Ninanna

Scenario: En nyfiken valp med oändligt mycket spring i benen är ute på tomten med sin trötta matte. Eftersom valpen vägrar att kissa eller bajsa om hon är kopplad larvar hon omkring lös, nosar och undersöker och leker med matten som har för vana att smyga in lite pedagogik varje gång de är ute genom att nöta inkallning. Det känns nämligen skitviktigt att hunden lär sig vad ordet "kom" betyder, samt att detta ord betyder "kom hit nu, genast och i alla lägen - inte snart, om en stund och bara när jag känner för det".

  Ett par kommer promenerandes på vägen, och matten upptäcker detta aningen för sent. Hon hinner alltså inte kalla till sig valpen innan lusten att springa fram och hälsa och busa blivit för stor. Alltså sticker hunden iväg, trots att matte ropar:

- Leia, kom!

 

Paret märker att en söt liten valp är på väg emot dem och stannar till. De blir förtjusta. Det blir inte matten som vill att hunden ska komma på inkallning och absolut inte rusa iväg mot främlingar! Valpen märker vilka som i detta läget är roligast att springa till, och matten som vet att det sämsta hon kan göra just nu är att springa efter valpen, för detta kommer valpen i så fall att tolka som en rolig jaktlek.

  Matten står och viftar och försöker dölja sitt missnöje och sin irritation genom att göra några danssteg bort ifrån valpen, för nu är valpen inställd på att leka tafatt, och hellre att rollerna är ombytta så hennes uppgift är att springa emot matte än tvärtom. Detta har funkat tidigare, men... inte denna gång.

 

Nu har valpen rusat fram till paret som till mattens stora förtret böjt sig ner och börjat utbrista saker som

- Åh, vad söt du är! Heeejsan! Viiilket litet busfrö!

Det sista säger de i riktning mot matten som nu tvingats kapitulera och kommer gående för att försöka fånga sina olydiga hund.

  "No shitting, Sherlock" tänker matten för sig själv samtidigt som hon pressar fram årets konstigaste leende och svarar något som hon i efterhand inte ens minns. Något socialt, medhållande, ursäktande...

 

Valpen är nu totalt blockerad och rusar omkring som en idiot på ett - i mattens ögon - helt oacceptabelt och potentiellt farligt sätt. Om det skulle komma en bil med en ouppmärksam förare, vad skulle kunna hända då? Hon skulle vilja säga till paret att sluta gulla och busa, för att det bara jagar upp valpen ytterligare, men det gör hon inte. Har man en hund lös utan att ha pli på den känns det inte som rätt läge att försöka kommendera folk att bete sig på ett visst sätt gentemot den. (Kolla bara hur bra hon lyckats hittills med att få valpen dit hon vill, liksom... Ser det ut som om hon vet vad hon sysslar med? Skulle inte tro det, va...)

 

Mannen frågar hur gammal valpen är, samt hur stor den kommer att bli som vuxen. Matten svarar samtidigt som hon försöker få tag på hundskrället som rusar med imponerande snabba vändningar alldeles utanför mattes räckvidd.

  Paret skrattar åt valpen som rusar så snabbt att hon drattar omkull i det regnvåta gräset. Matten känner sig frustrerad, hjälplös, otroligt skamsen och rätt jävla rejält förbannad på hela situationen. På hunden - ja, lite. Trots att hon vet att det inte är hennes fel. På paret - ja. Är de tvungna att göra allt värre genom att belöna valpens olydnad? Visst - de är naturligtvis inte medvetna om att de gör det, så rent krasst är det inte deras fel heller, men ändå.

 

Men allra mest förbannad är matten på sig själv. Och på situationen. Hur fan kommer det sig att hon inte kan få sin hund att lyssna, lugna ner sig och förstå? Vad gör hon för fel? Vad är det för signaler hon sänder ut som får hunden att bli så splittrad, och hur ska hon råda bot på detta problem?

 

Hon har nu alltså blivit en "såndär" matte. En sån som folk vänder sig om efter och irriterar sig på. En sån som inte kan erbjuda sin valp den trygghet och tydlighet som den behöver för att utvecklas och växa upp till en trygg, lycklig, lydig vuxen hund. En sån som logiskt vet att hon självklart inte i och med detta bakslag förstört den älskade lilla valpen för all framtid, att det sista hon ska bekymra sig för i detta läge är hur andra eventuellt uppfattar henne, att målet nu är att finna en lösning på detta oönskade beteende så att hon kan få valpen att ignorera störningar av detta slag och bli lyhörd för hennes kommandon, oavsett vad som händer runt omkring. Men känslomässigt... Känslomässigt mår jag faktiskt lite bättre bara efter att ha fått skriva av mig och - framförallt - formulera dessa logiska tankar! Så pass mycket bättre att jag nu inte ens känner mig så skamsen och misslyckad att jag måste beskriva mig själv i tredje person!

Det går undan, och jag undrar ibland vart tiden tar vägen! Om det bara är som jag inbillar mig, eller om hon verkligen blivit så mycket större på så extremt kort tid...

  Men om man jämför:

 

... my only sunshine
You make me happy

When skies are grey...

You'll never know dear

How much I love you

Please don't take my sunshine away...

 

 

... men det känns faktiskt som att man kan se hur hon växer dag för dag! Det går otroligt fort, och det är en sådan fantastisk gåva att få vara med och se henne växa, utvecklas, att få vara hennes guide i livet...

 

Leia bara älskar att utforska sin omgivning. Idag var det en fantastisk sommardag, och Leia bekantade sig med trädgården utan regndroppar överallt...