Ninanna

Jag vill börja med att be om ursäkt att jag inte bemött mina underbara vänners – er – oro över mig tidigare. Jag vet att jag skrivit väldigt kryptiskt, och det är bara mina allra allra närmsta som vet vad min ångest och rädsla handlar om. Och jag tänker fortsätta att hålla det för mig själv, åtminstone ett tag till…

  Jag gör ont just nu. Det är sant. Och jag förstår att ni är oroliga, speciellt eftersom jag bara ger enigmatiska och svårtolkade blogginlägg. Med facit i hand tänker jag att det nog var ett väldigt, väldigt stort misstag av mig. Jag skulle kanske ha hållit all smärta helt för mig själv när jag vet att jag inte kan, vågar och orkar ge er hela bakgrunden…

  Jag är ledsen för att jag oroar. Jag är ledsen för att jag inte kan ge er en ordentlig förklaring… Men jag vill att ni ska veta att era omtankar verkligen värmer mitt hjärta! Ni bryr er om mig, och det betyder så mycket! Så otroligt mycket!

TACK – TACK för att ni finns!!! <3   

HAN har skickat en vänskapsförfrågan på Facebook! HAN... som slog mig gul och blå... som kallade mig för vandrande sp*a, han som har förstört så fruktansvärt mycket i mitt liv...

Han gick i min klass från lekis och fram tills slutet av åk. 6... Sedan gick vi på högstadiet i samma skola, vi läste tyska tillsammans. Första terminen i sjuan hade vi lärarlös lektion. Då ägnade han sig åt att "kasta pil" på mig med en passare... (Det gjorde jävligt ont kan jag säga!!) Han som skrek över hela Märsta centrum att jag var en... ja, en sån... Han som kallade mig för fitta och hora... Han som knuffade ner mig i ett jävla dike under ett slagsmål vid busshållplatsen... Han som snodde mina grejer innan första lektionen på lågstadiet - han hotade med att ge mig stryk om jag inte gav ifrån mig det han ville ha. Tog jag fighten försvann grejerna spårlöst ur min ryggsäck under någon rast i alla fall... Han som skrek ut inför hela klassen att min mamma var #!&%#%&# (= en massa könsord)...

Jag minns i femman när min bästa vän precis flyttat och jag var helt nere och gick enam varenda rast eftersom ingen ville umgås med mig (förutom som reserv om X inte "fick vara med" tuffa gänget... )

HAN slog mig, han och en annan kille. Jag vrickade högra handleden och var totalt försvarslös, vilket HAN utnyttjade till fullo. Han slog och slog. Och jag gick jämt omkring i tjocka kläder för att dölja mina blåmärken. Jag berättade inte för mamma eller pappa. Jag kunde inte berätta för dem... För bägge var utbrända, och i omgångar var de hemma, långtidssjukskrivna. Jag hörde mamma gråta i duschen. Jag hörde pappa... pjuka. Jag hade jämt blöta bommulstussar i öronen för att slippa höra...

Gympalektionerna var hemska. Det var svårt att byta om utan att någon skulle lägga märke till mina stora blåmärken. Innan gympalektionen bytte jag om på toaletten. Efteråt, när jag skulle duscha var det värre... Jag väntade tills alla andra lämnat omklädningsrummet innan jag kunde dra av mig min skyddande träningsoverall...

En gång hade vi orientering. Jag hade glömt att lämna tillbaka kartan till gympaläraren, och var tvungen att gå ut ur tjejernas omklädningsrum, ut i korridoren och förbi killarnas omklädningsrum, sedan ut... Jag var beredd på att springa, men när jag öppnade dörren till vårt omklädningsrum såg jag X och Y stå ute i korridoren. HAN och hans kompis som brukade hjälpa till att puckla på mig... Jag kunde inte springa tillbaka in i omklädningsrummet igen, det skulle ha verkat suspekt. Så jag gick utan att titta på killarna, snabbt mot ytterdörren.

När jag tänker på framtiden bildas alltid samma hopplöshets/ångestklump i mig. Den börjar i mellangärdet och sprider sig med förvånande hastighet ut i hela kroppen... Jag kallsvettas och får svårt att andas... Detta med att ha svårt att andas är ju ett klassiskt ångesttecken, en ångestsignal som jag trodde jag var bekant med sedan tidigare... Men detta är ingenting mot den andnöd jag känt förut. Jag andas och andas, jag hyperventilerar, jag känner hur mina lungor fylls med luft, men luften saknar syre. Är det såhär det känna att ta självmord genom att svälja en cyanidkapsel? Jag kan inte fatta varför jag tänker såna idiotiska tankar just där och då... För att avleda ångesten kanske.

Det känns som att jag sitter fast i livet. Sitter fast i en hopplös veklighet av meningslöshet kantad med ångest. Jag har suttit och läst flera självhjälpsböcker, och vanligtvis brukar självhjälpsprogram inledas med att man ska skriva en lista med hur man skulle vilja ha det... Jag får ångest över denna omänskligt brutala uppgift. Hur jag skulle vilja ha det? Att jag kan nå mina mål, bara jag vet vad jag vill? Nä, såna vackra sagor tror jag inte på.

Jag vet ungefär vad jag vill. Jag vill ha ett eget boende tillsammans med Mattias... Ett hus, inte en lägenhet eftersom jag känner mig som en burhöna i lägenhet. Jag klarar inte av att bo vägg i vägg med en massa andra människor. Jag vill kunna slappna av i mitt eget hem, jag vill att mitt hem skall vara en fristad. Jag vill inte ligga och lyssna på ljud från grannarna på nätterna. Jag vill inte!!

Jag vill ha ett hus. Och vad kostar ett hus? Ja, tio gånger mer än vad vi skulle ha råd med...

Jag vill ha ett jobb som känns meningsfullt. Jag vill hjälpa andra människor, jag vill lyckas med en utbildning som kan ge mig behörighet att söka "Steg 1", dvs. läkare, psykolog, sjuksköterska eller socionom... Jag har läst en termin på socionomprogrammet, men tvingades avbryta efter terminens slut, i januari. Jag fixade inte att studera på de premisserna, åtminstone inte utan att gå ner mig totalt psykiskt och rasa i vikt, från undervikt till allvarlig undervikt...

Vad gör jag för fel? Jag kämpar som ett djur, men faller ändå bara bakåt... Jag önskar att jag kunde acceptera mitt öde och ge upp, sluta kämpa, finna mig i det liv jag lever i nu... Men jag kan inte. Jag KAN bara inte acceptera och släppa!!! Hellre dör jag än fortsätter såhär. Och jag vill inte dö. Kan inte, får inte. Jag skulle kunna göra en lång lista på människor vars liv jag skulle förstöra eller förmörka om jag försvann... Människor som har hjälp mig, människor som verkligen betytt mycket för mig genom åren. Alla som jag hållit av och beundrat... Alla som jag fortfarande håller av och beundrar... Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte vore för er! Trots alla motgångar, trots all hopplöshet, trots alla tårar och trots all förtvivlan... Så har ni fått mig att hålla ihop. Att inte brista. Att inte ge upp livet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, hur jag ska beskriva den mäktiga känsla jag uppfylls av just nu... Jag trodde att jag skulle bli tagen. Jag trodde jag skulle bli rörd. Men jag kunde aldrig föreställa mig den känslan får när jag läser hennes ord och ser de verkliga bilderna framför mig...

Jag har fått låna hennes ögon ett tag. Jag har fått se den underbara och efterlängtade lilla bebisen för första gången...

Så kär jag är! Detta underbara fantastiska lilla barn, den här nya lilla lilla människan... Tack, J för att vi fick "vara med"!