Ninanna

Just tell me, baby

Tell me everything will be all right

No more worries tonight

The sun will shine again, so bright

I don't care if you lie

Just forget and deny

There's no reason to cry

Tell me

Everything will be all right

Just tell me, baby

Tell me we'll survive this for sure

We'll make it like we've done before

We'll make it now, and forevermore

Just tell me there's a chance

The power to enhance

This matter of circumstance

Tell me

We'll survive this for sure

Hittade denna bloggtext som jag glömt att lägga ut när den var klar... Den är alltså från den första januari i år...

De skrattar och pratar i munnen på varandra. De ska sova över hos farmor och farfar denna nyårsafton och är båda exalterade. Som små yrväder far de fram genom rummen, de sjuåriga tvillingarna. Det är tätt mellan skratten och stämningen är livlig. Som alltid runt Alrik och Johanna. Stämningen är trevlig, men livlig.

Jag sitter i soffan framför TV:n, och till vänster om mig i en fåtölj sitter M. Vi ler mot varandra, men mitt leende blir ännu större när en liten hand plötsligt fattar tag om min.
- Vad är det där? frågar Johanna nyfiket med ett leende på sina läppar samtidigt som hennes små fingrar studerar guldringen på mitt vänstra ringfinger.
- Det är min förlovningsring, svarar jag.
- Alrik! Alrik, de är förlovade! utropar Johanna glatt. Bägge barnens blickar letar sig mot också Mattias vänsterhand, och se! Han har en likadan ring som jag!
- Jag vill ha småkusiner snart! säger Alrik, och Johanna är inte sen att hålla med. Jag ler mot dem. Jag skulle gärna ge dem sina efterlängtade småkusiner imorgon, men av olika anledningar vet jag att det nog är bäst att vänta… Ett litet tag till.

 Timmarna går. TV-programmen avlöser varandra, och jag stör mig något enormt på… att SVT tydligen inte tänkt på att barn kanske sitter uppe vid TV:n just denna kväll. Alrik undrar vad ”porrporr” är… Och jag hatar att ljuga, men jag svarar kort att jag inte vet.
  På någon annan kanal går en film. Det är en slags biografi av någon countrysångerska, och… I should have seen it coming – jag vet, men jag får lite smått panik när det blir en sen som förmodligen kommer att visa hur den unga tjejen blir våldtagen. Vi knäpper snabbt över till en annan kanal, men barnen undrar ju såklart vad det var för något som de inte fick se… 

När Kalle Moraeus kommer i rutan jublar de. Jag ler inombords och tänker att ”det här skulle mamma ha gillat!”… Mamma som kommer från Orsa och har Kalle Moraeus som sin idol. Honom och Aretha Frankling, och det säger väl en hel del av hur höga hennes krav är, eller? Ja, Kalle har tydligen två till hängivna fans, och det glädjer mig stort å hennes vägnar!

När klockan mer och mer närmar sig midnatt och det nya året blir barnen tröttare och tröttare. Ett blont litet huvud vilar mot min axel, men jag känner hur ”knölen” av ben måste vara obekväm, så jag ändrar ställning för att göra det lite bekvämare för Johanna. Åter känner jag en mjuk liten barnhand i min.

Förlåt för denna dysterhet som präglat dagens blogginlägg. Nejdå, det är inte så farligt som det kanske låter. Jag råkar bara ha en lite "blue" dag idag.

Jag vet att dessa "dikter"/tankar inte är bra i litterär mening eller hur man ska uttrycka det. Förra inlägget hade till exempel dåliga och halvt upprepande rim... Men jag skriver inte för att lämna in en skoluppgift. Jag skriver inte för att det ska vara stilrent och perfekt. Jag skriver inte ens för att det ska vara vackert! ;) Nej, jag skriver för att jag har lust. För att sätta ord på tankar och känslor. Kanske är det jag skriver simpelt. Kanske är det totalt ofattbart. Kanske både och...  

Oh, that endless struggle... The anguish... The pain. Lonlieness...

It's like you are frozen inside. And the whole world is going on around you. No matter how many people who want to be there for you... you end up going through this alone.

Let's escape
Just for today
Let's run away
From everything they say

"You got to do this
you've got to do that!"
An absent kiss
When you're falling flat

Let's fly away
To the land of dreams
Where we can stay
Just one more day... 

Här sitter jag igen... och vill gråta. Jag fattar inte, vad har jag att må dåligt över? Antar att det är för att jag är fullbokad på måndag. Sammet ska till veterinären, för hon har knöl på magen som kan vara cancer...

Klockan 13.30 ska jag träffa Anita, och senast kl. 16.00 ska jag ha ringt Umeå Universitet och meddela hennes uttalande om huruvida jag är i stånd till att plugga eller ej... Så måste jag ta ut skatteåterbäringspengar innan dagens slut, hur och när jag ska göra det förstår jag fortfarande inte...

Det är jobbigt att inte veta detta med skolan... Jag vill verkligen, men jag är inte säker på att jag klarar av att plugga... Det känns som att vilket beslut jag än kommer att ta, så kommer det att kännas fel...

Men det värsta är nog ändå Sammet... Lilla gumman... Jag tänker mer och mer på Sammets dödlighet. Herregud, hon får inte dö!! Hon är sju år nu. Har varit överviktig sen vi flyttade hit till Norr. Jag vet att det tar bort massor av år för henne! Och ingen utom jag verkar kunna hålla på restriktionerna för hennes del. När jag haft henne några veckor är hon som en helt annan hund. Livlig och glad, tycker om att springa och rusa runt, precis som när hon var yngre. Men så kommer dagen då jag tvingas lämna över henne, och då går hon genast tillbaka till att vara slapp och slö och tung.

För ett år sedan drabbades hon av livmoderinflammation. Hon fick genomgå en stor operation där hela livmodern togs bort. Sammet, lilla gumman min! Jag hatar att de tagit bort en så stor del av dig! Och nu kommer antagligen en spene att ryka också. Visst, vad är det mot att förlora hela Sammet, men ändå?

Du får aldrig dö ifrån mig, min fina, fina, älskade lilla hund! Du var ju min lilla bebis! Från att du vid åtta veckors ålder kom till oss så lämnade jag dig aldrig en sekund! Jag sov på en madrass på golvet med dig på bröstkorgen, jag märkte direkt om du var kissnödig, och då gick vi ut direkt. Det är inte många gånger du gjort något på golvet, och du blev rumsren jättesnabbt!

Du har aldrig lärt dig gå i koppel, för jag kopplade dig nästan aldrig när du var liten. Trots det, eller kanske tack vare det har du aldrig varit en hund som segdragit i kopplet. Du har alltid varit lyhörd för min röst, och du har fattat vad jag menat.

När Rasmus dog tog jag lite avstånd från dig. Jag kunde helt enkelt inte gosa och träna med dig som förr. Rasmus hade varit min hund, min första hund, Hunden med stort H! Det gjorde så ont att se på dig utan honom, för han hade alltid funnits där. Ni hade alltid haft varandra, och jag vet att du saknade honom också. Kommer så väl ihåg när vi mötte en hund på gatan i Märsta, och en stor vit herdehund kommer gående mot oss. Du blir alldeles till dig och viftar - inte bara med svansen - utan med hela kroppen! Du tror att det är Rasmus. När hunden kom närmare avstannade dina rörelser. Hela du började liksom att sloka, och jag minna att du lade öronen bakåt och tittade på mig med oerhört sorgsen blick. Gnällde lite... Ditt kroppsspråk var så talande, och vi satte oss i ett hörn av Sätunaparken där jag tyst lät tårarna rinna. Du tryckte dig intill mig, så som bara du gör. Du är den enda hunden som verkligen kan KRAMAS! Inte på något dominant sätt, utan för att få värme, närhet... Dina små, fina tassar, glänsande vackra ögon... Vet du, att jag kan inte få nog av dina ögon! Det har jag aldrig kunnat. Blicken, din blick... din totala tillitsfulla blick! Fina, fina lilla hund! Om du bara visste hur mycket jag älskar dig!

Jag säger saker jag inte vill säga. Jag beter mig på ett sätt som inte är jag... Jag känner inte igen mig själv, och den skrämmande insikten gör inte saken bättre... Jag förstår inte vart orden kom ifrån. Vart mina ord skapades. Jag kan bättre förstå hans bittra svar på dem... Vi höjer rösterna på ett sätt som vi aldrig gjort förut... Jag vill gråta, men biter ihop och attackerar ännu mer... Jag ser sorgen i hans ögon, sorgen, ilskan, besvikelsen... Jag vill kasta mig i hans famn och säga förlåt... Men jag gör det inte. Jag går tyst och sammanbiten...

Mattias, min älskade Mattias som alltid vill finnas för mig, som älskar mig och som finns här för mig... Jag älskar ju honom så sanslöst mycket, han är ju mitt liv och min lycka! Han är min stora kärlek, och varför i helsike gör jag såhär mot honom? Varför tycker jag att han sårar mig när han egentligen inte gör det?

Jag trappar ner på en medicin, och har ständig ångest. Kan ett piller, eller rättare sagt avsaknaden av ett piller få mig att flippa ur så fullständigt? Kan det verkligen göra mig till det monster jag blir?

Vi kommer hem från vår promenad, arga, ledsna, sårade och besvikna. Jag är besviken på honom, men mest på mig själv. Varför kan jag inte stå ut? Varför överreagerar jag? Varför beter jag mig som jag gör??

Vi äter uppvärmd gratäng som jag lagat dagen innan... Tysta sitter vi vid bordet... Jag petar i maten. Kan inte äta. Bara lukten av maten gör mig mer illamående... Jag stirrar... Skäller ut mig själv inombords... Sedan lyfter jag sakta blicken och ser på honom. Mannen framför mig. Mannen jag älskar så in till döden. Han tittar upp och våra blickar möts... Förlåt mig... säger jag tyst. Snälla, förlåt mig, jag hade ingen rätt att göra sådär mot dig! Jag är jätteledsen, älskling! Förlåt mig, snälla...!

Han nickar tyst. Mumlar något om att jag kanske borde höja pillerdosen... Han förlåter mig. Han är inte arg på mig. Bara sårad i själen... Jag vet det.

Han har förlåtit mig, men det kommer att dröja länge innan jag förlåter mig själv...

The colours begin to fade...

I see only grey nuances in my world

That's why I no longer want to open my eyes.

I have no longer the energy to stand...

I fall with a force stronger than my own

How brakes one up, Beautiful?

Show me the meadows of freedom...

I need to know the life in my hair

I want to exude the easy air!

I have often wondered...

Begins the life when one rest oneself up,

Or when one lies formally frozen in a hot bed?

Tell me, please! I don't know how to live...

Jag kan bara tala för mig själv men... på något sätt visste man det. Eftersom jag var hos älsklingen kunde jag följa försvinnandet av den 10-åriga flickan ganska väl via de lokala nyheterna... Och tala om att jag blev berörd, då när jag först fick höra om försvinnandet... Så många frivilliga som hjälpte till att söka igenom området där hon senast setts på sin cykel. Så många dagars sökande... Polisen kunde med gps spåra hennes mobiltelefon, vilket snabbt kom ut i media. Idiot-media, det var ju jävligt smart att skriva ut det så gärningsmannen med all säkerhet fick vetskap om att han genom hennes mobil var spårad... Och så oerhört kooonstigt att signalerna försvann efter att det uppbådats i medierna... Tänk om Engla levde då? Tänk om polisen skulle ha kunnat göra ett snabbt ingripande med gps:ens hjälp? Vem läckte? Och vilken löpsedelskåt journalist var först med att skrika ut det över världen?

Så mycket letande, så länge, och till ingen nytta. Det sista man ger upp är hoppet, sägs det. Och det gäller nog i högsta grad när det gäller ett försvunnet barn. Jag ryser bara jag tänker på det. Tänk om det varit mitt barn som försvunnit? Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle kännas, ändå får det hela mig att bli alldeles iskall inombords. En våg av ångest sköljer över mig.

Det sista man ger upp är hoppet. Och jag blev nästan arg på mig själv över min reaktion vid hennes försvinnande... Jag utgick liksom ifrån att hon redan var död. Hur kunde jag?! Jag ville tro att denna gruvliga historia skulle få ett lyckligt slut. Jag ville höra hur man tillslut hittat Engla inlåst någonstans, med vatten, mat och värme, bara berövad sin frihet tillfälligt. Det skulle vara traumatiskt nog... Kidnappad, men väl omhändertagen...

Varför är livet så grymt? Varför är människan så grym? Hur kan man bara göra något så vidrigt som att ta ett oskyldigt barns liv? Jag tycker att det är vidrigt att tänka på älgjakten, där första bästa älg som visar sig inom skotthåll får en kula i bröstet eller i pannan eller var fasen nu bästa stället att sikta är... Detta handlar inte om någon ståtlig älgtjur. Inte heller om något smärtfritt skott. Detta handlar om ett barns lidande, ett barns plågor till sin död. Om en mamma som inte vet var hennes dotter befinner sig. Om en mamma som haft telefonkontakt med sin lilla flicka bara några hundra meter från hennes hem. Några hundra jävla meter!!!

Hur långt kan en människa gå? Hur kan man döda ett barn? Hur kan man?!

Om hela ens värld rasar ihop på ett visst sätt, om själen förtvinar och förvrängs på ett speciellt sätt, kan vilken människa som helst då bli kapabel att göra vad som helst? Kan vem som helst göras kapabel att döda ett barn?

Vila i frid, Engla! Jag hoppas jag får träffa dig i Nangijala!