Avslag på jobbansökan...
Jag fick inte jobbet... Jag fick ett mail idag där de skrev:
"Hej!
Nu har vi fördelat alla sommarjobb för i år.
Tyvärr tillhör du inte dem som fått sommarjobb.
Välkommen åter med ansökan nästa år!"
Jag fick inte jobbet. Det jobb jag var så säker på att jag skulle få när jag sökte. Det jobb jag kände sån uppskattning från förra sommaren... Jag fick det inte. De ville inte ha mig. Jag känner mig som världens onyttigaste person. Jag vill inte gå omkring som jag gör nu. Jag vill ha en plats, en mening, en tillhörighet!! Jag vill känna mig uppskattad och behövd! Men ingen, ingen i hela världen behöver mig!!
I believe in life...
Eftersom min moped står i garaget hemma hos Älsklingen min, har jag inte åkt moppe sedan i höstas. Innan studierna. Innan viktnedgången. Innan sjukskrivningen... Innan... ja, allt som har hänt det senaste halvåret. Jag har varit väldigt mycket hos mina föräldrar hela våren. Varför vet jag inte. Jag längtar ju som en tok efter Honom, saknaden är olidlig, jag har bara gått omkring i en dvala känns det som. Men jag har inte orkat rubba mina rutiner så mycket. Att byta miljö är plötsligt så fruktansvärt ångestframkallande... Istället har jag försökt jobba med mig själv. Trotsa mina rädslor, göra saker jag egentligen helst skulle vilja slippa. Men det fungerar inte. Jag har insett att jag måste gå denna känsliga balansgång som kallas "lagon mycket exponering", utan att fall åt varesig det ena eller andra hållet. Det ena hållet skulle vara panik. Ett ytterligare trauma. Det andra skulle vara passivitet. Att ta det säkra före det osäkra, och därigenom automatiskt falla bakåt...
Men nu sitter jag här, hos den människa jag alltid älskat och alltid kommer att älska. Den jag hör ihop med och vill dela mitt liv med. I nöd och lust... Och jag har idag åkt moppe i solskenet. Jag har flutit fram genom oceaner av blommande hägg och utslagna löv. Jag har känt livet, lättheten, jag har för första gången på väldigt länge verkligen kunnat njuta av naturen. Av mitt liv. Jag har vågat tro, eller åtminstone hoppas på en framtid. En framtid så som jag vill ha den... Jag vill leva, jag vill se mig själv utvecklas och slå ut likt blommorna på försommarängen, likt björkarnas gröna blad... Jag vill leva, uppleva, vara delaktig... Inte bara stå vid sidan om livet och bittert titta på.
För hur många gånger jag än tänkt motsatsen - så älskar jag livet! Så tror jag på att lycka finns!!
9 maj.
Ljuvliga Emelie visar hur hom kan sladda med cykeln och göra bromsspår. Hon är faktiskt imponerande!!
Se upp i backen!!
För här går det undan!!
Full fart över ett häftigt gupp i vägen!
Underbara unge!!
Lillasyster Ellinor är helt fascinerad av en låda som står på golvet...
Gullungen!
Kan man bli annat än förälskad när man ser henne?
Storasyster och lillasyster...
Vi leker ute i trädgåreden.
I gröngräset...
Emelie tar kort på mig och Ellinor...
Det var tydligen väldigt utmattande... *skrattar*
Sötunge!!
Hon smiter iväg hela tiden, Ellinor...
Syskonen...
7 maj.
Min älskade tittar på vattnet och naturen... Han har just hoppat över spjälstaketet i förgrunden.
- Sådär kan inte du göra, älskling! säger han och ler retsamt mot mig. Hahaha, ska vi slå vad?
Jag tar sats flera gånger... Springer fram men tvingas tvärstanna. Det känns läskigt att hoppa, trots att jag vet att jag mycket väl klarar en höjd som denna...
Retsamt måste man ju styla framför kameran hur modig man är till skillnad från fegisen bakom kameran... :-S
Men tro mig - det ÄR läskigt!!
Tillslut lyckas jag dock...
...hoppa över det förb***ade staketet.
Måste ta revansch genom att visa att jag minsann vågar vada ut i det iskalla vattnet...
...och dölja att jag håller på att frysa ihjäl när älsklingen tar kort...
Han står på stranden och ler. Underbara underbara man!!!
Mina fötter håller på att domna av kylan...
Vid strandkanten upptäcker vi en lite groda!
Hej lilla vän!
SÅ himla vackert!!
Vågorna som sköljer in...
En sagovärld...
Ja, jag erkänner. Jag ÄR barnslig.
But being a child is a blessing...
THE END!
Så fruktansvärt trött i skallen...
Känner mig bara så fruktansvärt trött... Vet inte riktigt varför och orkar inte spekulera i orsaken heller. Jag har varit utanför min dagliga rutin i fem dagar nu, och jag känner redan en stor lust att bara luta huvudet i händerna och gråta... Så mycket som jag borde göra. Men jag orkar inte se vad. Jag orkar inte öppna ögonen och se vad jag konkret skall göra... Jag är trött... nött... skrapad och stött... Men skrapsåren är på insidan, och insidan av mig kan andra bara ana. Inte se klart... Jag vill inte heller visa...
Tänkvärt...
Det finns inga lata människor
det finns bara människor med otydliga målsättningar.
Är inte detta lycka så vet jag inte vad som är...
Jag ligger just nu och försöker skriva med en hand. Den andra handen är upptagen. Bredvid mig, på min vänstra sida ligger en liten underbar, mjuk och kärleksfull liten varelse. Varelsen är brun-tabbyfärgad, pälsen ser nästan ut som den brukar göra på vilda rådjur... Omväxlande ljusa och mörka täckhårstrån, och alldeles vitgrå underull... Hon är vacker, så otroligt vacker. Den lilla viltfärgande katthonan som spinner och stryker sitt lilla huvud mot min hand, som lätt puffar på mig med tassen när jag glömmer bort att klia under hakan och nr mellan framtassarna...
Hon vill att jag ska klia på magen. Det känsligaste stället. Jag vet ingen av mina katter som låtit en främling klia på magen. Och denna lilla solstråle borde verkligen inte låta någon göra det... Jag tror nämligen att det bor små kattungar i den fina magen. Hennes spenar är stora och svullna, och magen är ganska stor. Inte sprickfärdig som på en högdräktig katt, men så pass att jag börjar fatta misstankar... *ler*
Ska du bli mamma, lilla fina kattflicka? Vill du att jag ska känna hur mini-ungarna bråkar i dig? Är det därför du så gärna vänder upp magen och vill bli kliad där? Ska jag säga till dem att tagga ner, tycker du? Eller är du bara en stolt blivande mamma som vill visa upp din stora mage och ha ännu en anledning att få allt mitt fokus?
Du gjorde min kväll, fina lilla okända kattkompis! Jag vet ensam, ensam med en massa tankar. Tankar på saker som skett... Sånt jag inte kommer att kunna göra någonting ån nu i efterhand... Tankar på framtiden... fruktan att inte klara av att leva det liv som var så självklart när jag var yngre... Vuxenlivet... Situationer där jag kanske bara kommer att kunna handla på ett sätt... På fel sätt...
Du fick mig att fokusera på nuet. På dig. På att du fanns här bredvid mig, så självklar på något sätt... Du gav mig upplevelsen att få smeka en liten varm, mjuk, kurrande katt igen... Jag har verkligen saknat det... Jag har så länge velat ha katt igen... Och vet du, min lilla solstråle där...
Jag kom just på...
Om en vecka har jag och min älskade Mattias varit ett par i tre år och nio månader...
Den tisdagen nästa vecka BORDE vi fira vår nio månader gamla bröllopsdag!
När vi träffades "bestämde" vi att vi skulle förlova oss på ettårsdagen och gifta oss på treårsdagen. Förlovningsringen kom som vi bestämt den 13 augusti 2005, men bröllopet lyste totalt med sin frånvaro. Istället åkte vi runt i halva Sverige (nja, lätt överdrift då...) och tittade på rostfläckar på bilar. Jag minns att vi provkörde en bil i Avesta, vars kupé luktade som en blandning av gamla sura stövlar och pulvermos... Jag tycker inte om någotdera, så det blev inget bilköp där i alla fall. Och inte i Ludvika, Borlänge eller ens i Rättvik heller! Så blev dagen då vårt bröllop skulle ske. I en varm bil utan AC, timme efter timme på dammiga vägar. Det enda som gav dagen lite bröllops-feeling var de surt förvärvade slantar som gick åt till bensinen... Jag antar att ett enkelt litet bröllop på hemmaplan nog hade hamnat i ungefär samma prisklass som den soppa vi fyllde tanken med...
Nej, så det blev inget bröllop, ingen bil, ingenting förutom en väldigt solig och fin dag, sittandes i bilen bredvid mannen jag älskade. Det VAR en fin treårsdag! Och när än bröllopsdagen kommer, så hoppas jag med själ och hjärta att den kommer att bli minst lika fin!!!
Detta var inte roligt...
Här är mitt resultat:
| 2008-05-03 | 76,0 år | BMI: 15,92 | Generellt     42% |
Kropp & Sport (50 %) BMI: 15,92 Social & Sexliv (51 %) Hälsa & Livsstil (33 %) Mat & Fitness (37 %) Personlighet & Själ (41 %)Du kommer bli 76 år gammal.
Din extrema livsstil kortar ditt liv med 7,3 år.
Du har 72% av dina totala 27771 dagar kvar. Carpe Diem!
Inte visste jag att jag levde så fruktansvärt ohälsosamt... Hoppas verkligen att detta test är att ta med en nypa salt...
