Rainy november...
Regnet öser inte ner, det droppar sakta, sakta ned från himlen... Landar i mitt ansikte, mitt hår... Stilla droppar som faller, dripp, dropp, dripp, dropp... Det avtar inte. Inte heller eskalerar det till en störtskur, det bara fortsätter att falla... Sakta, strilande... En droppe landar i mitt öga. Jag blinkar, nästan omedvetet till... Vänder ansiktet mot himlen... Möts av fler regndroppar som sakta och tyst faller ned på mig...
Moln skymmer stjärnhimlen som jag vet finns där uppe. Regnet förtsätter att strila ner, lugnt, stilla och konstant. Jag drar halsduken ett extra varv runt mig... och går iväg. Bort i regnet. Bort... med regnet...
Rainy november...
Kanske...?
Kanske, om jag gråter som en galning nu och låter tårarna rinna som de vill och inte försöker stoppa dem, så rinner alla tårar ut. Kanske tar det lite mindre tid då.
Vill ni veta en hemlis?
Jag har telefonskräck. Jag sitter och skakar inför ett telefonsamtal, och det gäller inte bara myndigheter och andra formella samtal man ibland behöver ringa, utan även vänner. Och till och med mina föräldrar ibland! Jag får panik av att hra telefonen inga också. Undviker i det längsta att svara... Extra jobbigt är det med fasta telefoner utan nummerpresentatör... Men det räcker med att jag hör mobilen surra till för att mitt hjärta ska slå dubbelslag av förskräckelse!
När jag var "ung"... Så mycket lugnare det var då! Idag finns det väl knappt någon som inte har mobiltelefon, men på det ljuva 90-talet... Då kunde man gå ut, strosa omkring och "bara vara" - utan denna ständiga ångestfaktor som stavas m o b i l t e l e f o n i fickan... Nej, jag ska erkänna att jag oftast lämnar nallen hemma när jag går ut. Dels för att jag helt enkelt glömmer att ta den med... men kanske också lite för att jag då känner att jag kan slappna av...
Min första mobil var en (för att vara på den tiden) billig Motorola... Den hade EN ringsignal som var en liten melodi, inte bara detta vanliga "ring-ringet"... Det kändes skönt att slippa detta ilskna ringande... åtminstone första tiden. Nu känner jag att alla behagliga ringsignaler förstört mer än det tillfört... Det började harmlöst... En liten melodi började spelas när någon ringde, men man hörde DIREKT att det var mobilen som gav sig till känna... Men nu... Nu kan jag få denna panikartade känsla av att lyssna på radio - för min hjärna har kopplat samman elgitarrer och ljud som tidigare bara betydde "musik" med känslan av en mobil som ringer...
Varför är jag då så konstig? Vad är det egentligen so är så läskigt med telefonsamtal? Jag vet inte. Kanske att jag inte kan se den jag pratar med, hans eller hennes reaktion och mimik... Kanske är det rädslan att säga fel eller verka kontig... Definitivt är det skammen över att vara så skraj som jag är! Tears for fears liksom... Att det ska märkas hur patetisk jag är...
Jag är rädd att göra dåligt intryck på någon... Och det är nog bland annat därför so det är minst lika jobbigt att ringa he till någon "halvbekant" - speciellt om han eller hon har familj som jag inte känner... Ringer jag till Blablabla kundtjänst så spelr det ju inte lika stor roll efteråt... Personen som svarar får säkert hundratals satal varje dag och borde knappast komma ihåg just mig och hur konstig just jag var... Och gör han/hon det så spelar det ändå ingen roll, för de vet ju inte hur jag ser ut. De kan inte upptäcka mig på stan och ställa sig och peka och förklara för alla omkring att "TITTA! Där är HON så var helt jäkla bäng i roten när hon ringde till mig på kundtjänst förra året!"...
Jag har telefonskräck. Och jag skäms över det. Men nu talar jag om det... för er! Nu vet ni... lite mer hur knäpp jag är!
När jag var "ung"... Så mycket lugnare det var då! Idag finns det väl knappt någon som inte har mobiltelefon, men på det ljuva 90-talet... Då kunde man gå ut, strosa omkring och "bara vara" - utan denna ständiga ångestfaktor som stavas m o b i l t e l e f o n i fickan... Nej, jag ska erkänna att jag oftast lämnar nallen hemma när jag går ut. Dels för att jag helt enkelt glömmer att ta den med... men kanske också lite för att jag då känner att jag kan slappna av...
Min första mobil var en (för att vara på den tiden) billig Motorola... Den hade EN ringsignal som var en liten melodi, inte bara detta vanliga "ring-ringet"... Det kändes skönt att slippa detta ilskna ringande... åtminstone första tiden. Nu känner jag att alla behagliga ringsignaler förstört mer än det tillfört... Det började harmlöst... En liten melodi började spelas när någon ringde, men man hörde DIREKT att det var mobilen som gav sig till känna... Men nu... Nu kan jag få denna panikartade känsla av att lyssna på radio - för min hjärna har kopplat samman elgitarrer och ljud som tidigare bara betydde "musik" med känslan av en mobil som ringer...
Varför är jag då så konstig? Vad är det egentligen so är så läskigt med telefonsamtal? Jag vet inte. Kanske att jag inte kan se den jag pratar med, hans eller hennes reaktion och mimik... Kanske är det rädslan att säga fel eller verka kontig... Definitivt är det skammen över att vara så skraj som jag är! Tears for fears liksom... Att det ska märkas hur patetisk jag är...
Jag är rädd att göra dåligt intryck på någon... Och det är nog bland annat därför so det är minst lika jobbigt att ringa he till någon "halvbekant" - speciellt om han eller hon har familj som jag inte känner... Ringer jag till Blablabla kundtjänst så spelr det ju inte lika stor roll efteråt... Personen som svarar får säkert hundratals satal varje dag och borde knappast komma ihåg just mig och hur konstig just jag var... Och gör han/hon det så spelar det ändå ingen roll, för de vet ju inte hur jag ser ut. De kan inte upptäcka mig på stan och ställa sig och peka och förklara för alla omkring att "TITTA! Där är HON så var helt jäkla bäng i roten när hon ringde till mig på kundtjänst förra året!"...
Jag har telefonskräck. Och jag skäms över det. Men nu talar jag om det... för er! Nu vet ni... lite mer hur knäpp jag är!
Fler tankar...
... fast det kanske inte är våren 2012 jag längtar efter... Utan vintern -88, vintern - 89 och -90...? Då det fanns ljus även i de mörka årstiderna? Kanske är det inte ens vintrarna i slutet av 80-talet jag saknar... Kanske är det mig själv...? Den jag var då, för så länge sedan... Liten och ny i världen. Med trauman - javisst - men ändå en slags grundläggande tilltro till livet!
Jag längtar bara till våren!
Hösten kom... trots att jag inte ville det. Löven blev gula... singlade ned mot marken... lämnade bara kala grenar och kvistar kvar... Och nu är det november. Om några veckor är vi inne i december. Vintern...
Jag tappade bort sommaren... Jag noterade med sorg att hösten smög sig på. Jag tackade vädergudarna för den relativa värmen... Och jag längtar inte ett dugg efter vintern och snön och kylan...
När jag var liten var vintern en tid av spänning. Förväntan. Julen närmade sig, skidor och pulkor togs fram, naturen var vacker i sin iskyla, luften var ren och klar... Jag önskar, önskar, ÖNSKAR att jag kunde få känna lite, bara en liten smula av den glädje jag kände då! Jag önskar att jag kunde se hur vackra iskristaller är när de reflekteras av solen... Jag önskar att jag kunde se tjusningen! Jag önskar att jag kunde längta till julen, skutta i snön och skratta ett äkta porlande barnaskratt... Men nej... Det känns främmande. Jag har ingen lust. Förlåt mig... men jag kan inte. Jag kan inte glädjas. Inte på riktigt...
Sommaren kom och försvann... Hösten smög sig på och snart har vi lagt även den bakom oss. Våren... Ska jag börja räkna dagarna till våren? Kan man skaffa en adventskalender som sträcker sig till säg första april? Eller maj? För det är ungefär dit jag vill spola framåt tiden... tror jag. Sol och värme... Livet som återkommer... Våren... med sina löften om att livet och lyckan finns. Runt omkring oss, där och då!
Får jag vara så fräck att jag längtar till våren? Och nobbar denna den mörkaste av årstider...? Är det tillåtet att vara så otacksam mot dessa två årstider - hösten och vintern?
Jag tappade bort sommaren... Jag noterade med sorg att hösten smög sig på. Jag tackade vädergudarna för den relativa värmen... Och jag längtar inte ett dugg efter vintern och snön och kylan...
När jag var liten var vintern en tid av spänning. Förväntan. Julen närmade sig, skidor och pulkor togs fram, naturen var vacker i sin iskyla, luften var ren och klar... Jag önskar, önskar, ÖNSKAR att jag kunde få känna lite, bara en liten smula av den glädje jag kände då! Jag önskar att jag kunde se hur vackra iskristaller är när de reflekteras av solen... Jag önskar att jag kunde se tjusningen! Jag önskar att jag kunde längta till julen, skutta i snön och skratta ett äkta porlande barnaskratt... Men nej... Det känns främmande. Jag har ingen lust. Förlåt mig... men jag kan inte. Jag kan inte glädjas. Inte på riktigt...
Sommaren kom och försvann... Hösten smög sig på och snart har vi lagt även den bakom oss. Våren... Ska jag börja räkna dagarna till våren? Kan man skaffa en adventskalender som sträcker sig till säg första april? Eller maj? För det är ungefär dit jag vill spola framåt tiden... tror jag. Sol och värme... Livet som återkommer... Våren... med sina löften om att livet och lyckan finns. Runt omkring oss, där och då!
Får jag vara så fräck att jag längtar till våren? Och nobbar denna den mörkaste av årstider...? Är det tillåtet att vara så otacksam mot dessa två årstider - hösten och vintern?
