Ninanna

Min bror och alla mina kusiner är födda på 60- eller 70-talet. Jag är född på 80-talet. Under hela min uppväxt har jag varit yngst, den "lilla" systern och kusinen... Min farfar kallade mig alltid för "Lillungen" och det smeknamnet ser jag fortfarande som mitt. Bara mitt!

Jag kan (med visst motstånd) erkänna att det var en underlig känsla när mitt första kusinbarn kom. Plötsligt var jag inte yngst/minst längre... Plötsligt var där någon annan som fick den uppmärksamheten som jag alltid fått - just för att jag varit yngst!

När jag läser andras bloggar - bloggar skrivna av personer som är tio år yngre än jag - känner jag mig gammal! De tittar tillbaka på foton tagna för två år sedan och utbrister: "Gosh, vilka gamla bilder!!" Två år sedan för mig... Det kunde lika gärna ha varit två veckor sedan... eller fem år sedan... Så mycket har inte hänt liksom...

Vart tog tiden vägen? När blev "bebisarna" födda på 90-talet (90-talet liksom!!!) SÅ stora? Hur kommer det sig att JAG som är född på 80-talet inte längre är yngst?

Det får mig att känna mig gammal... Riktigt, riktigt gammal... (Och jag fasar inför den dagen någon unge kommer att kalla mig för "tant"! Jag kommer att bryta ihop! Lägga mig på golvet och sparka med benen och vråla som en treåring - bara för att visa att jag inte är någon tant! Vilket nog kommer att resultera i att jag blir bortförd i tvångströja. Jag kan riktigt se det framför mig: Mamman till barnet som kallade mig för "tant" kommer att stå där med vettskrämd blick och mobilen i högsta hugg och panikartat berätta för polisen att "Ja, jag står på den och den gatan med min son, och en förvirrad tant har precis fått ett psykbryt - det är väl demensen eller något som börjat kicka in - ja, hur som helst, ni får nog komma och hämta henne snart innan hon bryter lårbenshalsen!"...)