Om smärta...

Jag vaknade alldeles för tidigt i morse. Av att det gjorde ont. Skitont!! Min högra axel, mitt emellan nyckelbenet och "knölen" där överarmens ben tar slut (och ja - jag formulerar mig som en kratta, men jag kommer i skrivandets stund varken på de medicinska/fysiologiska latinska termerna eller något bättre sätt att beskriva det). Jag har aldrig brutit armen. Inte heller varit med om att axeln hoppat ur led, men just där och då kändes det verkligen som att så var fallet! Men - jag kunde röra på fingrarna. Alltså kunde jag utesluta att armen hoppat ur led eller att jag på något mystiskt sätt råkat skaffa mig en fraktur - liggandes i en säng iförd en mjuk pyjamas i stickat material (totalt "babysafe" alltså)...

Kvidandes letade jag på de enda värktabletter jag visste var de fanns. Två alvedon. Två ettgramsalvedon dessutom. Jag vet att jag någonstans på något förbannat smart ställe har en ask med lite mer potenta smärtstillande diklofenak. Men av erfarenhet vet jag att de kommer att komma fram någon dag när jag absolut inte behöver dem och inte tidigare. Då kommer jag att glatt konstatera att "Jaha, där var de visst" varpå jag lägger tillbaka dem (alternativt flyttar dem till ett annat supersmart ställe där de är omöjliga att hitta) och glömmer bort var de finns nästa gång jag får totalt jätte-super-ont någonstans.

Axeln gör lite mindre ont nu. Om alvedonen hjälpte eller inte kan jag inte svara på. Det jag kan konstatera är att jag nog är rättså smärtkänslig. Många faller och bryter både armar, ben och revben och står ut med att sitta ett dygn på akuten utan att oja sig. Hur gör de? Hur bär de sig åt? Känner de smärtan - en smärta som rimligen är hundra gånger värre än den jag vaknade av i morse - men har självbehärskning nog att hålla huvudet kallt och inte visa hur ont de har? Eller känner jag smärta tydligare än många andra? Jag vet inte...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0