Ljuset i slutet av tunneln...
Det är så svårt... Så himla svårt att våga tro att allt kommer att ordna sig. Att tillståndet då jag hängt i limbo äntligen förändrats... Jag är nära nu, nära att skäras ned från gränsen mellan himmel och helvete, och jag tror att jag kommer att landa på rätt sida. Samtidigt har livet lärt mig att inte ta ut något i förskott. Det är som det där talesättet - "Den som oroar sig i förskott får ofta sörja två gånger" - fast tvärtom. Jag vill inte ta ut något i förskott. Jag klarar inte att bli besviken.
Men det ser ljust ut... För första gången på vad som för mig känns som eoner av tid - ser det ljust ut.
Men det ser ljust ut... För första gången på vad som för mig känns som eoner av tid - ser det ljust ut.
Jag saknar...
... finaste lilla Sammetvovvisen i världen!! <3
Tiden går fort...
Tiden går fort när man har roligt heter det ju. Så med den välkända klyschan i bakhuvudet kan jag väl torrt konstatera att jag måste ha "the time of my life" just nu. Utan att veta om hur förbaskat KUL jag har...
Det har gått någon vecka sedan jag lade mig på kvällen/natten efter att ha tittat ut genom köksfönstret och sett lönnens löv lysa gulröda... för att nästa morgon ligga avblåsta och tappade på marken. Det gick fort, och jag kan aldrig vänja mig vid att naturen alltid ligger minst ett par steg före min hjärnas uppfattning om den. Jag hade precis börjat vänja mig vid att behöva ha på mig något annat än shorts och linne när jag var ute... Men minusgrader?! Vintertid?! Att vända blad i almanackan och mötas av namnet på en höstmånad?! Nänä... Det måste vara ett skämt, någon som driver med mig!
Det har gått några dagar sedan jag och M spenderade större delen av dagen att räfsa de där lönnlöven på allmänningen som syns från vårt köksfönster... Jag kan inte minnas när jag senast hade en sådan träningsvärk som efter den pärsen. Och anlednngen kan faktiskt - helt seriöst - vara att jag inte minns för att det inte finns något att minnas. Jag hade problem att ta mig ur sängen morgonen därpå. Och jag försökte att så långt jag kunde - stå upp. För om jag satte mig ned... eller lade mig ner i min favoritställning med laptopen i knäet och ett par kuddar som stöd för nacken - skulle jag ha ordentliga problem att komma upp på fötter igen...
Tiden rusar iväg och jag känner mig så otroligt ambivalent! Jag vill få denna mörka och deprimerande årstid att försvinna! Jag vill ha tillbaka värmen och ljuset, för med denna pissiga sommar ur vädersynvinkel känns det som att jag blev lurad. Jag blev snuvad på sommaren år 2012. Så känns det. Så att tiden går i topptrimmad turbofart är ju faktiskt bara att tacka och ta emot! Om inte... Om det inte var så att jag börjat inse att jag inte har all tid i världen framför mig... Varje morgon jag vaknar är jag en dag äldre. Jag blir äldre, men blir jag klokare? Nej, inte mycket... Det är så ironiskt, men jag tänker att livet är som en film som någon satt på "fast forward". Och när det går så fort som det gör är det omöjligt att ta in, reflektera och lära av dagarna som går. Dagarna... som blir till veckor, månader, år...
Det är faktiskt... läskigt!
Det har gått någon vecka sedan jag lade mig på kvällen/natten efter att ha tittat ut genom köksfönstret och sett lönnens löv lysa gulröda... för att nästa morgon ligga avblåsta och tappade på marken. Det gick fort, och jag kan aldrig vänja mig vid att naturen alltid ligger minst ett par steg före min hjärnas uppfattning om den. Jag hade precis börjat vänja mig vid att behöva ha på mig något annat än shorts och linne när jag var ute... Men minusgrader?! Vintertid?! Att vända blad i almanackan och mötas av namnet på en höstmånad?! Nänä... Det måste vara ett skämt, någon som driver med mig!
Det har gått några dagar sedan jag och M spenderade större delen av dagen att räfsa de där lönnlöven på allmänningen som syns från vårt köksfönster... Jag kan inte minnas när jag senast hade en sådan träningsvärk som efter den pärsen. Och anlednngen kan faktiskt - helt seriöst - vara att jag inte minns för att det inte finns något att minnas. Jag hade problem att ta mig ur sängen morgonen därpå. Och jag försökte att så långt jag kunde - stå upp. För om jag satte mig ned... eller lade mig ner i min favoritställning med laptopen i knäet och ett par kuddar som stöd för nacken - skulle jag ha ordentliga problem att komma upp på fötter igen...
Tiden rusar iväg och jag känner mig så otroligt ambivalent! Jag vill få denna mörka och deprimerande årstid att försvinna! Jag vill ha tillbaka värmen och ljuset, för med denna pissiga sommar ur vädersynvinkel känns det som att jag blev lurad. Jag blev snuvad på sommaren år 2012. Så känns det. Så att tiden går i topptrimmad turbofart är ju faktiskt bara att tacka och ta emot! Om inte... Om det inte var så att jag börjat inse att jag inte har all tid i världen framför mig... Varje morgon jag vaknar är jag en dag äldre. Jag blir äldre, men blir jag klokare? Nej, inte mycket... Det är så ironiskt, men jag tänker att livet är som en film som någon satt på "fast forward". Och när det går så fort som det gör är det omöjligt att ta in, reflektera och lära av dagarna som går. Dagarna... som blir till veckor, månader, år...
Det är faktiskt... läskigt!
Minisemester!
Efter att jag och M varit och tankat bilen idag åkte vi ut en sväng... Det brukar vi göra ibland, åka ut utan mål och bara ta oss dit vägen - eller slumpen - för oss. Idag blev det en lite längre sväng än vanligt! Vi var och hälsade på staden Enköping! Jag har aldrig varit i Enköping förut, men åh vilken vacker liten stad det var! LOVELY!! <3
Att vakna upp ur en mardröm...
Man går omkring i en dvala... Sitter fast i en mardröm utan att veta när man ska vakna... Så händer något. Det börjar röras om i grytan och man anar slutet... Och den kvävande ångesten över att hållas hängande i limbo byts ut mot en annan fasa. En annan skräck. Det är dags att vakna upp ur mardrömmen, men rädslan att verkligheten skall vara ännu värre... Det går inte att beskriva. Jag kan det i alla fall inte.
Mardrömmar är vidriga, men det finns en sak som är betryggande med dem - de är inte verkliga. De är inte på riktigt... Vem vet hur vidrig verkligheten efter uppvaknandet kommer att bli?
Rainy november...
Regnet öser inte ner, det droppar sakta, sakta ned från himlen... Landar i mitt ansikte, mitt hår... Stilla droppar som faller, dripp, dropp, dripp, dropp... Det avtar inte. Inte heller eskalerar det till en störtskur, det bara fortsätter att falla... Sakta, strilande... En droppe landar i mitt öga. Jag blinkar, nästan omedvetet till... Vänder ansiktet mot himlen... Möts av fler regndroppar som sakta och tyst faller ned på mig...
Moln skymmer stjärnhimlen som jag vet finns där uppe. Regnet förtsätter att strila ner, lugnt, stilla och konstant. Jag drar halsduken ett extra varv runt mig... och går iväg. Bort i regnet. Bort... med regnet...
Rainy november...
Fler tankar...
... fast det kanske inte är våren 2012 jag längtar efter... Utan vintern -88, vintern - 89 och -90...? Då det fanns ljus även i de mörka årstiderna? Kanske är det inte ens vintrarna i slutet av 80-talet jag saknar... Kanske är det mig själv...? Den jag var då, för så länge sedan... Liten och ny i världen. Med trauman - javisst - men ändå en slags grundläggande tilltro till livet!
Jag längtar bara till våren!
Hösten kom... trots att jag inte ville det. Löven blev gula... singlade ned mot marken... lämnade bara kala grenar och kvistar kvar... Och nu är det november. Om några veckor är vi inne i december. Vintern...
Jag tappade bort sommaren... Jag noterade med sorg att hösten smög sig på. Jag tackade vädergudarna för den relativa värmen... Och jag längtar inte ett dugg efter vintern och snön och kylan...
När jag var liten var vintern en tid av spänning. Förväntan. Julen närmade sig, skidor och pulkor togs fram, naturen var vacker i sin iskyla, luften var ren och klar... Jag önskar, önskar, ÖNSKAR att jag kunde få känna lite, bara en liten smula av den glädje jag kände då! Jag önskar att jag kunde se hur vackra iskristaller är när de reflekteras av solen... Jag önskar att jag kunde se tjusningen! Jag önskar att jag kunde längta till julen, skutta i snön och skratta ett äkta porlande barnaskratt... Men nej... Det känns främmande. Jag har ingen lust. Förlåt mig... men jag kan inte. Jag kan inte glädjas. Inte på riktigt...
Sommaren kom och försvann... Hösten smög sig på och snart har vi lagt även den bakom oss. Våren... Ska jag börja räkna dagarna till våren? Kan man skaffa en adventskalender som sträcker sig till säg första april? Eller maj? För det är ungefär dit jag vill spola framåt tiden... tror jag. Sol och värme... Livet som återkommer... Våren... med sina löften om att livet och lyckan finns. Runt omkring oss, där och då!
Får jag vara så fräck att jag längtar till våren? Och nobbar denna den mörkaste av årstider...? Är det tillåtet att vara så otacksam mot dessa två årstider - hösten och vintern?
Jag tappade bort sommaren... Jag noterade med sorg att hösten smög sig på. Jag tackade vädergudarna för den relativa värmen... Och jag längtar inte ett dugg efter vintern och snön och kylan...
När jag var liten var vintern en tid av spänning. Förväntan. Julen närmade sig, skidor och pulkor togs fram, naturen var vacker i sin iskyla, luften var ren och klar... Jag önskar, önskar, ÖNSKAR att jag kunde få känna lite, bara en liten smula av den glädje jag kände då! Jag önskar att jag kunde se hur vackra iskristaller är när de reflekteras av solen... Jag önskar att jag kunde se tjusningen! Jag önskar att jag kunde längta till julen, skutta i snön och skratta ett äkta porlande barnaskratt... Men nej... Det känns främmande. Jag har ingen lust. Förlåt mig... men jag kan inte. Jag kan inte glädjas. Inte på riktigt...
Sommaren kom och försvann... Hösten smög sig på och snart har vi lagt även den bakom oss. Våren... Ska jag börja räkna dagarna till våren? Kan man skaffa en adventskalender som sträcker sig till säg första april? Eller maj? För det är ungefär dit jag vill spola framåt tiden... tror jag. Sol och värme... Livet som återkommer... Våren... med sina löften om att livet och lyckan finns. Runt omkring oss, där och då!
Får jag vara så fräck att jag längtar till våren? Och nobbar denna den mörkaste av årstider...? Är det tillåtet att vara så otacksam mot dessa två årstider - hösten och vintern?
Trick or treat?
Det hade jag ingen tanke på att det skulle vara. Dags för alla barn att dra på sig spökkostymer och gå och knacka dörr med orden "Bus eller godis"... Jag tycker personligen bättre om det engelska "Trick or treat" än den svenska tolkningen. "Behandla mig väl, annars ställer jag till med ett roligt rackartyg" klingar så mycket bättre än "Ge mig godis, annars ställer jag till med något retsamt bus"...
Jag funderar vad alternativet till godiset skulle vara. Har barnen några roliga bus i bakfickan? Förmodligen inte. Hade jag varit liten och på spökhumör hade jag haft några rackartyg på lager. Jag hade nog nästan hoppats på att någon inte skulle vara bussig nog att bjuda på ett Hubbabubba-paket så jag skulle få anledning att sätta några av mina satunge-trix i verket... Haft en tvål i jackfickan och hoppats få rita en pumpa på någons fönster. Kommit tillbaka iklädd en ruskig mask och ropa "BUUU!!"... Något busigt - men inte elakt! Något både jag och den ogina kunde ha glädje av.
Om jag bara var liten... då hade kanske denna regniga höstkväll kunnat vara något annat än bara en i raden av regninga höstkvällar...
Jag funderar vad alternativet till godiset skulle vara. Har barnen några roliga bus i bakfickan? Förmodligen inte. Hade jag varit liten och på spökhumör hade jag haft några rackartyg på lager. Jag hade nog nästan hoppats på att någon inte skulle vara bussig nog att bjuda på ett Hubbabubba-paket så jag skulle få anledning att sätta några av mina satunge-trix i verket... Haft en tvål i jackfickan och hoppats få rita en pumpa på någons fönster. Kommit tillbaka iklädd en ruskig mask och ropa "BUUU!!"... Något busigt - men inte elakt! Något både jag och den ogina kunde ha glädje av.
Om jag bara var liten... då hade kanske denna regniga höstkväll kunnat vara något annat än bara en i raden av regninga höstkvällar...
Cold...
Idag var det frost ute när jag kikade ut. Jag och kyla är ingen bra kombination. Jag hade precis börjat vänja mig vid tanken på gulnande löv! Och nu talas det om snö i alla dumma medier! Jag tycker att jag fick mer än nog av snö och snöskottning vintern som gick. Vintern som aldrig tycktes vilja försvinna. Jag vill inte ha snö igen! Visst, den lyser upp mörka landskap. Okej, det är väl roligt för alla barn att få ut och åka kälke och bygga snögubbar. Men jag - som i övrigt är väldigt barnslig och älskar att springa runt och lattja med barn... jag kan bara inte få tillbaka den där känslan av spänning och möjligheter när snön faller... Snö betyder kyla. Snö betyder halka. Snö betyder snöskottning när jag inte har lust. Man skottar och försöker se till att bilen kan komma ut morgonen därpå, bara för att när det är dags att köra iväg mötas av resultatet av nattens nya snöfall. Arbetet känns bortkastat. Och snödrivorna växer så det till slut inte finns någonstans att placera den snö man vill skotta bort.
Snö betyder juklappspress. Vad i helsike jag ska hitta på att slå in i paket i år är en gåta. Snö betyder att det är långt... alltför väldigt långt till nästa sommar!
Snö betyder juklappspress. Vad i helsike jag ska hitta på att slå in i paket i år är en gåta. Snö betyder att det är långt... alltför väldigt långt till nästa sommar!
