Tiden går fort...
Tiden går fort när man har roligt heter det ju. Så med den välkända klyschan i bakhuvudet kan jag väl torrt konstatera att jag måste ha "the time of my life" just nu. Utan att veta om hur förbaskat KUL jag har...
Det har gått någon vecka sedan jag lade mig på kvällen/natten efter att ha tittat ut genom köksfönstret och sett lönnens löv lysa gulröda... för att nästa morgon ligga avblåsta och tappade på marken. Det gick fort, och jag kan aldrig vänja mig vid att naturen alltid ligger minst ett par steg före min hjärnas uppfattning om den. Jag hade precis börjat vänja mig vid att behöva ha på mig något annat än shorts och linne när jag var ute... Men minusgrader?! Vintertid?! Att vända blad i almanackan och mötas av namnet på en höstmånad?! Nänä... Det måste vara ett skämt, någon som driver med mig!
Det har gått några dagar sedan jag och M spenderade större delen av dagen att räfsa de där lönnlöven på allmänningen som syns från vårt köksfönster... Jag kan inte minnas när jag senast hade en sådan träningsvärk som efter den pärsen. Och anlednngen kan faktiskt - helt seriöst - vara att jag inte minns för att det inte finns något att minnas. Jag hade problem att ta mig ur sängen morgonen därpå. Och jag försökte att så långt jag kunde - stå upp. För om jag satte mig ned... eller lade mig ner i min favoritställning med laptopen i knäet och ett par kuddar som stöd för nacken - skulle jag ha ordentliga problem att komma upp på fötter igen...
Tiden rusar iväg och jag känner mig så otroligt ambivalent! Jag vill få denna mörka och deprimerande årstid att försvinna! Jag vill ha tillbaka värmen och ljuset, för med denna pissiga sommar ur vädersynvinkel känns det som att jag blev lurad. Jag blev snuvad på sommaren år 2012. Så känns det. Så att tiden går i topptrimmad turbofart är ju faktiskt bara att tacka och ta emot! Om inte... Om det inte var så att jag börjat inse att jag inte har all tid i världen framför mig... Varje morgon jag vaknar är jag en dag äldre. Jag blir äldre, men blir jag klokare? Nej, inte mycket... Det är så ironiskt, men jag tänker att livet är som en film som någon satt på "fast forward". Och när det går så fort som det gör är det omöjligt att ta in, reflektera och lära av dagarna som går. Dagarna... som blir till veckor, månader, år...
Det är faktiskt... läskigt!
Det har gått någon vecka sedan jag lade mig på kvällen/natten efter att ha tittat ut genom köksfönstret och sett lönnens löv lysa gulröda... för att nästa morgon ligga avblåsta och tappade på marken. Det gick fort, och jag kan aldrig vänja mig vid att naturen alltid ligger minst ett par steg före min hjärnas uppfattning om den. Jag hade precis börjat vänja mig vid att behöva ha på mig något annat än shorts och linne när jag var ute... Men minusgrader?! Vintertid?! Att vända blad i almanackan och mötas av namnet på en höstmånad?! Nänä... Det måste vara ett skämt, någon som driver med mig!
Det har gått några dagar sedan jag och M spenderade större delen av dagen att räfsa de där lönnlöven på allmänningen som syns från vårt köksfönster... Jag kan inte minnas när jag senast hade en sådan träningsvärk som efter den pärsen. Och anlednngen kan faktiskt - helt seriöst - vara att jag inte minns för att det inte finns något att minnas. Jag hade problem att ta mig ur sängen morgonen därpå. Och jag försökte att så långt jag kunde - stå upp. För om jag satte mig ned... eller lade mig ner i min favoritställning med laptopen i knäet och ett par kuddar som stöd för nacken - skulle jag ha ordentliga problem att komma upp på fötter igen...
Tiden rusar iväg och jag känner mig så otroligt ambivalent! Jag vill få denna mörka och deprimerande årstid att försvinna! Jag vill ha tillbaka värmen och ljuset, för med denna pissiga sommar ur vädersynvinkel känns det som att jag blev lurad. Jag blev snuvad på sommaren år 2012. Så känns det. Så att tiden går i topptrimmad turbofart är ju faktiskt bara att tacka och ta emot! Om inte... Om det inte var så att jag börjat inse att jag inte har all tid i världen framför mig... Varje morgon jag vaknar är jag en dag äldre. Jag blir äldre, men blir jag klokare? Nej, inte mycket... Det är så ironiskt, men jag tänker att livet är som en film som någon satt på "fast forward". Och när det går så fort som det gör är det omöjligt att ta in, reflektera och lära av dagarna som går. Dagarna... som blir till veckor, månader, år...
Det är faktiskt... läskigt!
Kommentarer
Trackback
