"Detta kommer jag att komma ihåg länge, kanske resten av mitt liv!"
Det finns ögonblick i mitt liv som jag bara vet att "Detta kommer jag att komma ihåg länge, kanske resten av mitt liv!"... Det handlar inte om några stora eller ovanliga saker, utan snarare är det en känsla av "vanlighet" som dröjer sig kvar... som en pusselbit eller ett fotografi av livet, för största delen av livet är just "vanlighet", odramatik... Ett exempel är från när jag var sex år. Det var sommar och jag var en av få barn som var kvar ända till fritids stängde. Det var ganska sent, men Jonas var också där. En kille som var ett år äldre än jag... Vi sprang runt skolan och jagade varandra. Plötsligt stannade jag upp. Till vänster om mig växte en meterhög buske med små,små vita blommor. I mitt barnperspektiv var den enorm, jag kunde inte se över den. Men jag uppskattade ändå höjden till cirka en meter, kanske lite till - när jag jämförde med höjden på dörrarnas handtag.
Jag hade en vit kjol på mig. Och luften var ljum. Och jag visste bara att "Detta kommer jag att komma ihåg länge, kanske resten av mitt liv!"...
Idag när jag och M skulle hem från att ha ätit hos hans föräldrar funderade vi hur vi skulle göra med vovven. Det var nämligen så att mina föräldrar anlitat oss som hundvakt under några dagar. Vi hade en bil som skulle köras hem, och en hund som lämpligen skulle kunna få en liten promenad hem. Jag tog bilnycklarna och körde om M och Sammet som gick i regnet... Och när jag var nästan, nästan hemma och skulle parkera bilen fick jag en sådan känsla igen. "Detta kommer jag att komma ihåg länge..." Ett litet stickprov, en liten pusselbit av mitt liv...
Jag har träffat Michael Jackson!
Jag snubblade för kanske ett år sedan över en bild som fick mig att verkligen haja till! En bild tagen när jag satt i sandlådan eller på sin höjd cyklade omkring på min trehjuling... Michael Jackson på besök på ett sjukhus... Och vi som har inblick i hur han brann för att hjälpa de svaga i samhället, hur han besökte lika många barnhem och sjukhus som han gjorde konserter vet ju att hans filantropiska kamp att verkligen göra skillnad sällan uppmärksammades i medierna. Men här är alltså ännu ett bevis på vilket gott hjärta den mannen hade... Ett cirka 25 år gammalt foto på honom själv och en ung tjej i en sjukhussäng.
Det som gjorde att jag stannade upp var att tjejen hade ett utseende som kändes väldigt, väldigt bekant! Ansiktsdragen... Herre min Jesus, det var ju... det var ju... JAG!!!
Titta bara:
Orginalfotot taget under Bad-eran...
Jag, ett skolfoto från 2003, jag ska snart fylla 17 alltså...
Jag igen, från skolkatalogen 2004 tror jag...
Jag igen, sommaren 2005... (Till höger i bild alltså, jag har inte KRYMPT, utan charmtrollet jag håller i är älskade M:s brorsdotter). *Skrattar*
Så... Är det bara jag, eller har jag en klon av mig själv någonstans i världen? Eller - och detta låter ju troligare med tanke på att jag är yngre än tjejen i sjukhussängen - är JAG en klon av henne??
Skämt åsido. Och visst ser man ju att tjejen som MJ sitter bredvid inte är jag. Men jag har faktiskt aldrig stött på någon som varit så lik mig tidigare...
Varför jag hatar att åka skidor...
Jag tror mig ha insett varför jag de senaste 10, kanske 15 åren gjort vad jag kunnat för att slippa dra på mig ett par skidor. Det har att göra med mig själv. Jag är en riktigt, riktigt usel skid-coach... Det är som att jag har en liten demon på axeln som inte kan leverera något annat än kritik.
Har jag bakhalt i uppförsbacken sölar jag. Åker jag i förväg jagar jag på alla andra. Håller jag jämn takt är jag i vägen... Det är ingen annan som någonsin klagat på min skidåkning och menat allvar. Det är jag själv. Min lilla demon till skid-coach...
Och ja - detta är en liknelse. Min demon håller sig inte enbart till skidåkning, den finns där när jag städar, när jag skottar snö, klipper gräs eller... försöker komma på exempel att beskriva hur den styr mig. Aldrig rätt. För mycket. För lite. För lagom...
I Jantes skugga...
