Ninanna

Ditt efternamn slutar på -son : Nope.

Du känner någon som har samma förnamn som du : Känner till i alla fall...

Du känner någon (utanför din släkt) som har samma efternamn som du : Nej, trots att det är så vanligt...

I din familj är ni 2 barn : Nja, 1,5...
Du bor i villa : Nja, fast inte min egna...
Du bor i en tätort : Nej.

Dina föräldrar är mellan 35-50 år gamla: Nänä, äldre!!
Du har egen mobiltelefon : Ja.
Dina föräldrar har gift sig : Jadå.

Din mamma är yngre än din pappa - fast bara sju månader : Nej, tre år.
Din pappa heter Lars : Nix.

Din mamma heter Anna : Nä.

Din familj har en Volvo : Ja.
Din familj har en silvergrå eller röd bil : Ja, både och...
Du har tillgång till Internet hemma : Japp.
Du har ett eget rum : Japp, det har jag.
Du har varit utomlands minst 2 gånger: Nej.
Du har varit på Mallorca/Kanarieöarna : Aldrig...

Du har varit i Grekland : Nej, inte det heller...
Du har varit på Öland minst 2 gånger : Nej.
Du har varit på husvagnssemester minst 2 gånger : Aldrig...

Din familj har en husvagn : Nix.
Ingen av dina föräldrar röker : Inte nu längre. Pappa har gjort...

Din pappa är lite lätt överviktig : Nja, ganska kraftigt överviktig...

Du idrottar flera dagar i veckan : Nej.

Du har husdjur : Mm, en vovve!

Du får månadspeng : Nej.

De flesta i din familj är blåögda : Beror på om man ska räkna med min halvbror eller inte. I så fall är det 50-50. Annars är pappa och jag blåögda medan mamma har gröna ögon...
Du äter på Mc Donalds : Det var nog en tolv år sedan...

Du följer Melodifestivalen : Inte slaviskt.

Multiplicera antalet ja med 3 för att få fram hur många % Svensson du är.

Med min egna kassa huvudräkning: 9x3=27..

Varför vill vi människor alltid jämföra allt? Om jag har fallit i trappan och stukat ena handleden så är ditt enda sätt att visa förståelse genom att påpeka att du minsann ramlade härom veckan och BRÖT ARMEN! Typ. Varför måste vi alltid göra så? Eller omvänt: Om jag fallit och brutit armen och du "bara" stukat handleden så måste du påpeka att du är sååå glad att det "inte var värre", att du inte hade sån otur som jag... Ja, visst... Det är väl skönt för dig att du inte råkat lika illa ut som jag, men hur roligt tror du det är att höra det egentligen? När du jämför... Det där "det kunde lika gärna ha varit jag" förs ju automatiskt över på mig då... Det kunde lika gärna ha varit jag som klarade mig undan med en stukning. Men nu gjorde jag inte det, och då är det inte så roligt att hela tiden bli påmind om hur bra det kunde ha gått...

Varför kan vi inte mötas som olika individer med olika upplevelser men på samma plan??! Varför kan inte jag få berätta om mina upplevelser och få din sympati för att sedan byta fokus och prata om dig? Varför skulle det ena vara "intressantare" än det andra, varför skulle vi alls behöva jämföra våra upplevelser? Alla människor är ju unika, och vi upplever saker på olika sätt. Så även om jag skulle ha råkat ut för precis samma sak som du, så skulle våra upplevelser ändå vara olika...

Det är skönt att veta att man inte är ensam i sin jobbiga situation. Men det gäller att hitta en balans... Jag vill inte vara ett ufo. Men jag vill heller inte vara någons kopia! Allt som oftast skapar människors "respons" känslor av båda karaktärerna...

... Ja, när jag sökte på "Etablerade professionella skådespelare" på en sida jag är med på så kom mitt eget namn upp... Jag har provfilmat för en större roll i en större film - men utan att få den. Jag har haft huvudrollen i ett filmprojekt på gymnasiet och poserat på förstasidan i lokaltidningen för tre år sedan... Jag gjorde succe i en pjäs på en vårfest i anslutning till skolan när jag var 9 år, ja det stämmer. Men jag har ingen som helst utbildning. Jag har inte tillfört något inom filmbranchen... Ändå är jag, inte bara "professionell" utan "etablerad professionell"?? 

Haha, tja... Inte mig emot. Men det känns ju inte... vad ska man säga... RIKTIGT RIKTIGT... Hmmm...

(Kanske min snygga Sagan om ringen-bild som fått dem att förväxla mig med Elijah Wodd? *Skrattar*) 

Jag vände. Jag var trött och ville hem utan några äventyr. Jag valde det tråkigaste alternativet: att åka samma väg tillbaka. Varför åkte jag inte till Hedesunda? Varför utforskade jag inte de små skogsvägarna där? För om jag minns rätt... så var det samma dag som Engla försvunnit. Eller dagen efter... Jag minns inte...

Tänk om jag hade kunnat stoppa honom? Tänk om jag hade kunnat göra något? Eller... tänk om jag hade hittat henne, dumpad och död. Tänk om jag träffat på HONOM, öga mot öga. Vad hade jag haft att sätta emot? Nog för att jag har gått upp några kilo i vikt och blivit något starkare, men vad skulle en Nanna på typ 46 kilo ha att sätta emot en sån som honom? Han hade kunnat döda mig också med vänsterhanden om han måstat. Och han hade måstat i en sån situation...

Var det tur... eller otur att jag inte åkte ditåt? Eller spelar det på det stora hela taget ingen större roll? Jag vet inte. Jag har ingen som helst aning, faktiskt. Men att jag åkte ditåt... och då... Jag vet inte var känslan kommer ifrån, inte heller riktigt hur jag ska beskriva den... Jag känner mig... Skyldig... och utsatt på samma gång. Hur kan jag känna mig skyldig? Jag visste ju inte. Jag hade ju ingen aning den mulna trista dagen jag åkte där... Ingen aning... Jag önskar att jag hade haft det...

Jag kan bara tala för mig själv men... på något sätt visste man det. Eftersom jag var hos älsklingen kunde jag följa försvinnandet av den 10-åriga flickan ganska väl via de lokala nyheterna... Och tala om att jag blev berörd, då när jag först fick höra om försvinnandet... Så många frivilliga som hjälpte till att söka igenom området där hon senast setts på sin cykel. Så många dagars sökande... Polisen kunde med gps spåra hennes mobiltelefon, vilket snabbt kom ut i media. Idiot-media, det var ju jävligt smart att skriva ut det så gärningsmannen med all säkerhet fick vetskap om att han genom hennes mobil var spårad... Och så oerhört kooonstigt att signalerna försvann efter att det uppbådats i medierna... Tänk om Engla levde då? Tänk om polisen skulle ha kunnat göra ett snabbt ingripande med gps:ens hjälp? Vem läckte? Och vilken löpsedelskåt journalist var först med att skrika ut det över världen?

Så mycket letande, så länge, och till ingen nytta. Det sista man ger upp är hoppet, sägs det. Och det gäller nog i högsta grad när det gäller ett försvunnet barn. Jag ryser bara jag tänker på det. Tänk om det varit mitt barn som försvunnit? Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle kännas, ändå får det hela mig att bli alldeles iskall inombords. En våg av ångest sköljer över mig.

Det sista man ger upp är hoppet. Och jag blev nästan arg på mig själv över min reaktion vid hennes försvinnande... Jag utgick liksom ifrån att hon redan var död. Hur kunde jag?! Jag ville tro att denna gruvliga historia skulle få ett lyckligt slut. Jag ville höra hur man tillslut hittat Engla inlåst någonstans, med vatten, mat och värme, bara berövad sin frihet tillfälligt. Det skulle vara traumatiskt nog... Kidnappad, men väl omhändertagen...

Varför är livet så grymt? Varför är människan så grym? Hur kan man bara göra något så vidrigt som att ta ett oskyldigt barns liv? Jag tycker att det är vidrigt att tänka på älgjakten, där första bästa älg som visar sig inom skotthåll får en kula i bröstet eller i pannan eller var fasen nu bästa stället att sikta är... Detta handlar inte om någon ståtlig älgtjur. Inte heller om något smärtfritt skott. Detta handlar om ett barns lidande, ett barns plågor till sin död. Om en mamma som inte vet var hennes dotter befinner sig. Om en mamma som haft telefonkontakt med sin lilla flicka bara några hundra meter från hennes hem. Några hundra jävla meter!!!

Hur långt kan en människa gå? Hur kan man döda ett barn? Hur kan man?!

Om hela ens värld rasar ihop på ett visst sätt, om själen förtvinar och förvrängs på ett speciellt sätt, kan vilken människa som helst då bli kapabel att göra vad som helst? Kan vem som helst göras kapabel att döda ett barn?

Vila i frid, Engla! Jag hoppas jag får träffa dig i Nangijala!

Fick veta idag att mina sköldkörtelvärden fortfarande är dåliga. Känns lite trist, jag som var inställd på att de också skulle ha stabiliserat sig, precis som övriga värden... Lite skrämmande också att både TSH och T3 (och T4?) är låga. Vid vanlig hypotyreos brukar ju TSH:t vara högre än normalt, men nu verkar min hypofys knappt ens försöka bilda något tyroxin. Det är inte i själva sköldkörteln felet ligger, utan i hypofysen, och det är läskigt att tänka på det... Vad fasen är det för fel? Varför beter sig min hypofys som den gör? Är det ett resultat av Tjernobylkatastrofen eller vad? Ja okej, jag håller med om att det är långsökt, men det är såna tankar som kommer när jag inte kan hitta någon enklare förklaring någonstans...