Ninanna

Såhär är mitt liv. Kaotiskt med grenar som går hit och dit utan att trädet någonsin kan röra sig förutom när vinden griper tag i dess kala grenar... Jag är trädet och grenarna är mina tankar. Bakom mig är världen kall, trist och grå....


Min fobi har gått i perioder. När jag var nio år blev jag rädd för själva illamåendet, och i sexan blev jag mobbad av en kille som utnyttjade denna ömma punkt och gjorde min fobi allt värre. Först på gymnasiet började jag må riktigt bra, jag tänkte inte så mycket på illamående och sjukdomar. Jag hade underbara vänner och hade fullt upp med både det ena och det andra. Fobin fick helt enkelt inte "plats". Sedan hände något som för mig var väldigt traumatiskt. Min pappa blev allvarligt sjuk och jag trodde att han skulle dö. Det var mitt i vintern, och det var jag som fick köra in honom till sjukhuset mitt i natten. Det var sju mil dit, och väglaget var riktigt dåligt... Det var så hemskt, och jag mådde illa av ångest. Jag antar att det var någon slags försvarsmekanism, men jag fokuserade helt på mitt illamående. Hela tiden in till akuten, och hela resten av natten och nästa dag. Jag tror också att jag kopplade ihop illamåendet med den ångest det innebar att känna att pappas liv låg i mina händer. Därför har det blivit en betingad reflex hos mig att känna samma ångest varje gång jag känner något från magen. Som nu när jag pratar om det till exempel. Jag skulle gärna berätta mer, men detta är allt jag klarar av för tillfället...