Ninanna

Diagnoskriterier enligt ICD - 10:

A. Något av följande måste finnas:

(1) tydlig rädsla för att befinna sig i fokus för uppmärksamhet eller rädsla för att vara på väg in i en situation som kan bli generande eller förödmjukande.

- Just nu är svaret "ja", men det beror på situationen och hur jag mår för övrigt...
(2) tydligt undvikande av att befinna sig i fokus för uppmärksamhet eller av situationer där det finns en rädsla för att bete sig på ett sätt som är generande eller förödmjukande. Dessa rädslor visar sig i sociala situationer såsom att äta eller tala offentligt, möta bekanta personer offentligt eller gå in i eller delta i mindre gruppsituationer (såsom fester, möten, klassrum).
- Ja.

B. Minst två symtom på ångest i den rädsleframkallande situationen måste ha manifesterat sig under en tid sedan syndromet debuterade, detta tillsammans med minst ett av följande symtom:

(1) rodnar eller darrar;

-Darrar.
(2) rädsla för att kräkas;

-JA!!!
(3) täta trängningar eller rädsla för att behöva kasta vatten eller ha avföring.

-Ja.
C. Uttalad känslomässig stress orsakad av symtomen eller av undvikandebeteendet och individen igenkänner detta som överdrivet eller oförklarligt.
- Överdrivet, men inte oförklarligt. Så: Nej.

D. Symtomen är begränsade till eller domineras av den obehagliga situationer eller av tankar på densamma.

- Ja.
E. De vanligaste exklusionskriterierna är att symtomen listade i A och B är orsakade av vanföreställningar, hallucinationer eller andra sjukdomar som organiska psykiska syndrom, schizofreni och relaterade syndrom, förstämningssyndrom eller tvångssyndrom. Symtomen får inte heller vara sekundära till kulturella föreställningar.

Det här är symtom som funnits förut, men som blivit bra mycket starkare sedan jag började trappa ner på medicinen... Jag känner inte igen mig själv! 

En sak jag reflekterat över är att just dessa känslor speglar hur jag kände det när jag var liten, upp till åttaårsåldern... Plus en tid när jag var mellan 11 och 15 år... Och det var där någonstans jag började medicinera.... Jag har alltid varit väldigt rädd och blyg av mig, men dessa egenskaper nästan försvann när jag fick medicin... Jag blev mindre känslig för kritik, tog inte åt mig av vad andra sa på samma sätt. Jag tog kritik konstruktivt. Jag avgjorde om den var befogad eller inte, och var den det så försökte jag ändra på just det beteendet... Jag var så optimistisk att jag trodde jag skulle fixa varje förändring. Och jag gjorde det också, med några ganska få undantag...

Den glada och positiva Ninanna... var hon bara en bluff? Eller är det nu när allt vänts upp och ned som jag inte är mig själv? Vem är jag... egentligen...?

Jag säger saker jag inte vill säga. Jag beter mig på ett sätt som inte är jag... Jag känner inte igen mig själv, och den skrämmande insikten gör inte saken bättre... Jag förstår inte vart orden kom ifrån. Vart mina ord skapades. Jag kan bättre förstå hans bittra svar på dem... Vi höjer rösterna på ett sätt som vi aldrig gjort förut... Jag vill gråta, men biter ihop och attackerar ännu mer... Jag ser sorgen i hans ögon, sorgen, ilskan, besvikelsen... Jag vill kasta mig i hans famn och säga förlåt... Men jag gör det inte. Jag går tyst och sammanbiten...

Mattias, min älskade Mattias som alltid vill finnas för mig, som älskar mig och som finns här för mig... Jag älskar ju honom så sanslöst mycket, han är ju mitt liv och min lycka! Han är min stora kärlek, och varför i helsike gör jag såhär mot honom? Varför tycker jag att han sårar mig när han egentligen inte gör det?

Jag trappar ner på en medicin, och har ständig ångest. Kan ett piller, eller rättare sagt avsaknaden av ett piller få mig att flippa ur så fullständigt? Kan det verkligen göra mig till det monster jag blir?

Vi kommer hem från vår promenad, arga, ledsna, sårade och besvikna. Jag är besviken på honom, men mest på mig själv. Varför kan jag inte stå ut? Varför överreagerar jag? Varför beter jag mig som jag gör??

Vi äter uppvärmd gratäng som jag lagat dagen innan... Tysta sitter vi vid bordet... Jag petar i maten. Kan inte äta. Bara lukten av maten gör mig mer illamående... Jag stirrar... Skäller ut mig själv inombords... Sedan lyfter jag sakta blicken och ser på honom. Mannen framför mig. Mannen jag älskar så in till döden. Han tittar upp och våra blickar möts... Förlåt mig... säger jag tyst. Snälla, förlåt mig, jag hade ingen rätt att göra sådär mot dig! Jag är jätteledsen, älskling! Förlåt mig, snälla...!

Han nickar tyst. Mumlar något om att jag kanske borde höja pillerdosen... Han förlåter mig. Han är inte arg på mig. Bara sårad i själen... Jag vet det.

Han har förlåtit mig, men det kommer att dröja länge innan jag förlåter mig själv...

The colours begin to fade...

I see only grey nuances in my world

That's why I no longer want to open my eyes.

I have no longer the energy to stand...

I fall with a force stronger than my own

How brakes one up, Beautiful?

Show me the meadows of freedom...

I need to know the life in my hair

I want to exude the easy air!

I have often wondered...

Begins the life when one rest oneself up,

Or when one lies formally frozen in a hot bed?

Tell me, please! I don't know how to live...

Det var inte sista gången hos Anita i onsdags... Eller egentligen skulle det ha varit det, men eftersom mitt liv sista tiden präglats av ångest, hopplöshetskänslor och depression så övertalade älsklingen min att be om en ny tid. Och jag fick en tid idag...

På tidiga morgonen var jag hos tandläkaren för att kolla läget på mina tänder, och eventuellt ordna så jag skulle få en fast avgift för tandläkarbesök de närmsta två åren. Avgiften är beroende på vilket skick mina tänder var i...

  Det blev en glad och faktiskt oväntad överraskning när jag fick beskedet att mina tänder var i perfekt skick! Detta trots att det var tre år sedan jag senast var hos tandis, och gången innan det var fem år... Dessutom har jag inte borstat tänderna två gånger om dagen som man ska göra, och inte heller använt tandtråd... Ibland har jag till och med fuskat och låtit bli att borsta tänderna inför natten...

  Så det var en glad överraskning när tandläkaren sa att detta var bland de perfektaste tänder han sett! Jag anammade alltså erbjudandet som låg på den lägsta kostnaden...

När jag kommit hem såg jag att jag fått ett sms, och det var från Anita. Hon hade en tid åt mig klockan två på eftermiddagen. Åh, Anita du är verkligen fantastisk! Jag kan inte med ord tacka dig för det smset, ännu mindre för samtalet jag fick ha med dig!

Anita lyssnar. Anita förstår. Jag tror faktiskt att Anita är den som har störst insikt i mina problem. Jag känner att jag har ett sådant fantastiskt fint samspel med henne.

Hon är en sån otroligt varm människa, varm och omtänksam! Jag känner mig verkligen välkommen och önskad, det är som att omslutas av en slags mental värme när man kommer in i hennes rum...

Hon utgår helt och fullt från mig, från mitt perspektiv. Hon är väldigt opartisk för sin egen del, men hon går helt och fullt på mina känslor, tankar och reaktioner...

Anita, du är en av mina största idoler! Du är helt fantastisk! Med alla dina fina egenskaper så är du helt underbar, både personligt och professionellt... Du blandar personligt engagemang så perfekt med din professionella roll...

That´s it for today...

Good night,

sleep tight,

here's no ghosts in sight!

(Min egna lilla version...