Ninanna

Eftersom min moped står i garaget hemma hos Älsklingen min, har jag inte åkt moppe sedan i höstas. Innan studierna. Innan viktnedgången. Innan sjukskrivningen... Innan... ja, allt som har hänt det senaste halvåret. Jag har varit väldigt mycket hos mina föräldrar hela våren. Varför vet jag inte. Jag längtar ju som en tok efter Honom, saknaden är olidlig, jag har bara gått omkring i en dvala känns det som. Men jag har inte orkat rubba mina rutiner så mycket. Att byta miljö är plötsligt så fruktansvärt ångestframkallande... Istället har jag försökt jobba med mig själv. Trotsa mina rädslor, göra saker jag egentligen helst skulle vilja slippa. Men det fungerar inte. Jag har insett att jag måste gå denna känsliga balansgång som kallas "lagon mycket exponering", utan att fall åt varesig det ena eller andra hållet. Det ena hållet skulle vara panik. Ett ytterligare trauma. Det andra skulle vara passivitet. Att ta det säkra före det osäkra, och därigenom automatiskt falla bakåt...

Men nu sitter jag här, hos den människa jag alltid älskat och alltid kommer att älska. Den jag hör ihop med och vill dela mitt liv med. I nöd och lust... Och jag har idag åkt moppe i solskenet. Jag har flutit fram genom oceaner av blommande hägg och utslagna löv. Jag har känt livet, lättheten, jag har för första gången på väldigt länge verkligen kunnat njuta av naturen. Av mitt liv. Jag har vågat tro, eller åtminstone hoppas på en framtid. En framtid så som jag vill ha den... Jag vill leva, jag vill se mig själv utvecklas och slå ut likt blommorna på försommarängen, likt björkarnas gröna blad... Jag vill leva, uppleva, vara delaktig... Inte bara stå vid sidan om livet och bittert titta på.

För hur många gånger jag än tänkt motsatsen - så älskar jag livet! Så tror jag på att lycka finns!!