Att locka fram sin fars skratt...
- Jag förstår mig inte på tjejer! klagar jag inför min far som är i full färd med att knyta ena skon. Han är på väg ut till sitt älskade renoveringsobjekt "Koltjärn".
Det är medvetet jag formulerar mig som jag gör, inte för att ta avstånd från min könstillräcklighet, utan för att jag - sedan jag var liten alltid varit en "tomboy", speciellt i min pappas sällskap.
Jag fortsätter att berätta om varför "alla" tjejer är så omöjliga att förstå sig på.
- Jag är snål, men jag kan faktiskt lägga en tusenlapp på ett par bra skor, säger jag. Om de är sköna och har bra stötdämpning och så, så tycker jag att det är värt att betala lite extra för!
Pappa håller med.
- Men så många tjejer är helt fixerade vid skor! fortsätter jag. De dreglar över skor som är svindyra och superfula!! Stilettklackar som man inte kan gå i, fula pumps med en massa nitar och flärpar och skit på... Vad är det egentligen för fel på tjejer, pappa?
- Jadu... småler pappa samtidigt som han sneglar på de högklackade stövlarna som jag hade under gymnasietiden.
- Det är för att de saknar ett Y! fastslår han, med sina akademiska titlar i ryggraden.
- Måste vara det... spånar jag. Sedan kommer jag på ett av mina vanliga urkassa skämt.
- Pappa! Nu vet jag varför tjejer så lätt blir promiskuösa! ropar jag efter min far som just har öppnat dörren.
- De har ju två ex redan vid födseln! fortsätter jag glatt.
Det tar uppskattningsvis två sekunder, sedan brister pappa ut i ett gapskratt som säkert får grannarna att lyfta på sina huvuden. Jag hör hur han skrattar vidare efter att han stängt dörren och är på väg mot bilen.
Jag är nöjd.
Vissa - jag kanske de flesta, jag vet inte - anser att jag inte har någon humor. Och om jag har det så är den så udda att vanliga personer inte ser det lustiga i mina skämt i ändå. Men pappa har också dålig humor. Kanske är hans humor än sämre än min - för när jag tänker efter: Så himla fyndigt var det väl inte?
Men... jag är nöjd. Supernöjd över min fars dåliga humor!
Och jag ber om ursäkt om någon som gillar dyra och exkluseva skor med höga klackar känner sig trampad på tårna nu (fyndigt, eller hur?). Jag råkar bara vara en trist person som inte insertt att skor skall vara smycken för fötterna. Jag har problem att gå i höga klackar, därför har jag aldrig riktigt förstått tjusningen. Men jag ser inte ner på någon som har ett stort och genuint intresse av skor! Absolut inte, även om det kanske verkade så!
Ville bara klargöra detta - om utifall att... Ni vet...
Dålig blodcirkulation...
Snart, alldeles snart är det dags att bylta på sig ännu mer och gå ut med vovven för en sista kvällsprommis. Längtar inte efter kylan. Men kanske, kanske kan jag ruska igång blodcirkulationen lite. Värma upp frusna fingrar och tår genom lite rörelse...
Annars skulle det vara trevligt med en varm kopp te just nu... Inte för att jag egentligen är så sugen på te, utan för att det är så trevligt att värma frusna händer på en varm temugg...
Menmen... Jag gissar att jag bara babblar för att skjuta upp den (både för mig och Sammet) välbehövliga kvällspromenaden i det kyyyliga vinterlandskapet...
Gammal...
Min bror och alla mina kusiner är födda på 60- eller 70-talet. Jag är född på 80-talet. Under hela min uppväxt har jag varit yngst, den "lilla" systern och kusinen... Min farfar kallade mig alltid för "Lillungen" och det smeknamnet ser jag fortfarande som mitt. Bara mitt!
Jag kan (med visst motstånd) erkänna att det var en underlig känsla när mitt första kusinbarn kom. Plötsligt var jag inte yngst/minst längre... Plötsligt var där någon annan som fick den uppmärksamheten som jag alltid fått - just för att jag varit yngst!
När jag läser andras bloggar - bloggar skrivna av personer som är tio år yngre än jag - känner jag mig gammal! De tittar tillbaka på foton tagna för två år sedan och utbrister: "Gosh, vilka gamla bilder!!" Två år sedan för mig... Det kunde lika gärna ha varit två veckor sedan... eller fem år sedan... Så mycket har inte hänt liksom...
Vart tog tiden vägen? När blev "bebisarna" födda på 90-talet (90-talet liksom!!!) SÅ stora? Hur kommer det sig att JAG som är född på 80-talet inte längre är yngst?
Det får mig att känna mig gammal... Riktigt, riktigt gammal... (Och jag fasar inför den dagen någon unge kommer att kalla mig för "tant"! Jag kommer att bryta ihop! Lägga mig på golvet och sparka med benen och vråla som en treåring - bara för att visa att jag inte är någon tant! Vilket nog kommer att resultera i att jag blir bortförd i tvångströja. Jag kan riktigt se det framför mig: Mamman till barnet som kallade mig för "tant" kommer att stå där med vettskrämd blick och mobilen i högsta hugg och panikartat berätta för polisen att "Ja, jag står på den och den gatan med min son, och en förvirrad tant har precis fått ett psykbryt - det är väl demensen eller något som börjat kicka in - ja, hur som helst, ni får nog komma och hämta henne snart innan hon bryter lårbenshalsen!"...)
Orolig...
Jag är väldigt orolig över min lilla älskade Sammet... Hon fyller tio år i år. Så hon är inte supergammal, men heller inte superung... Hon har sedan i våras haft problem med att "hålla sig". Det har hänt (med ojämna mellanrum) att hon råkat kissa inne. Sammet - som varit helt och totalt rumsren sedan hon var... kanske 14 veckor gammal... Kanske beror det på att hon fick livmoderinflammation för ett par år sedan och opererades... Kanske gjorde operationen att hennes muskler "där nere" inte riktigt fungerar som tidigare. Hon har också varit rättså överviktig. Något jag varit väldigt orolig över, så jag har (med hårda påtryckningar att hennes för höga vikt skulle förkorta livslängden på henne) drivit igenom att hon inte skulle få så mycket mat som hon fick, och att det inte var djurplågeri att låta henne gå omkring och vara hungrig - inte i jämförelse med alla risker som övervikten medförde!
Hon har nu gått ner i vikt, och det märks att hon är mycket piggare än tidigare. Hon orkar springa och leka när vi är ute. Hon orkar busa. Det är inte längre påfrestande på samma sätt. Och det har varit så otroligt skönt för mitt mattehjärta!
Men nu har hon börjat "skvätta" inne igen. Det verkar vara när hon ligger och sover som det kan komma några droppar där hon ligger. Hon har fått medicin mot urinvägsinfektion, eftersom det verkade som att det blev värre efter att hon varit ute länge i kylan, och speciellt om hon legat ner utomhus när det varit många minusgrader...
Men jag börjar fundera... Tänk om det är något annat? Något värre än "bara" lite urinvägsinfektion? Diabetes? Det känns ju inte helt främmande eftersom hon varit så överviktig... Hon dricker ganska mycket. Och det i sig är ju ett tecken på att det skulle kunna vara just diabetes...
Jag förlorade min första hund när han bara var fem år gammal! Min älskade Rasmus! Det är en förlust som alltid finns med mig! I april 2003 blev Rasmus plötsligt sjuk. Jag var inte alls beredd på det, och mitt liv vändes upp-och-ned! Jag vill INTE förlora Sammet också! Det är min största skräck - att Sammet skulle... skulle dö ifrån mig! Så denna tanke på diabetes, eller någon allvarlig sjukdom över huvud taget... Jag fixar inte det! Det får helt enkelt inte hända denna underbara, fina, älskade lilla hund något!
Älskade, älskade lilla Sammet...
Privat
Dreaming of sweet dreams...
Jag brukar ha svårt att somna på kvällarna. Det har jag alltid haft, ända sedan jag var liten... Jag ligger och vrider mig... timme efter timme innan jag äntligen slocknar. Om inget väcker mig kan jag sedan lätt vrida på dygnet och sova till mitt på dagen... bara för att nästa natt ligga och vrida mig och förbanna att klockan är halv fem och jag inte kan sova!
I morse hände dock något relativt ovanligt. Klockan halv fem vaknade jag. Jag hade bara sovit ett par timmar och tyckte inte att det var dags att gå upp än. Så jag försökte somna om. Det är något jag brukar kunna göra om jag bara vaknar till och inte går upp ur sängen. Jag brukar ha svårt att somna på kvällen, men vaknar jag tidigt brukar jag inte ha några problem att återgå till "sleeping mode". Men inte idag. Inte denna morgon. Jag låg i ett varmt rum, i en varm pyjamas med en varm värmedyna under mig... och frös. Det var så kallt!!! Hur kan man frysa när man ligger i värsta kuvösen? Ja, jag vet att de flesta fryser på morgonen, men detta?!
Okej, mitt värmesystem hade uppenbarligen ballat ur helt, så det var bara att gå upp och hämta ett par extra fleecefiltar. Och dra upp värmedynan till max! Det innebär:
1. Jag vaknar till ännu mer av att gå upp i "kylan" och plocka fram filtarna
2. Jag känner mig snart som att jag ligger på en grill eftersom värmedynan verkligen är VARM! Den bränner mig i ryggen, och jag börjar försöka lukta mig till om jag känner någon doft liknande flintastek, eftersom den "doften" i så fall skulle vara resultatet av en Nanna på grillning. Bokstavligt talat.
Jag får faktiskt upp värmen efter ett tag. Så jag kan dra ner värmedynan på normal nivå igen. Min brända rygg ömmar. Och jag är nu klarvaken!
Klockan halv åtta ligger jag och rullar tummarna. Då ringer telefonen. Och tag tänker att "Fine, nu när jag ändå ligger och inte kan sova så slipper jag i alla fall bli väckt av att telefonen ringer!" följt på "Fast vad är det för pucko som ringer såhär tidigt? Tänk om jag inte varit vaken just denna morgon? Då hade jag blivit grymt irriterad på en ringande telefon!"...
Jag ligger och stör mig på att jag inte kan sova. Jag stör mig på alla gånger som min trevliga gramme väckt mig när hon klockan sju på morgonen börjat sin dag med att piska mattor några meter från mitt fönster! Jag stör mig på alla gånger "Plog-Nisse" har kört med sin traktor för att frakta undan all snö innan skolbussarna kommer (då vi bor granne med en skola). Jag stör mig på... tja, allt! Och ingenting! Jag stör mig på mig själv som irriterar mig på petitesser! Jag stör mig på snön som sakta faller utanför mitt fönster. Jag är så less på denna snö! Och jag är så formidabelt less på min egen pessimism att jag bara vill skrika! Moment 22 eller vad?
Jag vill sova! Jag vill sova bort denna vinter! Jag vill drömma om värme och solsken! Jag vill drömma om ljumma vågor på en strand. Jag vill drömma om ljusare och varmare tider...
I'm dreaming of those sweet dreams...
Jag har drabbats av latmasken...
När han sedan påpekar att jag också måste skotta av taket... försöker jag hålla mitt tillkämpade leende på plats i ansiktet. Men inombords känner jag bara att "Neeej! Inte DET OCKSÅ!"
När han fortsätter med att säga att "Vi måste hjälpas åt" känner jag mig lite lättad. Pappa ska alltså hjälpa mig med taket! Skönt! Men... ack vad jag bedrar mig.
Hans liv består just nu i att renovera ett gammalt hus från... tja, hur gammalt kan det vara? Tidigt 1800-tal? Och då behöver han en liten gång från huset till den brasa där han tänker elda upp "en massa gammalt skit". Det är bara ett snödjup på ca. 80 cm som måste bort. Och jag behöver bara skotta en liten gång på 25 meter. Men... Det har töat. Snön är inte så lätt som den var från början. Den har en hård isskorpa över sig. Och jag orkar inte!!!
Jag har ingen rätt att klaga, nej jag vet. Det behöver jag inte påminnas om.
Jag kan inte gå omkring och göra ingenting, det fattar jag. Jag är fullt kapabel att göra lite hederligt kroppsarbete. Att "jag inte orkar" är en sanning med modifikation, för jag tror nog att jag kommer att överleva. Jodå, visst "orkar" jag. Fysiskt.
Snart ska jag:
1. Promenera bort till brevlådan med ett kort som ska postas. Fast jag inte orkar.
2. Skotta av gården. Fast jag inte orkar det heller.
3. Äta något. Inte för att jag orkar, utan för jag jag måste. Borde. Men lagad mat? Nej, sånt har jag inte orkat fixa på hur länge som helst. Jag tar en limpmacka och brer lite bergott på den. Som vanligt. Det är en ansträngning som egentligen också är för stor för mig. Men "a man's gotta do what a man's gotta do". Even though I'm a woman...
Doggone it!
Jordens mest meningslösa inlägg...
Jag borde gå ut, andas lite frisk luft. Orkar inte.
Jag borde vattna min blommor som bor som i en öken i mitt varma rum - som jag trots värmen och många lager på lager av kläder fryser i. Orkar inte.
Jag borde svara på ett mail som legat alldeles för länge i inkorgen. Orkar inte. (Och det skapar mer och mer ångest i mig för varje dag jag inte "orkar").
Jag är så trött på vintern, mörkret och kylan. Jag skulle bara vilja lägga mig ned och sova bort ett par mörka månader för att vakna upp till snösmältning och fågelsång. Ironiskt nog - orkar jag inte det heller!
