Hur mår du (a.k.a. säg för fan inte hur det verkligen är!)...
Den vanligaste frågan för att vara social och trevlig och inleda en konversation: "Hur mår du/allt väl?" då... Men den typen av frågor är ingen stor sak att svara på. Alla vet ju att det korrekta är att ljuga. Inte säga "Det är verkligen åt helvete, jag vaknar på morgonen och tänker att 'fan, ännu en jävlig dag', du vet... Mitt liv suger!" Nej, det socialt korrekta är att le ett fejkat leende och svara "Tack, det är bara bra, tackar som frågar!" Och sedan fortsätta med motfrågan: "Och själv? Hur är det med familjen?" Sedan gäller det att fortsätta spela glad och intresserad medan den flyktiga bekanta - likaledes leende - börjar prata om hur lille Kalle två år fortfarande har lite feber efter den där förkylningen han drog på sig i julas, men att han är så pigg och glad ändå så, att han växer och står i och bla bla bla..."
Hon berättar inte att Kalle skriker och gråter varenda förbannade natt och att både hon och hennes make (som för övrigt är helt jävla omöjlig och glömmer att hämta på dagis, lever sitt liv framför Fotbollsextra på TV och ställer in skitiga leriga däck i hallen när hon precis torkat golven. Hon berättar inte heller hur Kalle som den klåfingrige understimulerade tvååring han är (när mamma måste torka hallgolvet för andra gången på en timme) kommit på att det skramlar så skojigt när han tar tag i bordsduken där frukosten fortfarande står halväten för att mamma var tvungen att göra en brandkårsutryckning för att den äldre dottern Lisa inte hade gummistövlarna med inför skogsutflykten med dagis - och (åter till Kalle) har sönder diverse porslinstallrikar, dricksglas och dessutom en full tillbringare med apelsinjuice...
Hur kommer det sig? Varför måste vi alltid spela detta löjliga spel? Speciellt eftersom jag inbillar mig att hon har lika lite glädje av denna lilla obligatoriska charad som jag...?
Du kan ju när du vill!
Hur många gånger har jag inte fått höra den frasen? "Du kan ju när du vill!" Okej, jag får väl erkänna att det var sisådär en 20 år sedan sist, men jag kom att tänka på det idag... Hur fundamentalt fel de hade. Jag undrar om de själva ens trodde på vad de sade, eller om det enbart var plattityder... Tomma ord i syfte att få mig att prestera bättre... Tja, det hjälpte inte speciellt mycket. För jag kunde... ibland! Men inte bara för att jag bestämde mig för att vilja det - för gudarna ska veta hur mycket jag VILLE VILJA, eller snarare ville KUNNA! Jag vill mycket. Men det krävs mer än enbart viljan för att jag ska lyckas med något. Om vi tar något så konkret som ett prov i skolan till exempel... Jag ville såklart fokusera och plugga och få högsta betyg på alla prov! Ibland lyckades jag, ibland gick det åt helskotta, oavsett hur mycket jag ville och oavsett hur mycket jag FÖRSÖKTE! Vad var det som hindrade mig? Jag önskar att det var så enkelt som huvudvärk eller hösnuva eller... något! Något konkret. Och ibland fanns det verkligen en synlig anledning. Ibland fanns en mindresynlig anledning, men fortfarande en anledning. Jag mådde skitdåligt över något, hade ångest och kanske till och med något att ha ångest över också... Men ofta fanns det ingen ordentlig förklaring. Det gör det fortfarande inte. Ibland går det så enkelt att utveckla mina ofärdiga färdigheter... Ibland kan jag känna hur enkelt det går att prestera något, skapa något eller slipa på någotjag ännu inte riktigt lärt mig. Och ibland går det bara åt skogen och jag river mig i skallen och undrar vilken talangfull osalig (eller salig) ande som tog över min kropp igår och fick min hand att skriva läsligt. För idag kan jag verkligen inte skriva ett dugg snyggare än när jag var fyra...
Jag önskar verkligen att jag kunde när jag ville. Eller att jag åtminstone kunde bena ut vad som sätter käppar i hjulet för mig allt som oftast... Men... sorry - kanske har jag kommit en millimeter på vägen... att förstå vad just jag behöver för att klara av just detta just nu... En millimeter... Jag har bara ett par miljoner mil kvar alltså... :S
Ursäkta, förlåt, jag är ledsen...
Sitter och funderar på de tre fraserna... Så förbannat klyschiga att det är svårt att egentligen veta exakt vad de betyder...
Jag tänker såhär när det gäller skillnaden mellan att be om ursäkt och be om förlåtelse:
Att verkligen be om förlåtelse kräver styrka, mod och viktigast av allt - en äkta och genuin ånger för vad man har gjort.. Förlåtelse är viktigt både för den som uttalar den och för den som tar emot den. En ursäkt handlar mer om att rättfärdiga och försvara en dålig handling. Och jag tycker att det är mer än okej att be om ursäkt för små misstag man råkat göra. Om jag står i en kö och råkar trampa någon på foten ber jag om ursäkt. Det hör till vanligt folkhyfs!
Att be om förlåtelse däremot... Det används ofta på fel sätt enligt mig. Av gammal vana hasplar man ur sig ett slentrianmässigt "förlåt" när man egentligen menar "ursäkta". För att inte tala om detta vi tutar i våra barn om att "säga förlåt" när de gjort något dumt. Om Lisa har slagit Kalle så ska hon säga förlåt till honom och sedan... Ja, sedan ska allt vara bra igen! Vet ni vad jag kallar det? Att SLÄTA ÖVER.
Man måste inte förlåta. Man KAN inte förlåta vad som helst! Det innebär inte att man för all framtid kommer att vara ovän med någon vars handlingar man inte kan förlåta. Man kan försonas ändå! (Och eftersom jag nu har "bannlyst" ordet "förlåt" om det kommer utan ånger eller slentrianmässigt...) Men det finns ett tredje... begrepp som jag tror att många glömmer. Det stavas "FÖRSONING". Och med försoning menar jag att man kan gå vidare, lämna bitterheten bakom sig. Den som sårat känner inte att han eller hon i hjärtat kan göra en 180-graderssväng och ta på sig den skuld och ånger som krävs för ett äkta "förlåt"... Och den som blivit sårad behöver heller inte vänta på en förfrågan om förlåtelse. Med all den energi den väntan suger...
Så kommer vi till uttrycket ”Jag är ledsen…” Förmodligen är det för att det inte missbrukas lika ofta i svenskan som ”förlåt”. Det känns överlag genuinare. Om jag handlat på ett sätt som skadat någon så är jag – förmodligen – ledsen över det. Jag ångrar mig. Så att säga ”jag är ledsen” är enligt min definition ganska långt ifrån att ”be om ursäkt”…
Mest för mig själv...
... så att jag ska komma ihåg. Det handlar om en jättekonstig dröm jag hade i natt... Jättekonstig - framförallt för att jag väldigt, väldigt sällan spelar dataspel... Och med det sagt förstår ni nog att det var just där drömen utspelade sig. I ett dataspel...
Grejen var att jag inte kunde komma därifrån! Jag styrde själv vad jag som karaktär i spelet gjorde, och till slut var jag så less att jag började göra allt jag kunde för att bli dödad och slippa ut ur spelet. Och jag dog. Och dog. Och dog. Gång på gång, men hela tiden var det någon (som jag visste var den som satt och spelade) som började om igen... Trots att det var jag som styrde över min karaktär var det ändå någon annan som satt och spelade... Och jag var fast i spelet!! Jag visste inte ens om jag skulle slippa ut om personen i fråga stängde ner spelet eller ens datorn - eller om jag skulle vara fast där inne för all framtid!
Det var faktiskt ganska läskigt. Mina reaktioner växlade från att först bara tycka att det var spännande. Eftersom jag trodde mig veta att det var jag och bara jag som spelade och att jag hade full kontroll. Sedan blev jag less, och eftersom jag inte kunde spara och avsluta (för när jag skulle göra det insåg jag det "uppenbara" att jag inte kunde göra något när jag var fast inne i datorn... Så jag såg till att bli nedhuggen och dö. Tyckte att det var lite trist att jag inte skulle kunna fortsätta senare, för jag hade kommit ganska långt och låg bra till so to speak. När jag sedan upptäckte att jag hamnade direkt tillbaka i början av spelet blev jag ännu mer irriterad. Jag såg till att bli dödad igen, men samma sak fortsatte att hända. Jag kom bara tillbaka till spelets början. Och jag kunde inte komma ut!! Och JÄ*LAR vad otäckt det var!
Vad kan en sådan dröm betyda tro? Är det en metafor för mitt liv? Eller min rädsla? Rädsla för vad begreppet "evigheten" innebär?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag fått något att fundera över idag...
Grejen var att jag inte kunde komma därifrån! Jag styrde själv vad jag som karaktär i spelet gjorde, och till slut var jag så less att jag började göra allt jag kunde för att bli dödad och slippa ut ur spelet. Och jag dog. Och dog. Och dog. Gång på gång, men hela tiden var det någon (som jag visste var den som satt och spelade) som började om igen... Trots att det var jag som styrde över min karaktär var det ändå någon annan som satt och spelade... Och jag var fast i spelet!! Jag visste inte ens om jag skulle slippa ut om personen i fråga stängde ner spelet eller ens datorn - eller om jag skulle vara fast där inne för all framtid!
Det var faktiskt ganska läskigt. Mina reaktioner växlade från att först bara tycka att det var spännande. Eftersom jag trodde mig veta att det var jag och bara jag som spelade och att jag hade full kontroll. Sedan blev jag less, och eftersom jag inte kunde spara och avsluta (för när jag skulle göra det insåg jag det "uppenbara" att jag inte kunde göra något när jag var fast inne i datorn... Så jag såg till att bli nedhuggen och dö. Tyckte att det var lite trist att jag inte skulle kunna fortsätta senare, för jag hade kommit ganska långt och låg bra till so to speak. När jag sedan upptäckte att jag hamnade direkt tillbaka i början av spelet blev jag ännu mer irriterad. Jag såg till att bli dödad igen, men samma sak fortsatte att hända. Jag kom bara tillbaka till spelets början. Och jag kunde inte komma ut!! Och JÄ*LAR vad otäckt det var!
Vad kan en sådan dröm betyda tro? Är det en metafor för mitt liv? Eller min rädsla? Rädsla för vad begreppet "evigheten" innebär?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag fått något att fundera över idag...
Solution...?
Finns det en lösning på alla problem? Och när jag hör mig själv ställa den frågan känns svaret ganska självklart: Nej. Det finns problem som inte går att lösa. Men kanske finns det fler lösningar än vi tror? En lösning måste väl inte vara "bra" för att funka? Om jag inte kan lösa ett problem på det perfekta sättet - innebär det att jag ska skita i att ens försöka?
Nej. Jag är inte redo att ge upp. Inte ännu. Jag tänker köra på att hitta en lösning. Hur pisspoor den än är...
Nej. Jag är inte redo att ge upp. Inte ännu. Jag tänker köra på att hitta en lösning. Hur pisspoor den än är...
Manipulation?
För ett par dagar sedan följde jag med M till hans bror med familj. På kvällen åkte den älsta dottern, Emelie på ridlektion, och jag lekte vidare med lillasyster Ellinor. Ellinor ville leka i Emelies "privata koja", och jag frågade om Emelie hade sagt att det var okej.
- Jadå, när Emelie inte är här får vi leka där jur mycket vi vill! säger den fyraåriga lillasystern.
- Det är bara när hon är här som jag inte får gå in och ta saker därifrån! fortsätter hon.
Jag vet att "kojan" är väldigt... så att säga "helig" för Emelie. Så jag frågar Ellinor:
- Har Emelie sagt att vi får vara där när hon inte är hemma?
- Jaadå! försäkrar Ellinor. Men jag misstänker att... att det kanske inte riktigt är så som Emelie sagt, därför säger jag:
- Okej. Då litar jag på dig. För du vet ju att man inte ska ljuga, så det är jättebra att du inte gör det nu heller!
Ellinor ser lite förlägen ut innan hon säger:
- Fast... Det är roligare att bygga med lego!
Sedan ser jag hur hennes snabba små fötter försvinner bort mot legot. Jag hinner se att strumpbyxornas fötter är lite smutsiga på undersidan. Och jag vet att jag har gjort en liten "fuling" genom att spela på hennes samvete. Men... är det bara totalt fel att göra så? Var det jag gjorde bara en elak liten manipulation, eller gick min avsikt att "träna" hennes samvete hem på ett sätt som var positivt?
Är jag "bad nanny" or "good nanny"? Eller både och?
- Jadå, när Emelie inte är här får vi leka där jur mycket vi vill! säger den fyraåriga lillasystern.
- Det är bara när hon är här som jag inte får gå in och ta saker därifrån! fortsätter hon.
Jag vet att "kojan" är väldigt... så att säga "helig" för Emelie. Så jag frågar Ellinor:
- Har Emelie sagt att vi får vara där när hon inte är hemma?
- Jaadå! försäkrar Ellinor. Men jag misstänker att... att det kanske inte riktigt är så som Emelie sagt, därför säger jag:
- Okej. Då litar jag på dig. För du vet ju att man inte ska ljuga, så det är jättebra att du inte gör det nu heller!
Ellinor ser lite förlägen ut innan hon säger:
- Fast... Det är roligare att bygga med lego!
Sedan ser jag hur hennes snabba små fötter försvinner bort mot legot. Jag hinner se att strumpbyxornas fötter är lite smutsiga på undersidan. Och jag vet att jag har gjort en liten "fuling" genom att spela på hennes samvete. Men... är det bara totalt fel att göra så? Var det jag gjorde bara en elak liten manipulation, eller gick min avsikt att "träna" hennes samvete hem på ett sätt som var positivt?
Är jag "bad nanny" or "good nanny"? Eller både och?
Skratta eller gråta?
Jag surfade runt lite på Youtube... och fastnade vid ett gammalt avsnitt av dr. Phil... Det handlade om barn som blivit bortförda från sina skolor av totala främlingar.
Det första exemplet kan jag bara gråta åt. En liten flicka blir upplockad av en vilt främmande man som säger att hennes mamma väntar, att han bara ska hämta henne. Skolan släpper iväg flickan med den okände mannen... som sedan kör runt henne i sin bil i fem timmar. Han ber om mammans mobilnummer och låtsas ringa... Polis kopplas in, medierna informeras och tillslut kan mannen gripas och flickan tas i säkerhet. Mannen är psykiskt sjuk, vilket hans föräldrar ser som en "förmildrande omständighet"... typ. Kanske är det det också, men flickan blir traumatiserad av händelsen. Och jag personligen - anser att oavsett anledning... så ska ett barn aldrig behöva utsättas för något som skadar dem - varken fysiskt eller psykiskt! Så nej, kalla mig känslokall... men jag tycker inte att det är rätt att "dalta med" honom - åtminstone inte när man sitter "face to face" med två föräldrar som upplevt något av det värsta i skräckväg man kan göra! Och som har en liten flicka hemma som är djupt påverkad av händelsen!
Skolan - en friskola - "antog" att han var en släkting till flickan eftersom hon var den enda svarta eleven... och mannen som förde bort henne också råkade vara svart... Hur kan man "anta" något sådant?! En liten friskola med inte alls så många elever... BORDE känna igen eventuella släktingar/vänner/whatever! Känner man inte igen någon så kollar man upp det - INNAN man släpper iväg något barn!! (Gäller för övrigt ALLA skolor - stora som små!)
Det andra exemplet är mer tragikomiskt. Det handlar om en fyraårig pojke som blir upplockad av en man på cykel. Dumarsle... öh, förlåt - MANNEN som hämtar upp honom säger att han ska hem till mormor/farmor (grandmother - jag är osäker på om det framgått vilken sida av släkten det skulle röra sig om). Pojkens moster är på väg i sin bil för att hämta honom då hon ser en pojke sitta bak på en cykel med en exakt likadan jacka som hennes systersons... Hon tittar lite noggrannare och ser att det ÄR systersonen!
Det visar sig att morfar/farfar skulle hämta upp sitt barnbarn på skolan, men att han "hade så många barnbarn att han inte visste hur de såg ut eller vad de hette(!!!!!)... Så han hade hämtat upp FEL barn!!!
Detta skulle BARA ha varit tragiskt om pojken fått några men av händelsen, men det verkar han inte ha fått... Däremot blev såklart FÖRÄLDRARNA skräckslagna!!! Och mostern...
Happy ending i bägge fallen, men...
1. Hur kan man som personal och ansvarig för barnen medan de är i skolan bara SLÄPPA IVÄG en elev utan att säkert VETA vem personen är? Hur kan man vara så korkad att man "antar" något - och därmed utsätter barnet för livsfara??!!! Nu gick det ju bra... Förutom att flickan är traumatiserad (vilket i sig är förbannat allvarligt!) så utsattes inget av barnen för övergrepp av något slag... Men det KUNDE ha varit "Jack the ripper" (om det inte var för att han var död) - det kunde ha varit en mördare, en pedofil, en riktigt, riktigt farlig människa!!!
2. (Och det är detta som får mig att överväga om jag ska skratta åt eländet samtidigt som jag lider med den stackars familjen): Hur i helsike kan man hämta upp FEL BARN?!! Oavsett om man har två barnbarn eller 20 - Om man är så gaggig att man inte känner igen eller ens vet namnet på barnet som ska hämtas... Då är det något JÄKLIGT fel på gubben! OCH på det "rätta" barnets föräldrar som överlåter ansvaret för hämtningen på honom!!
Jag har inte sett klart på klippet ännu... Men... Denna historia med att "råka hämta FEL BARN"...
JEEEZ!!!
Tillägg: Mannen som hämtade upp sin son/dotterson hade... 50(!) barnbarn...
Det första exemplet kan jag bara gråta åt. En liten flicka blir upplockad av en vilt främmande man som säger att hennes mamma väntar, att han bara ska hämta henne. Skolan släpper iväg flickan med den okände mannen... som sedan kör runt henne i sin bil i fem timmar. Han ber om mammans mobilnummer och låtsas ringa... Polis kopplas in, medierna informeras och tillslut kan mannen gripas och flickan tas i säkerhet. Mannen är psykiskt sjuk, vilket hans föräldrar ser som en "förmildrande omständighet"... typ. Kanske är det det också, men flickan blir traumatiserad av händelsen. Och jag personligen - anser att oavsett anledning... så ska ett barn aldrig behöva utsättas för något som skadar dem - varken fysiskt eller psykiskt! Så nej, kalla mig känslokall... men jag tycker inte att det är rätt att "dalta med" honom - åtminstone inte när man sitter "face to face" med två föräldrar som upplevt något av det värsta i skräckväg man kan göra! Och som har en liten flicka hemma som är djupt påverkad av händelsen!
Skolan - en friskola - "antog" att han var en släkting till flickan eftersom hon var den enda svarta eleven... och mannen som förde bort henne också råkade vara svart... Hur kan man "anta" något sådant?! En liten friskola med inte alls så många elever... BORDE känna igen eventuella släktingar/vänner/whatever! Känner man inte igen någon så kollar man upp det - INNAN man släpper iväg något barn!! (Gäller för övrigt ALLA skolor - stora som små!)
Det andra exemplet är mer tragikomiskt. Det handlar om en fyraårig pojke som blir upplockad av en man på cykel. Dumarsle... öh, förlåt - MANNEN som hämtar upp honom säger att han ska hem till mormor/farmor (grandmother - jag är osäker på om det framgått vilken sida av släkten det skulle röra sig om). Pojkens moster är på väg i sin bil för att hämta honom då hon ser en pojke sitta bak på en cykel med en exakt likadan jacka som hennes systersons... Hon tittar lite noggrannare och ser att det ÄR systersonen!
Det visar sig att morfar/farfar skulle hämta upp sitt barnbarn på skolan, men att han "hade så många barnbarn att han inte visste hur de såg ut eller vad de hette(!!!!!)... Så han hade hämtat upp FEL barn!!!
Detta skulle BARA ha varit tragiskt om pojken fått några men av händelsen, men det verkar han inte ha fått... Däremot blev såklart FÖRÄLDRARNA skräckslagna!!! Och mostern...
Happy ending i bägge fallen, men...
1. Hur kan man som personal och ansvarig för barnen medan de är i skolan bara SLÄPPA IVÄG en elev utan att säkert VETA vem personen är? Hur kan man vara så korkad att man "antar" något - och därmed utsätter barnet för livsfara??!!! Nu gick det ju bra... Förutom att flickan är traumatiserad (vilket i sig är förbannat allvarligt!) så utsattes inget av barnen för övergrepp av något slag... Men det KUNDE ha varit "Jack the ripper" (om det inte var för att han var död) - det kunde ha varit en mördare, en pedofil, en riktigt, riktigt farlig människa!!!
2. (Och det är detta som får mig att överväga om jag ska skratta åt eländet samtidigt som jag lider med den stackars familjen): Hur i helsike kan man hämta upp FEL BARN?!! Oavsett om man har två barnbarn eller 20 - Om man är så gaggig att man inte känner igen eller ens vet namnet på barnet som ska hämtas... Då är det något JÄKLIGT fel på gubben! OCH på det "rätta" barnets föräldrar som överlåter ansvaret för hämtningen på honom!!
Jag har inte sett klart på klippet ännu... Men... Denna historia med att "råka hämta FEL BARN"...
JEEEZ!!!
Tillägg: Mannen som hämtade upp sin son/dotterson hade... 50(!) barnbarn...
Gammal...
Min bror och alla mina kusiner är födda på 60- eller 70-talet. Jag är född på 80-talet. Under hela min uppväxt har jag varit yngst, den "lilla" systern och kusinen... Min farfar kallade mig alltid för "Lillungen" och det smeknamnet ser jag fortfarande som mitt. Bara mitt!
Jag kan (med visst motstånd) erkänna att det var en underlig känsla när mitt första kusinbarn kom. Plötsligt var jag inte yngst/minst längre... Plötsligt var där någon annan som fick den uppmärksamheten som jag alltid fått - just för att jag varit yngst!
När jag läser andras bloggar - bloggar skrivna av personer som är tio år yngre än jag - känner jag mig gammal! De tittar tillbaka på foton tagna för två år sedan och utbrister: "Gosh, vilka gamla bilder!!" Två år sedan för mig... Det kunde lika gärna ha varit två veckor sedan... eller fem år sedan... Så mycket har inte hänt liksom...
Vart tog tiden vägen? När blev "bebisarna" födda på 90-talet (90-talet liksom!!!) SÅ stora? Hur kommer det sig att JAG som är född på 80-talet inte längre är yngst?
Det får mig att känna mig gammal... Riktigt, riktigt gammal... (Och jag fasar inför den dagen någon unge kommer att kalla mig för "tant"! Jag kommer att bryta ihop! Lägga mig på golvet och sparka med benen och vråla som en treåring - bara för att visa att jag inte är någon tant! Vilket nog kommer att resultera i att jag blir bortförd i tvångströja. Jag kan riktigt se det framför mig: Mamman till barnet som kallade mig för "tant" kommer att stå där med vettskrämd blick och mobilen i högsta hugg och panikartat berätta för polisen att "Ja, jag står på den och den gatan med min son, och en förvirrad tant har precis fått ett psykbryt - det är väl demensen eller något som börjat kicka in - ja, hur som helst, ni får nog komma och hämta henne snart innan hon bryter lårbenshalsen!"...)
Textredigerare - något för mig?
Jag vet att jag är superlarvig, men jag stör mig något enormt på människor som inte kan skriva ordentligt! Då pratar jag inte om enstaka felstavningar eller små struntfel, utan personer som "sär skriver" (medveten särskrivning) precis alla ord som innehåller så många bokstäver att det går att särskriva. Jag vet att jag själv inte alltid skriver perfekt. Jag har en störande ovana att istället skriva ihop ord som egentligen ska särskrivas. "På väg" blir ofta "påväg" när jag inte tänker mig för. Till exempel. Och - jag börjar väldigt många meningar med "och" också. ;)
Nej, enstaka små särskrivningar/felstavningar/felkommateringar bekymrar mig inte särskilt. Men när skribenter kastar om ord i meningar så man måste läsa samma mening tre-fyra gånger för att förstå vad som menas... då blir jag störd.
Jag blir också irriterad på att folk inte kan skriva "de" eller "dem". "Dom sa till hons syster att de var fel färg på rull gardinen i hons sov rum".
"De var jätte trevligt att Anna och Stefan kom till han. (Med syskon barnen)."
Jag får lust att erbjuda mig redigera såna (ja, jag vet att det heter sådana, men jag skriver "såna" av ren lathet) texter. För att de ska bli liiite lättare att hänga med i. Men jag måste erkänna att det i många fall skulle vara svårt - just eftersom jag inte riktigt förstår vad författaren till inlägget vill säga!
Nej, nu ska jag nog ta och lämna datorn och irritationen på rummet, för att i stället (eller heter det "istället"? Jag blir alldeles vimsig av att ha läst sär skrivningar i ett par timmar) - umgås med min kära bror som är här!
Ursäkta alla eventuella felskrivningar!
/Nanna
Nej, enstaka små särskrivningar/felstavningar/felkommateringar bekymrar mig inte särskilt. Men när skribenter kastar om ord i meningar så man måste läsa samma mening tre-fyra gånger för att förstå vad som menas... då blir jag störd.
Jag blir också irriterad på att folk inte kan skriva "de" eller "dem". "Dom sa till hons syster att de var fel färg på rull gardinen i hons sov rum".
"De var jätte trevligt att Anna och Stefan kom till han. (Med syskon barnen)."
Jag får lust att erbjuda mig redigera såna (ja, jag vet att det heter sådana, men jag skriver "såna" av ren lathet) texter. För att de ska bli liiite lättare att hänga med i. Men jag måste erkänna att det i många fall skulle vara svårt - just eftersom jag inte riktigt förstår vad författaren till inlägget vill säga!
Nej, nu ska jag nog ta och lämna datorn och irritationen på rummet, för att i stället (eller heter det "istället"? Jag blir alldeles vimsig av att ha läst sär skrivningar i ett par timmar) - umgås med min kära bror som är här!
Ursäkta alla eventuella felskrivningar!
/Nanna
Om smärta...
Jag vaknade alldeles för tidigt i morse. Av att det gjorde ont. Skitont!! Min högra axel, mitt emellan nyckelbenet och "knölen" där överarmens ben tar slut (och ja - jag formulerar mig som en kratta, men jag kommer i skrivandets stund varken på de medicinska/fysiologiska latinska termerna eller något bättre sätt att beskriva det). Jag har aldrig brutit armen. Inte heller varit med om att axeln hoppat ur led, men just där och då kändes det verkligen som att så var fallet! Men - jag kunde röra på fingrarna. Alltså kunde jag utesluta att armen hoppat ur led eller att jag på något mystiskt sätt råkat skaffa mig en fraktur - liggandes i en säng iförd en mjuk pyjamas i stickat material (totalt "babysafe" alltså)...
Kvidandes letade jag på de enda värktabletter jag visste var de fanns. Två alvedon. Två ettgramsalvedon dessutom. Jag vet att jag någonstans på något förbannat smart ställe har en ask med lite mer potenta smärtstillande diklofenak. Men av erfarenhet vet jag att de kommer att komma fram någon dag när jag absolut inte behöver dem och inte tidigare. Då kommer jag att glatt konstatera att "Jaha, där var de visst" varpå jag lägger tillbaka dem (alternativt flyttar dem till ett annat supersmart ställe där de är omöjliga att hitta) och glömmer bort var de finns nästa gång jag får totalt jätte-super-ont någonstans.
Axeln gör lite mindre ont nu. Om alvedonen hjälpte eller inte kan jag inte svara på. Det jag kan konstatera är att jag nog är rättså smärtkänslig. Många faller och bryter både armar, ben och revben och står ut med att sitta ett dygn på akuten utan att oja sig. Hur gör de? Hur bär de sig åt? Känner de smärtan - en smärta som rimligen är hundra gånger värre än den jag vaknade av i morse - men har självbehärskning nog att hålla huvudet kallt och inte visa hur ont de har? Eller känner jag smärta tydligare än många andra? Jag vet inte...
Kvidandes letade jag på de enda värktabletter jag visste var de fanns. Två alvedon. Två ettgramsalvedon dessutom. Jag vet att jag någonstans på något förbannat smart ställe har en ask med lite mer potenta smärtstillande diklofenak. Men av erfarenhet vet jag att de kommer att komma fram någon dag när jag absolut inte behöver dem och inte tidigare. Då kommer jag att glatt konstatera att "Jaha, där var de visst" varpå jag lägger tillbaka dem (alternativt flyttar dem till ett annat supersmart ställe där de är omöjliga att hitta) och glömmer bort var de finns nästa gång jag får totalt jätte-super-ont någonstans.
Axeln gör lite mindre ont nu. Om alvedonen hjälpte eller inte kan jag inte svara på. Det jag kan konstatera är att jag nog är rättså smärtkänslig. Många faller och bryter både armar, ben och revben och står ut med att sitta ett dygn på akuten utan att oja sig. Hur gör de? Hur bär de sig åt? Känner de smärtan - en smärta som rimligen är hundra gånger värre än den jag vaknade av i morse - men har självbehärskning nog att hålla huvudet kallt och inte visa hur ont de har? Eller känner jag smärta tydligare än många andra? Jag vet inte...
Ålderskris?
Sedan dagen jag fyllde 24 har jag haft "ålderdomskomplex"... En - förhoppningsvis tidig, men jag är inte så säker - 30-årskris... Jag ser mycket hellre att någon tar mig för att vara 17 än över 30... Jag ligger mitt emellan 17 och 31. Och det var igår jag var 17. Betyder det att jag imorgon kommer att vara 31? Och nästa vecka en tragisk medelålders kvinna utan de erfarenheter som man borde ha efter att ha varit med i livers ekorrhjul? Jag hoppade, eller kanske snarare ramlade - ur hjulet efter att jag fyllde 20. Och nu känns det som att det snurrar alldeles för fort för att jag skulle ha en chans att hoppa in i det igen utan att omedelbart falla ur ännu en gång. Vad har jag gjort? Jag har haft en slavtjänst som reklamutdelare med slavlön. Trampat runt med flera hundra kilo reklam för några futtiga hundralappar. Jag har haft två vikariat (som egentligen bara kan betecknas som ett jobb, då det var på samma företag och tidsmässigt gick i varandra) där jag verkligen trivdes. Lönen var egentligen inte ofantligt stor, men det var en riktig lön! Mer än bara fickpengar! Och jag var omtyckt, både av mina arbetskamrater och högre upp i ledningen. Jag var effektiv. Det pratades om att jag skulle kunna få en fast tjänst, men jag nobbade. Sökte mig istället till en universitetsutbildning. Som jag inte fixade. En termin på Umeå Universitet. Sedan gick det inte längre. Jag var ett vrak, både fysiskt och psykiskt. Blev sjukskriven. Är fortfarande sjukskriven.
När jag tittar tillbaka på vad jag åstadkommit i livet känns min ålder ännu mer skrämmande. Detta skulle ha kunnat vara en normal bakgrund för någon som var 20. Inte 24.
Om ett år har jag uppnått en ålder av ett kvarts sekel! Jag är hälften av 50! Herregud!
Mina dagar blir till veckor. Som blir till månader. Som blir till år! Och här sitter jag och ser dem passera. Utan att vara delaktig. Betydelselös. Utan funktion. Jag har inget arbete där någon kan sakna mig om jag skulle utebli. Jag har inga barn som behöver mig. Ingen egen bostad som behöver just min omvårdnad för att inte förfalla. Ingen plats. Inget sammanhang. Inget som är större än min egen mänskliga futtighet...
Är det egentligen det det handlar om? Inte personnummret i sig, bara en längtan efter en plats. En plats och en mening... En funktion. Att vara behövd på ett större plan. I ett större spel. Rädslan... Att glömmas bort. Insikten... Att jag inte är odödlig. Att jag inte längre med självklarhet har hela livet framför mig? Att antalet möjligheter inte är obegränsade?
Vad kan jag göra med mitt liv? Vilka möjligheter finns? Finns det några alls? Jag vill gärna tro det. Men tanken är skrämmande! Så skrämmande att jag inte gärna tänker den, än mindre delar med mig av den. Ändå gör jag det. Nu. Nu och här. Kanske för enda och sista gången. Varför? Jag vet inte...
När jag tittar tillbaka på vad jag åstadkommit i livet känns min ålder ännu mer skrämmande. Detta skulle ha kunnat vara en normal bakgrund för någon som var 20. Inte 24.
Om ett år har jag uppnått en ålder av ett kvarts sekel! Jag är hälften av 50! Herregud!
Mina dagar blir till veckor. Som blir till månader. Som blir till år! Och här sitter jag och ser dem passera. Utan att vara delaktig. Betydelselös. Utan funktion. Jag har inget arbete där någon kan sakna mig om jag skulle utebli. Jag har inga barn som behöver mig. Ingen egen bostad som behöver just min omvårdnad för att inte förfalla. Ingen plats. Inget sammanhang. Inget som är större än min egen mänskliga futtighet...
Är det egentligen det det handlar om? Inte personnummret i sig, bara en längtan efter en plats. En plats och en mening... En funktion. Att vara behövd på ett större plan. I ett större spel. Rädslan... Att glömmas bort. Insikten... Att jag inte är odödlig. Att jag inte längre med självklarhet har hela livet framför mig? Att antalet möjligheter inte är obegränsade?
Vad kan jag göra med mitt liv? Vilka möjligheter finns? Finns det några alls? Jag vill gärna tro det. Men tanken är skrämmande! Så skrämmande att jag inte gärna tänker den, än mindre delar med mig av den. Ändå gör jag det. Nu. Nu och här. Kanske för enda och sista gången. Varför? Jag vet inte...
