge armar och skakar henne lätt men bestämt samtidigt som jag tydligt säger hennes namn och fäster blicken i de oseende ögonen. Birgitta!!

Jag känner på hennes handled, den som inte älsklingen håller i. Pulsen är det mest oregelbundna jag känt! Hjärtat slår dubbelslag för att sedan slå normalt ett par slag, sedan hoppar de över ett slag. När pulsen varit borta i ca. fem sekunder är jag säker på att hjärtat stannat. Jag är på väg att slita tag i henne för att ge hjärtmassage när pulsen kommer igång igen. Bengt står vid telefonen och har ringt 112. Som vanligt i krissituationer håller jag mig kall och lugn. Inga negativa känslor får komma ut. Bara konstruktivitet och optimism.

Allt är bara kaos, min älskade gråter och hans mamma har precis säckat ihop av någon anledning vi inte har en aning om. Tillslut börjar hon bli kontaktbar. Vi berättar att en ambulans är på väg, och jag försöker att låta glad och lugn för att inte skrämma upp henne. M håller hennes högra hand och gråter. Hon säger till honom att det är ingen fara, sedan vill hon ha nya strumpor om hon ska till sjukhuset. Jag har ingen aning om var hon har sin strumplåda, så jag rusar in i vårat rum och hämtar ett par av mina istället. När jag kommer tillbaka verkar hon ha töcknat till igen, men M håller henne vaken när hon vill somna. Han försöker trä på en strumpa på sin mammas fot, men säger efter ett tag att jag får ta över. Jag ler emot Birgitta och säger att jag har ju fått vana vid dethär när jag tagit hand om hennes barnbarn! Jag tror att hon ler lite åt det när jag lyfter hennes ben och trär på ett par ungdomliga tubsockor.

Det tar en evighet innan ambulansen kommer. Känns det som. Om inte älsklingen senare skulle ha sagt att det tog ca. tre minuter så skulle jag ha gissat på en halvtimme. Sammet skäller, och M och jag tar med henne in i vardagsrummet så ambulanspersonalen får komma in. Sammet är orolig, och jag gör ett tafatt försök att lugna henne. Men mitt fokus är riktat mot hallen som nu befolkats av människor i gulorangea rockar. Jag har aldrig gillat den orangea färgen, men från och med nu kommer jag att hata den känns det som.

Birgitta kan själv lägga sig på deras bår. De frågar lite och hon kan svara hjälpligt. Sedan åker de iväg. Allt går så fort. Bengt börjar packa en kasse för att åka efter till akuten med bil. Jag är hantlangare. Mitt i kaoset stannar jag upp och ser ett par urklivna tofflor ligga slarvigt slängda på golvet bredvid fåtöljen. Birgittas tofflor. Åh, Herregud vad hemskt det är att se dem ligga sådär! Bengt frågar om han ska ta med sig några skor till henne, och jag plockar snabbt upp tofflorna och lägger dem i kassen.

Innan han åker lägger jag också ner den bok som hon fick av mig och M i julklapp. "Starka kvinnor", för att om möjligt skicka med all styrka jag och M var till henne. Sen åker han. Och jag har nog aldrig känt en sådan tomhet som jag kände där och då. Tystnaden gjorde ont. Hela huset förvandlades till något hemskt och ödsligt. Men min älskade fanns där... Mina två älskade. M och underbara Sammet...

Fortsättning följer kanske... Om jag orkar. Annars inte.