Ninanna

Sedan dagen jag fyllde 24 har jag haft "ålderdomskomplex"... En - förhoppningsvis tidig, men jag är inte så säker - 30-årskris... Jag ser mycket hellre att någon tar mig för att vara 17 än över 30... Jag ligger mitt emellan 17 och 31. Och det var igår jag var 17. Betyder det att jag imorgon kommer att vara 31? Och nästa vecka en tragisk medelålders kvinna utan de erfarenheter som man borde ha efter att ha varit med i livers ekorrhjul? Jag hoppade, eller kanske snarare ramlade - ur hjulet efter att jag fyllde 20. Och nu känns det som att det snurrar alldeles för fort för att jag skulle ha en chans att hoppa in i det igen utan att omedelbart falla ur ännu en gång. Vad har jag gjort? Jag har haft en slavtjänst som reklamutdelare med slavlön. Trampat runt med flera hundra kilo reklam för några futtiga hundralappar. Jag har haft två vikariat (som egentligen bara kan betecknas som ett jobb, då det var på samma företag och tidsmässigt gick i varandra) där jag verkligen trivdes. Lönen var egentligen inte ofantligt stor, men det var en riktig lön! Mer än bara fickpengar! Och jag var omtyckt, både av mina arbetskamrater och högre upp i ledningen. Jag var effektiv. Det pratades om att jag skulle kunna få en fast tjänst, men jag nobbade. Sökte mig istället till en universitetsutbildning. Som jag inte fixade. En termin på Umeå Universitet. Sedan gick det inte längre. Jag var ett vrak, både fysiskt och psykiskt. Blev sjukskriven. Är fortfarande sjukskriven.

När jag tittar tillbaka på vad jag åstadkommit i livet känns min ålder ännu mer skrämmande. Detta skulle ha kunnat vara en normal bakgrund för någon som var 20. Inte 24.

Om ett år har jag uppnått en ålder av ett kvarts sekel! Jag är hälften av 50! Herregud!

Mina dagar blir till veckor. Som blir till månader. Som blir till år! Och här sitter jag och ser dem passera. Utan att vara delaktig. Betydelselös. Utan funktion. Jag har inget arbete där någon kan sakna mig om jag skulle utebli. Jag har inga barn som behöver mig. Ingen egen bostad som behöver just min omvårdnad för att inte förfalla. Ingen plats. Inget sammanhang. Inget som är större än min egen mänskliga futtighet...

Är det egentligen det det handlar om? Inte personnummret i sig, bara en längtan efter en plats. En plats och en mening... En funktion. Att vara behövd på ett större plan. I ett större spel. Rädslan... Att glömmas bort. Insikten... Att jag inte är odödlig. Att jag inte längre med självklarhet har hela livet framför mig? Att antalet möjligheter inte är obegränsade?

Vad kan jag göra med mitt liv? Vilka möjligheter finns? Finns det några alls? Jag vill gärna tro det. Men tanken är skrämmande! Så skrämmande att jag inte gärna tänker den, än mindre delar med mig av den. Ändå gör jag det. Nu. Nu och här. Kanske för enda och sista gången. Varför? Jag vet inte...

Det hade jag ingen tanke på att det skulle vara. Dags för alla barn att dra på sig spökkostymer och gå och knacka dörr med orden "Bus eller godis"... Jag tycker personligen bättre om det engelska "Trick or treat" än den svenska tolkningen. "Behandla mig väl, annars ställer jag till med ett roligt rackartyg" klingar så mycket bättre än "Ge mig godis, annars ställer jag till med något retsamt bus"...

Jag funderar vad alternativet till godiset skulle vara. Har barnen några roliga bus i bakfickan? Förmodligen inte. Hade jag varit liten och på spökhumör hade jag haft några rackartyg på lager. Jag hade nog nästan hoppats på att någon inte skulle vara bussig nog att bjuda på ett Hubbabubba-paket så jag skulle få anledning att sätta några av mina satunge-trix i verket... Haft en tvål i jackfickan och hoppats få rita en pumpa på någons fönster. Kommit tillbaka iklädd en ruskig mask och ropa "BUUU!!"... Något busigt - men inte elakt! Något både jag och den ogina kunde ha glädje av.

Om jag bara var liten... då hade kanske denna regniga höstkväll kunnat vara något annat än bara en i raden av regninga höstkvällar...

Idag var det frost ute när jag kikade ut. Jag och kyla är ingen bra kombination. Jag hade precis börjat vänja mig vid tanken på gulnande löv! Och nu talas det om snö i alla dumma medier! Jag tycker att jag fick mer än nog av snö och snöskottning vintern som gick. Vintern som aldrig tycktes vilja försvinna. Jag vill inte ha snö igen! Visst, den lyser upp mörka landskap. Okej, det är väl roligt för alla barn att få ut och åka kälke och bygga snögubbar. Men jag - som i övrigt är väldigt barnslig och älskar att springa runt och lattja med barn... jag kan bara inte få tillbaka den där känslan av spänning och möjligheter när snön faller... Snö betyder kyla. Snö betyder halka. Snö betyder snöskottning när jag inte har lust. Man skottar och försöker se till att bilen kan komma ut morgonen därpå, bara för att när det är dags att köra iväg mötas av resultatet av nattens nya snöfall. Arbetet känns bortkastat. Och snödrivorna växer så det till slut inte finns någonstans att placera den snö man vill skotta bort.

Snö betyder juklappspress. Vad i helsike jag ska hitta på att slå in i paket i år är en gåta. Snö betyder att det är långt... alltför väldigt långt till nästa sommar!

Nu får väl till och med jag som är så anti-höstig motvilligt erkänna att den ändå är här... Jag vet inte vad som hände med sommaren. Den bara försvann...

Jag har i alla fall upptäckt något nytt med denna årets näst sista årstid - gula löv kan faktiskt vara väldigt vackra att titta på! Förr har de alltid varit ett ångestmoment. En påminnelse om stundande kyla och livlöshet ute i naturen. Men för några dagar sedan slog det mig - Hur mycket jag än vill så kan jag inte helt förkasta höstfärgerna till min "icke önskvärt-lista"... Även om jag - om jag fick välja fritt och egoistiskt - skulle ha sommar och +25 grader året runt (med undantag för julafton kanske - just den 24 och 25 december kan marken få vara vit och gnistrande men annars så föredrar jag gräsklippning framför snöskottning) - så har även denna årstid sin tjusning. Inget är enbart svart eller vitt. Det har jag vetat i över 20 år. Men att den lilla floskeln skulle innefatta även en årstid som jag bestämt mig för att förkasta som vacker - det är en ny insikt för mig...