Mycket... mest om älskade Sammet!

Här sitter jag igen... och vill gråta. Jag fattar inte, vad har jag att må dåligt över? Antar att det är för att jag är fullbokad på måndag. Sammet ska till veterinären, för hon har knöl på magen som kan vara cancer...


Klockan 13.30 ska jag träffa Anita, och senast kl. 16.00 ska jag ha ringt Umeå Universitet och meddela hennes uttalande om huruvida jag är i stånd till att plugga eller ej... Så måste jag ta ut skatteåterbäringspengar innan dagens slut, hur och när jag ska göra det förstår jag fortfarande inte...


Det är jobbigt att inte veta detta med skolan... Jag vill verkligen, men jag är inte säker på att jag klarar av att plugga... Det känns som att vilket beslut jag än kommer att ta, så kommer det att kännas fel...


Men det värsta är nog ändå Sammet... Lilla gumman... Jag tänker mer och mer på Sammets dödlighet. Herregud, hon får inte dö!! Hon är sju år nu. Har varit överviktig sen vi flyttade hit till Norr. Jag vet att det tar bort massor av år för henne! Och ingen utom jag verkar kunna hålla på restriktionerna för hennes del. När jag haft henne några veckor är hon som en helt annan hund. Livlig och glad, tycker om att springa och rusa runt, precis som när hon var yngre. Men så kommer dagen då jag tvingas lämna över henne, och då går hon genast tillbaka till att vara slapp och slö och tung.


För ett år sedan drabbades hon av livmoderinflammation. Hon fick genomgå en stor operation där hela livmodern togs bort. Sammet, lilla gumman min! Jag hatar att de tagit bort en så stor del av dig! Och nu kommer antagligen en spene att ryka också. Visst, vad är det mot att förlora hela Sammet, men ändå?


Du får aldrig dö ifrån mig, min fina, fina, älskade lilla hund! Du var ju min lilla bebis! Från att du vid åtta veckors ålder kom till oss så lämnade jag dig aldrig en sekund! Jag sov på en madrass på golvet med dig på bröstkorgen, jag märkte direkt om du var kissnödig, och då gick vi ut direkt. Det är inte många gånger du gjort något på golvet, och du blev rumsren jättesnabbt!


Du har aldrig lärt dig gå i koppel, för jag kopplade dig nästan aldrig när du var liten. Trots det, eller kanske tack vare det har du aldrig varit en hund som segdragit i kopplet. Du har alltid varit lyhörd för min röst, och du har fattat vad jag menat.


När Rasmus dog tog jag lite avstånd från dig. Jag kunde helt enkelt inte gosa och träna med dig som förr. Rasmus hade varit min hund, min första hund, Hunden med stort H! Det gjorde så ont att se på dig utan honom, för han hade alltid funnits där. Ni hade alltid haft varandra, och jag vet att du saknade honom också. Kommer så väl ihåg när vi mötte en hund på gatan i Märsta, och en stor vit herdehund kommer gående mot oss. Du blir alldeles till dig och viftar - inte bara med svansen - utan med hela kroppen! Du tror att det är Rasmus. När hunden kom närmare avstannade dina rörelser. Hela du började liksom att sloka, och jag minna att du lade öronen bakåt och tittade på mig med oerhört sorgsen blick. Gnällde lite... Ditt kroppsspråk var så talande, och vi satte oss i ett hörn av Sätunaparken där jag tyst lät tårarna rinna. Du tryckte dig intill mig, så som bara du gör. Du är den enda hunden som verkligen kan KRAMAS! Inte på något dominant sätt, utan för att få värme, närhet... Dina små, fina tassar, glänsande vackra ögon... Vet du, att jag kan inte få nog av dina ögon! Det har jag aldrig kunnat. Blicken, din blick... din totala tillitsfulla blick! Fina, fina lilla hund! Om du bara visste hur mycket jag älskar dig!


Kommentarer
Postat av: Moniqa

Men va tråkigt för er. Hoppas det går att rätta till. Min bernersennetik Kajsa blev bara 7 år för hon fick cancer i njurarna och hon var min första "bebis" så grymt och hemskt när jag var tvungen att se henne somna in i min famn. Men det får vi hoppas att detinte blir så med din Sammet. Sänder ljusa energier till er. kraaam Moniqa

2008-09-08 @ 14:50:29
URL: http://moniqas.wordpress.com
Postat av: elsa

åh, jag hoppas att det gick bra hos vetrinären. hundar är så mycket mer än bara en hund. vilket inte är helt lätt att förstå om man inte har en nära relation till en hund. det går absolut inte att "ersätta" en hund som en del tycks tro. en hund är en underbar, trogen vän som är ärlig, älskar och förgyller livet. MIn scott betyder så mycket för mig, så jag förstår verkligen hur jobbigt det är.



jag har ändrat min inställning till det här med att inte kunna alla uppgifter, min älskade far ger mig så bra råd. "du är där för att lära dig, alltså kan du inte allt från början" och det stämmer ju väldigt bra. men jag har svårt att distansera mig, skilja på mig och plugg. försöker att ta ett steg bak och betrakta det hela utifrån, men det är så svårt!

2008-09-10 @ 21:30:27
URL: http://spaderdam.blogg.se/
Postat av: elsa

åh, jag hoppas att det gick bra hos vetrinären. hundar är så mycket mer än bara en hund. vilket inte är helt lätt att förstå om man inte har en nära relation till en hund. det går absolut inte att "ersätta" en hund som en del tycks tro. en hund är en underbar, trogen vän som är ärlig, älskar och förgyller livet. MIn scott betyder så mycket för mig, så jag förstår verkligen hur jobbigt det är.



jag har ändrat min inställning till det här med att inte kunna alla uppgifter, min älskade far ger mig så bra råd. "du är där för att lära dig, alltså kan du inte allt från början" och det stämmer ju väldigt bra. men jag har svårt att distansera mig, skilja på mig och plugg. försöker att ta ett steg bak och betrakta det hela utifrån, men det är så svårt!

2008-09-10 @ 21:30:28
URL: http://spaderdam.blogg.se/
Postat av: elsa

men asch, jag var ju inte klar.. såkade trycka iväg den lite för tidigt.



när du har fattat beslutet med skolan så ska du inte ångra dig. du kommer att fatta det bästa beslutet även om det inte känns så.

om du börjar och det funkar, så är det super!

om du börjar men inser att det inte fungerar så är du en erfarenhet rikare, och du har absolut inte misslyckats, det innebär bara att du insett att det kanske inte är rätt just nu!

om du beslutar dig för att inte börja, så är det med rätt beslut. då kanske det kommer en tid längre fram då det är dags för dig att börja!



det är helt upp till dig vad som är "rätt" beslut. det svåra är att efteråt inte sitta och tänka "om" för det skapar bara ångest och leder ingenvart.



massa kramar

2008-09-10 @ 21:37:18
URL: http://spaderdam.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0