Ninanna

Två veckor och en dag sedan jag såg Leia sist. Och ska jag berätta en hemlighet? Jag saknar henne fortfarande varje dag... "Hennes" säng i gröna rummet är kvar, och jag ligger fortfarande oftast här och knappar på datorn. Ibland känns det som att hon ligger alldeles bredvid mina ben och sover...

 

Det var inte förrän idag när jag tittade i kameran på de sista bilderna från hennes senaste vistelse här som jag insåg att det faktiskt bara gått 15 dagar... Det känns som längre. Det är så hund-tomt här, och utan henne... går liksom bara dagarna. Så blir det utan hund. Dagarna går utan någon som hela tiden på sitt självklara sätt påminner mig om att leva i nuet, vara genuint glad över de små sakerna i livet, ta vara på varje minut...

 

Att gå upp tidigt på morgonen är alldeles underbart! Att kunna ta vara på dagarna. Att gå ut och gå är underbart när man gör det med en hund! Det är inte alls samma sak att gå utan hunden.

  Bara vetskapen om att hon alltid är i närheten, det lockar fram en del hos mig som jag älskar! En känsla som inte går att förklara, man måste ha känt den själv för att kunna förstå, för att kunna veta...

 

Nej, jag saknar faktiskt henne så mycket att det är helt sanslöst!

 

  

Jag ska nu försöka beskriva vad som gör att hundar nog är de allra mest fantastiska varelserna på denna planet om man utgår från oss människor. En hund ger något... nästan spirituellt, en kraft som är så svår att förklara. Men om jag då ska försöka, så säger jag att:

 

Jag har förvisso ett synfel, men jag är inte blind. Ändå får Leia mig att se saker i vardagen som fantastiska i sin trivialitet (om man ser logiskt eller kanske pessimistiskt på det). Hon lever här och nu, och inte bara det - hon värdesätter också det som är här och nu så högt! På sitt självklara sätt ser hon möjligheterna att njuta av livet som det kommer, och det är en egenskap som smittar av sig på mig. Hon visar mig livet, och med henne vid min sida kan jag se det. Hon är lite av en ledarhund för mig. Hon guidar mig runt i en tillvaro med utmaningar och glädjeämnen jag annars inte ser. Hon får mig att känna hopp, styrka, glädje och tacksamhet!

 

Jag tror inre att jag är unik. Jag tror att alla, eller åtminstone de flesta skulle kunna se detta genom samspelet med sin hund. Jag önskar att alla kunde ta del av den visdom, frihet och skönhet som bara en hund kan visa en! Jag tror att världen skulle bli en bra mycket mer harmonisk och glädjefylld plats om så skedde...

Hon ser ganska rolig ut med sina nya permanenta framtänder mitt i gluggen, och de små sylvassa valptänderna fortfarande kvar längre bak i munnen... Ungefär som en sjuåring som just fått sina permanenta tänder och de är oproportionerligt stora i det fortfarande inte färdigvuxna ansiktet...  

 

Det kliar ordentligt i munnen ibland, och vid närmare inspektion av hennes (till synes) livsfarliga gap - är det inte så underligt...

 

 

Den 29 juli tappade hon sin första tand.

I förrgår var det dags för den andra...

Igår upptäckte jag att hon hade tappat två tänder i underkäken. Det var efter att Mattias varit ute och lekt lite dragkamp med henne på eftermiddagen. Sedan på sen-kvällen... råkade jag se hennes mun igen! Och det var något som inte stämde... Hon... hon... Hon såg helt plötsligt ut SÅHÄR!!!