Ninanna

En dag slog tanken mej: Rasmus kommer inte att leva för evigt. Hur mycket jag än vill det, kommer han inte att leva för evigt. Jag grät några tårar, och kramade min stora ullhund hårt. Rasmus slickade bort mina tårar och tittade på mig med sina stora bruna ögon, och jag kände hur mycket jag älskade honom. Han var mitt allt. Han var verkligen mitt allt. Han var meningen med mitt liv. Och hur i hela världen skulle jag kunna hitta en ny mening, när han en dag försvann? Jag kramade honom igen, och tänkte att det är ju ändå åtskilliga år tills vi ska skiljas. Än skulle han finnas kvar hos mig i många år. Ja, det var vad jag trodde. 

Skrivet våren 2004
I april har det gått ett år sedan Rasmus dog. I april har jag levt ett år med sorg och saknad, ett år fyllt med tårar och den ständiga frågan i mitt huvud: Varför? Detta år kan jag med säkerhet säga har varit det värsta i mitt liv. Att förlora någon man älskar så plötsligt, att känna sig skyldig till denne någons död, det är något jag inte tror att man kan förstå om man inte varit med om det själv. Kanske kan man inte förstå, även om man varit med om exakt samma händelse själv. Alla är ju olika, och alla reagerar på sitt sätt.

  Redan några dagar efter Rasmus död fick jag den klumpiga kommentaren: "Jamen skaffa en ny då!" Skaffa en ny?! Hur jävla känslokallt är det inte att resonera så?! Sorry, din man dog. Det gör inget, skaffa en ny! Rasmus var inte "bara en hund", han var min bästa vän, min ögonsten, en familjemedlem, någon jag älskade! Kan man byta ut någon man älskar? Nej, självklart inte!

  Efter Rasmus död har jag också fått höra saker som "Äsch, det var ju bara en hund!, "Kom över det där nu!", "Det var nog bäst det som hände", "Gräv inte ner dig i det där!" och "Det är väl inget att gråta över!". Jag kan bara tala för mig själv, men det är faktiskt ett slag i ansiktet för mig när ni säger så! Det var inte alls bara en hund, det var min älskade, mitt liv, den jag levde för! "Kom över det där nu!" Vadå kom över? Man kommer aldrig över sorgen. Den blir lättare, den kommer mer sällan med tiden, men den försvinner aldrig. Och varför, snälla ni, varför måste ni hetsa mig igenom sorgearbetet? Sorg tar tid!

  Och ja, kanske det var bäst det som hände, men därigenom inte sagt att det inte är enormt smärtsamt för mig! Förstärk inte min smärta ytterligare med såna kommentarer!!

Skrivet 2003

  Rasmus var lite ovanligt sur, och muttrade ganska högljutt åt lilla gumman, när hon "klättrade" på honom. Han brukar annars vara förvånande tolerant. Sammet kan vara ganska provocerande mot honom ibland, när vi har dragkamp, till exempel, så händer det att hon biter tag i Rasmus svans, eller ena bakben. Då måste han ju släppa kamptrasan innan han kan säga åt henne, och det tycker hon är väldigt lustigt!

  Rasmus var också lite tröttare, men samtidigt oroligare än vanligt. Jag tyckte att han betedde sig lite konstigt, men jag sade inget.

I bilen var han väldigt till sig, och kunde inte sitta still. Han for runt som en galning, och flåsade och hässjade och gnällde och pep, så att mamma som för tillfället satt bak, fick ta ett stadigt tag om hans halsband och kommendera honom att sitta stilla. Jag kommer ihåg att jag frågade vad i hela världen det hade tagit åt honom, jag tyckte att han betedde sig väldigt konstigt.

Farmor hade sin bror från Skåne med familj, på besök. De satt alla och fikade när vi kom. Vi hörde rösterna från vardagsrummet när vi kommit in genom den bruna dörren.

  Farmor kom såklart och mötte oss. Hon kramade om var och en av oss, i tur och ordning, och sedan böjde hon sig ned och klappade om Rasmus. Rasmus morrade hotfullt. Jag blev minst sagt förvånad. Sådär hade han aldrig gjort förut.

- Rasmus, sluta! Sade jag, men farmor sade att det var okay, och fortsatte att klappa. Då bet han. Han bet farmor i handen hon klappade med, så att hon fick ett märke där, som senare blev alldeles blått. Farmor reste sig förskräckt, och tog några steg bakåt. Rasmus tittade på henne med mörka ögon. Jag kände inte igen honom. Jag hade aldrig sett honom sådär förut. Mamma försökte ta tag i hans halsband, men han måttade efter henne också. Jag fick ta honom. Jag höll ett fast tag om hans halsband på båda sidorna om huvudet, så jag skulle ha någorlunda kontroll om han ville bita mig också. Jag satte mig ned på golvet, och sade vänligt "gå och lägg dig här, gubben!" Rasmus kom och lade sig med huvudet i mitt knä. Huvudet kändes tungt och slappt. Han tittade upp på mig med sina stora mörkbruna ögon. De gav ett trött, riktigt slött uttryck åt hans ansikte. Jag var rädd. Inte att han skulle bita mig, utan att det hade hänt något med honom. Samtidigt kändes det så fint att ha hans stora tunga huvud i mitt knä, det var mig han litade på. Det var mig han ville vara nära...

Efter ett telefonsamtal med min moster, som äger "Nenniqus kennel", och föder upp golden retriever och tollare, tyckte vi att det skulle vara bättre för alla om han fick vara hos henne ett tag, och ta det lugnt. Vi skulle senare på dagen åka upp till Orsa, där min mormor bor. Det skulle kanske var påfrestande för honom, trodde vi.

   Moster kom och hämtade Rasmus. Hon såg genast att något var fel.

- Han har ont någonstans, sa hon.  Det syns på honom. Hon bad mig känna igenom muskler, men han visade inte något tecken på smärta i någon viss muskel, direkt. Eller så var det jag som inte kunde känna på rätt ställe, jag är ju inte utbildad veterinär precis...

En stund senare bad Gunvor, som min moster heter, att sätta in Rasmus i hennes bil. Han följde snällt med, och hoppade in i bilen när jag bad honom. Jag smekte hans silkesmjuka öron, och kliade honom vid sidan av halsen, under halsbandet, och han lyfte upp sin högra kraftiga tass, och lade den på min arm. Som han alltid brukade göra när vi satt och gosade. Jag gav honom en liten puss i pannan, och stängde luckan. Det var sista gången jag såg honom...

 Vi åkte upp till Orsa. Det var tomt, det var första gången på fem år som vi inte hade Rasmus med. Samtidigt måste jag erkänna att det trots allt var en viss lättnad, han brukar alltid vara lite stirrig när det är andra hundar i närheten, och när han är så stressad är det lätt att han blir lite putt på den andra hunden.

Nu kommer jag till den svåraste biten. Biten som gör ondast att tänka på. Ursäkta om jag inte kan beskriva så ingående, men det gör för ont. Jag skriver bara lite kort vad som hände.

Vi hade telefonkontakt med Gunvor, som hade varit till sin goda vän, veterinär Gunilla i Hallstavik med Rasmus och tagit prover. Svaren hade inte kommit ännu, men Gunilla hade sagt att det var någon slags fästingsjukdom som satt sig på musklerna. Någon allvarligare form av borrelia eller erlichia, trodde hon.

  Vi diskuterade hit och dit, och kom fram till att det bästa vi kunde göra var att ta bort honom. Mamma ringde och pratade med sin syster på tisdagen, och hon kunde knappt prata för sina hulkanden och tårarna som rann. Jag satt som förstelnad i soffan intill. Jag hörde allt, och det var hemskt att höra. Det gjorde så ont att se henne sådär ledsen. Det gjorde så ont att se hennes lidande och hennes tårar.

Senare på kvällen satte jag mig vid den gamla datorn inne i "biblioteket", det rum som är fyllt med bokhyllor och böcker. Jag klickade mig fram till ett skrivprogram, någon tidig föregångare till Word. Tänkte skriva ner mina tankar, ja bara skriva NÅGONTING...  I den gamla datorn ligger "mina dokument" i samma mapp sum huvudprogrammet, kommer inte ihåg vad det heter. I stället för att börja på ett nytt dokument fastnade min blick på ett redan skrivet. Dokumentet var sparat som "Rasmus".

  Jag klickade på det. Dokumentet var lösenordsskyddat. För länge sedan hade jag lösenordsskyddat det, men eftersom tiden hade gått hade jag glömt bort vad lösenordet var. Jag testade många tänkbara lösenord utan resultat. Tillslut högg det till i hjärtat på mig, och jag skrev med darrande händer in: 14113Y. Rasmus id-nummer. Numret som fanns tatuerat i hans ena öra, och som jag hade lärt mig utantill som elvaåring. Dokumentet öppnades. "En liten dagbok om Rasmus"... Konturerna av bokstäverna på skärmen suddades ut med mina tårar. Snabbt raderade jag allt som stått i dokumentet, jag tålde inte att se det. Det fick mig att vilja spy av sorg och saknad. Och av ångest, av samvetskval att jag hade delat ut en dödsdom till min egen hund. På grund av mig skulle han dö i morgon! Veterinär Gunilla skulle fylla två äckligt stora sprutor med en genomskinlig hemsk vätska. Lilla Rasmus skulle få en i handleden, och en direkt i hjärtat. Hjärtat skulle sluta slå, och Gunilla skulle slänga honom i en svart sopsäck och lägga honom i frysen, tillsammans med alla andra avlivade djur. Det var så hemskt att tänka så!

  Tårarna rann och rann, jag vet inte hur länge jag satt där på stolen och bara lät tårarna rinna. Jag hade dittills aldrig i mitt liv gråtit så länge, varit så djupt olycklig.

Solen sken, det var en av de första varma vårdagarna i april. I dikena växte tussilago som doftade så gott. Småfåglar kvittrade, och naturen var full med nytt liv. Det kändes så ironiskt alltihop. Runt omkring mig blomstrade livet, men inuti fanns bara sorg och död. Jag visste ju vad som skulle hända. Jag visste att det bara var frågan om timmar, kanske minuter, innan min älskade hund skulle dö.

   Klockan tjugo i ett kände jag att det högg till i hjärtat på mig. En tanke på Rasmus dök upp i mitt huvud, och fyra ord upprepades för mina öron. "Nu är det slut." Efteråt fick jag veta att mamma känt precis likadant, och tjugofem minuter senare fick vi bekräftat att det var exakt då han dog.

Jag satt där längst bak till höger i bilen och läste "Candide". Jag vet inte riktigt varför, jag hade upptäckt den bland en hög andra böcker uppe i Orsa, och eftersom min kära historielärare hade nämnt den någon gång, så tyckte jag att det kunde vara lämpligt att smöra lite, och läsa den.

  Plötsligt ringer mammas mobil, med en utomordentligt fånig liten melodi. En äckligt glad liten trudelutt.. Mamma svarar. Det är dålig mottagning, men jag förstår att det är Gunilla som ringer. Hon säger att "det är gjort nu".  Mamma avslutar samtalet och lägger på luren.

  Mamma behöver inte säga någonting. Vi förstår ändå, pappa och jag. Det gör ont att förstå. Nu finns ingen återvändo. Nu är Rasmus borta för alltid. Jag kommer aldrig att få se honom igen, han är död.

  Mamma börjar snyfta. Jag vänder bort huvudet för att slippa se, jag orkar inte med att se henne sådär ledsen. Mina egna tårar rinner redan. Jag gråter tyst. Jag vill inte att föräldrarna ska se. Inte nu, jag skulle inte orka göra det som de alltid påstår är så bra. Prata om det. Förklara hur det känns " i magen". Jag orkar inte. Orkar inte ens ta risken.

  Det var en hemsk stämning där i bilen. Ingen sa något, alla bara grät. Länge. När vi kom ner till Uppsala åkte pappa in vid Ikea för att köpa ett skåp till stugan han håller på att renovera. Jag följde med in. Tyst. Jag sade inte ett ord. Jag hjälpte till att bära utan ett ord. Det fanns bara en tanke i mitt huvud: Rasmus... Jag skulle aldrig mer få se honom. Jag hade låtit döda honom. Det var mitt fel att han var död. Det var ju min hund.

  Efter Ikeabesöket åkte vi direkt hem. Fortfarande satt jag helt stum. Jag kunde och ville inte prata med någon. Det kändes som en evighet innan vi var hemma, och när pappa stannat bilen framför vårt röda hus, klev jag snabbt ur, och mumlade något om att jag skulle gå på promenad med Sammet. I vanliga fall skulle mamma och pappa ha gnällt för att jag inte hjälpte till att bära in packningen, men denhär gången lät de mig gå utan vidare diskussioner.

Där ute i skogen kom den verkliga gråten. Jag grät, ja, gud vad jag grät! Det var inga stilla rinnande tårar längre, jag skrek rätt ut. Jag skrämde mig själv av skriket, men kunde inte förmå mig att sluta. Jag kunde inte stå upprätt, jag bara sjönk ihop, och fortsatte att gråta där på marken. Sammet visste inte vad hon skulle göra, hon hade aldrig sett matte så utom sig av förtvivlan förr. Hon svansade runt mig, men vågade inte komma nära.

Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att kasta mig på marken och gråtskrika, det kändes som jag skulle explodera! Det var så ofattbart, men samtidigt som jag inte kunde förstå helt och fullt, så förstod jag ändå för mycket. Jag förstod att han var borta för alltid, och jag fattade att livet aldrig skulle bli detsamma. Hur fan skulle livet kunna gå vidare utan Rasmus!? Vilket skämt!

Jag slängde mig på marken, grät och skrek, reste mig, gick hundra meter till, kastade mig på marken och fortsatte att gråta... Solen sken fortfarande. Himlen var klarblå, och det kändes så fel. Varför sken solen? Varför grönskade det på marken? Varför sjöng fåglarna? Varför doftade det vår? Den bilden av världen var så totalt olika mot min. Den jag nu hade fått. Jag hade fått se hur mörkt och hemskt livet kunde vara. Jag hade fått se världen från en annan horisont. Dödens horisont. Den del av livet som bara är mörk, och tragisk och smärtsam. Det ljusa, glada livet kändes som det aldrig existerat. Jag kunde inte fatta hur jag någonsin hade kunnat vara glad. Och än mindre hur jag någonsin i framtiden skulle kunna bli glad igen.

Jag undrar om någon hörde mig. I så fall kan de inte ha tyckt att jag verkade riktigt klok. Jag tänkte stundtals tanken att "nu ringer väl någon polisen snart, så de får komma och hämta mig i tvångströja till psyket."  Folk skulle nog tycka att jag överdrev, om de såg mig. Men det gjorde jag inte. Jag överdrev inte ett piss! Såhär ledsen var jag, såhär ont gjorde det i mig. Jag ville dö. Anledningen till att jag sitter här idag, är att jag förstod att min mamma inte skulle klara att mista mig också. Jag ville inte göra henne så illa, genom att ta ifrån henne hennes enda barn. För hennes skull valde jag att stå ut.  Och för alla andra som älskar, eller i vart fall tycker om mig. Såna tankar for runt i mitt huvud... Och sådana tankar kommer alltid att fara runt i mitt huvud...

Edited away!

Jag skulle inte ha klickat på länken... Jag skulle inte ha klickat på länken... Jag skulle... Jo, självklart skulle jag ha klickat på länken! Givetvis skulle jag ha klickat på länken, börjat läsa, känna hur magen vred sig, hur hela kroppen började skaka, hur hela jag fylldes med en kyla inombords som fick mig att kallsvettas som jag vet inte vad...

Jag förstår inte... Hur i HELVETE kan man göra något sådant mot ett spädbarn???!!! Hur i...???!!! http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3747570.ab

Såg den på en väns blogg... Ville kommentera... Kunde inte. Jag KUNDE INTE!  ..."som efter en bilkrasch" står det... Nej, fan vilken jävla underdrift! Jag kraschade med bilen. Jag svimmade. Jag fick en fraktur i ett revben och blåmärken i ansiktet och på överkroppen... Men jag sitter här, och jag lever... "Som efter en bilkrasch" - ... HELVETE vad jag mår illa av att läsa det citatet!!! Om jag haft ett spädbarn i bilen... Om jag... Fy fan! FY FAN, så jävla vidrigt!!!

Stava ditt namn utan några A:
susnn
har du ont någonstans just nu?
Ja, förutom i själen så i knäna (som vanligt).
Är du singel?
Nejnej, förlovad med världens underbaraste man!!
Vad är ditt favoritnummer?
Jag har flera: 2, 5, 9, 13 (ja, faktiskt! Jag och M blev tillsammans fredagen den trettonde juh!)
Favoritfärg/färger?
Blått
Hatad färg/färger?
Orange...
Vad lyssnar du på just nu?

Är du nöjd med ditt liv just nu?
Ja och nej. Några korrigeringar så skulle jag vara världens lyckligaste1
Vart önskar du att du var nu?
Med min älskade, promenerandes i vacker natur med varm sommarsol!
Vad borde du göra just nu?
Sova!!
Kan du nå dina fötter med raka ben?
Yepp, believe it or not!
Rakar du benen?
Inte just nu...
är du kär i någon?
Oh ja!
Har du någonsin velat bli läkare?
Hm... har väl haft någon tanke på det, men inget seriöst...
Tror du på gud?
I varierande grad...
Vad drack du senast?
Vatten
Vem pratade du senast telefon med?
Min älskade Mattias!! <3
Vem sms:ade dig senast, och vad stod det?
Älsklingen: "Grattis! *big smile* Då får du tillbaks körkortet! *kiss*
Har du några tatueringar? isf vart?
Herregud, nej!!
Är du glad?
Nej, inte just nu. Blir väl kanske om några dagar, några veckor, några månader, någon gång...
Är du piercad någonstans? isf vart?
Har hål i öronen. Två i högra.
Vad har du för planer för ikväll?
Ikväll??!! No idea! Det är många timmar till dess!
Hatar du folk som ljuger?
Beror på om lögnerna är för att skydda mig eller skada mig...
Föredrar du "mjuka" eller "tuffa" killar?
Mjuka, definitivt!
Föredrar du blonda killar eller brunhåriga?
Mattias är brunhårig, så visst skulle jag väl kunna säga det. Men hårfärg spelar faktiskt ingen som helst roll för mig!
Har du gjort något som du inte kommer kunna förlåta dig själv för?
Nja... Det kommer nog att ta bra lång tid i alla fall...
Har du någonsin varit helt förkrossad?
Flera gånger. Kan väl nästan säga att jag är det just nu också...
Har du någonsin velat ha någon fast vetat att du aldrig kan få den personen?
Haha jadå!
Hur är det mellan dig och dina föräldrar?
Rättså bra. Bättre nu än det någonsin varit tidigare i mitt liv!!
Tycker du om ditt liv?
Nja... Jag skulle kunna göra det om... ja, om några mirakel skedde...

Har du mest tjejkompisar eller killkompisar?
Vet inte faktiskt... Skulle tro att det är tjejkompisar...
Har du någonsin masserat någon?
Ja, första gången när jag gick på dagis...
Vad är du rädd för?
Vågar jag ens skriva ut det här? Okej, peppar peppar - att må illa och pjuka. Har emetofobi. Annars är det väl att det skulle hända något med mina nära och kära...
Har någon försvunnit ur ditt liv?
Ja, och jag saknar dem så det gör ont!!!
Har du någonsin haft någon på hjärnan som du bara inte kan släppa?
Nästan alltid. Oftast är det gamla schlagers som "Ska vi plocka körsbär i min trädgård", "ABC, du e i mina tankar", Michelangelo... Kan du svara då... Vem som gjorde dem alla tavlor som blev historia se... Michelangelo...", Sommaren i city, nittonhundranitti, kommer du ihåg den... Mins du vad du kände, minns du var du var när du träffade mig? ... Å jag minns det som igår... Fast det redan gått ett år...", "För vi ska dansa i neon... På vår resa genom naten, vi ska färdas i en syyymfoni mot gryningen..." Nu är det bäst jag slutar, för jag har redan fått diverse kassa låtar på hjärnan nu...  
Önskar du att du var kändis?
Jag skulle hemskt gärna vilja vara skådis och få gestalta olika roller och deras personlighetstyper... Men inte bli känd, nej och åter nej!!
Önskar du att du var en av motsatt kön?
Jag gjorde det när jag var yngre... Jag är och förblir en pojkflicka!
Lyssnar du på låtar som får dig att tänka på gammal kärlek?
Nja... fast inte för att de har med gammal kärlek att göra, utan för att de är bra!
När grät du senast?
Ett par timmar sedan.

Tio saker om dig själv:

1. är du singel? Nope!
2. är du lycklig? Se frågan innan.
3. är du uttråkad? Varför skulle jag annars fylla i en sånhär lista?
4. är du ledsen? Ja, jag är ledsen. Livet känns rätt hopplöst just nu... Men jag vet att det går över!
5. är du italienare? Va? Nej. Inte grek heller...
6. är du gravid? Jeez, säg inte så! Vet inte hur många preg-test jag tagit för att jag har fått för mig det!
7. är du full? Nej.



Åtta saker om ditt kärleksliv:

1. tror du på kärlek vid första ögonkastet? Förälskelse i alla fall. Men äkta långvarig kärlek... Nej, då skulle inga par separera.
2. har du någon gång blivit sårad? Some times to much...
3. har du någonsin tänkt på samma kille flera nätter i rad? Jaaaa...
4. har du gillat en kille utan att berätta det för honom? Ja.
5. har du kysst någon under de två senaste veckorna? Shit! Fuck! God damn it! Nej, det känns som tusen år sedan jag och Mattias träffades... En snabbis och då blev det väl några kyssar, men jag tror att det är ca. TRE veckor sedan...
6. har du haft en hemlig beundrare? Hur ska man veta, om det kallas HEMLIG beundrare?;) Eller jo, jag tror det. Men vet ju inte säkert...
8. vill du gifta dig när du blir stor? Stor? Jag ÄR stor! ;P Haha, ja absolut!

10 saker; två alternativ:

1. Kärlek eller lust? Kärlek!
2. Hår eller ögon? Ögon!
3. Katter eller hundar? Vårt att säga... en jag är nog i grund och botten en kattälskare mer än en hundälskare...
4. Några få bästa vänner eller jättemånga "vanliga" kompisar? Några få RIKTIGA vänner!
5. Tv eller internet? Internet
6. Coca-Cola eller Pepsi? Coca-cola!
7. Vild utekväll eller romantisk hemmakväll? Hemmakväll (jaa, jag är så trist!)
8. Pengar eller lycka? Lycka. Fast jag skulle bli lyckligare med pengar!
9. Dag eller natt? Natt...
10. Msn eller mobil? Mobil.

10 senaste:

1. Telefonsamtalet du gjorde? Älskade Mattias!
2. Telefonsamtalet du fick? Älskade Mattias!
3. Personen du var med på fritiden? Anna, en snabbis.
4. Roligaste grejen som hänt? Min älskade ringde och fick mig på bättre humör!
5. Personen du sms:ade? Mattias också. Jag fick för mig att leta i den engelska versionen av Sagan om ringen- boken för att ta reda på VEM som sagt en viss replik...
6. Du kysste? Gissa tre gånger!
7. Du skrev till på myspace? Har inte myspace
8. Du kommenterade? En nätkompis dotters bilder! Fast dators stängde av sig, så jag hann inte skicka dem. Orkade inte skriva ner alla igen heller...
9. Du tillbringade natten med? Mig själv! Och datorn jag nu sitter vid!
10. Du kramade? Mamma.

HAN har skickat en vänskapsförfrågan på Facebook! HAN... som slog mig gul och blå... som kallade mig för vandrande sp*a, han som har förstört så fruktansvärt mycket i mitt liv...

Han gick i min klass från lekis och fram tills slutet av åk. 6... Sedan gick vi på högstadiet i samma skola, vi läste tyska tillsammans. Första terminen i sjuan hade vi lärarlös lektion. Då ägnade han sig åt att "kasta pil" på mig med en passare... (Det gjorde jävligt ont kan jag säga!!) Han som skrek över hela Märsta centrum att jag var en... ja, en sån... Han som kallade mig för fitta och hora... Han som knuffade ner mig i ett jävla dike under ett slagsmål vid busshållplatsen... Han som snodde mina grejer innan första lektionen på lågstadiet - han hotade med att ge mig stryk om jag inte gav ifrån mig det han ville ha. Tog jag fighten försvann grejerna spårlöst ur min ryggsäck under någon rast i alla fall... Han som skrek ut inför hela klassen att min mamma var #!&%#%&# (= en massa könsord)...

Jag minns i femman när min bästa vän precis flyttat och jag var helt nere och gick enam varenda rast eftersom ingen ville umgås med mig (förutom som reserv om X inte "fick vara med" tuffa gänget... )

HAN slog mig, han och en annan kille. Jag vrickade högra handleden och var totalt försvarslös, vilket HAN utnyttjade till fullo. Han slog och slog. Och jag gick jämt omkring i tjocka kläder för att dölja mina blåmärken. Jag berättade inte för mamma eller pappa. Jag kunde inte berätta för dem... För bägge var utbrända, och i omgångar var de hemma, långtidssjukskrivna. Jag hörde mamma gråta i duschen. Jag hörde pappa... pjuka. Jag hade jämt blöta bommulstussar i öronen för att slippa höra...

Gympalektionerna var hemska. Det var svårt att byta om utan att någon skulle lägga märke till mina stora blåmärken. Innan gympalektionen bytte jag om på toaletten. Efteråt, när jag skulle duscha var det värre... Jag väntade tills alla andra lämnat omklädningsrummet innan jag kunde dra av mig min skyddande träningsoverall...

En gång hade vi orientering. Jag hade glömt att lämna tillbaka kartan till gympaläraren, och var tvungen att gå ut ur tjejernas omklädningsrum, ut i korridoren och förbi killarnas omklädningsrum, sedan ut... Jag var beredd på att springa, men när jag öppnade dörren till vårt omklädningsrum såg jag X och Y stå ute i korridoren. HAN och hans kompis som brukade hjälpa till att puckla på mig... Jag kunde inte springa tillbaka in i omklädningsrummet igen, det skulle ha verkat suspekt. Så jag gick utan att titta på killarna, snabbt mot ytterdörren.