Idiotiska tankar efter igår...
Var hos Anita igår igen. Det kändes inte alls lika bra som det brukar... Jag vet inte varför. Eller jo, delvis var det väl för att jag försov mig, och vaknade ca. 20 minuter innan jag skulle vara hos henne. Och det tar ca. 20 minuter att åka dit. Jag rusade upp, klädde mig i en hast som säkert skulle imponera på en brandman, snappade åt mig en näringsdryck som jag hade tänkt dricka på vägen och åkte iväg. Körde alldeles för fort, och jag tackar min lyckliga stjärna att jag inte fastnade i någon hastighetskontroll...
Kom fem minuter för sent till en överfull parkeringsplats, och jag fick parkera en bra bit från entren, och sedan springa allt jag kunde sista vägen. Det satt ett antal personer utanför och njöt av vårvärmen, och de stirrade på mig när jag kom springande som en galning med jackan oknäppt och det oborstade håret fladdrande efter mig...
Hos Anita gick vi igenom min gamla dagbok från högstadiet. Det kändes verkligen... jag vet inte... pinsamt? Anita hade reagerat på att hela dagboken var fylld med texter om hur fet jag var, hur jag kämpade för att gå ner i vikt, oändliga matlistor och anteckningar hur mycket jag vägde...
Jag måste ha varit en av jordens mest patetiska anorektiker. Åtminstone känns det så nu. Jag vet inte om det kan skada någon (av de ytterst få läsare jag har) om jag skriver ut min vikt. Om någon känner att han eller hon kan ta skada av det så kan ni sluta läsa här!!
Men alltså: När jag var 14 år gick alltså största delen av mitt liv på att nå en så låg vikt som möjligt. Anita frågade vad jag hade för BMI som minst, och jag svarade sanningsenligt att jag inte visste det. För det gjorde jag inte. Men jag vet hur lång jag var, och jag vet vad jag vägde som minst. Jag var 1,65 cm lång och vägde som minst 44 kilo.
Nu... i höstas rasasde jag i vikt av den enkla anledningen att jag inte vågade äta. Men jag åt så mycket och så kaloririkt som jag kunde, och jag kämpade verkligen för att gå upp eller åtminstone inte rasa mer i vikt. Jag kämpade verkligen åt andra hållet, ändå vägde jag ett tag så lite som 42 kilo. Och nu är jag dessutom längre, 1,70 cm lång... Jag vet att mitt BMI alltså var nere på 14,5 som lägst... Och detta helt ofrivilligt...
Jag vet att det är en dum reaktion, men jag känner mig - inte bara som världens sämste "icke-anorektiker" utan också som världens sämsta anorektiker... Snacka om att jag har icke-kontroll över min vikt...
Kom fem minuter för sent till en överfull parkeringsplats, och jag fick parkera en bra bit från entren, och sedan springa allt jag kunde sista vägen. Det satt ett antal personer utanför och njöt av vårvärmen, och de stirrade på mig när jag kom springande som en galning med jackan oknäppt och det oborstade håret fladdrande efter mig...
Hos Anita gick vi igenom min gamla dagbok från högstadiet. Det kändes verkligen... jag vet inte... pinsamt? Anita hade reagerat på att hela dagboken var fylld med texter om hur fet jag var, hur jag kämpade för att gå ner i vikt, oändliga matlistor och anteckningar hur mycket jag vägde...
Jag måste ha varit en av jordens mest patetiska anorektiker. Åtminstone känns det så nu. Jag vet inte om det kan skada någon (av de ytterst få läsare jag har) om jag skriver ut min vikt. Om någon känner att han eller hon kan ta skada av det så kan ni sluta läsa här!!
Men alltså: När jag var 14 år gick alltså största delen av mitt liv på att nå en så låg vikt som möjligt. Anita frågade vad jag hade för BMI som minst, och jag svarade sanningsenligt att jag inte visste det. För det gjorde jag inte. Men jag vet hur lång jag var, och jag vet vad jag vägde som minst. Jag var 1,65 cm lång och vägde som minst 44 kilo.
Nu... i höstas rasasde jag i vikt av den enkla anledningen att jag inte vågade äta. Men jag åt så mycket och så kaloririkt som jag kunde, och jag kämpade verkligen för att gå upp eller åtminstone inte rasa mer i vikt. Jag kämpade verkligen åt andra hållet, ändå vägde jag ett tag så lite som 42 kilo. Och nu är jag dessutom längre, 1,70 cm lång... Jag vet att mitt BMI alltså var nere på 14,5 som lägst... Och detta helt ofrivilligt...
Jag vet att det är en dum reaktion, men jag känner mig - inte bara som världens sämste "icke-anorektiker" utan också som världens sämsta anorektiker... Snacka om att jag har icke-kontroll över min vikt...
Kommentarer
Trackback
