Ninanna

Jag vet inte varför, men plötsligt väller den över mig. Sorgen. Saknaden. Plötsligt... i den fuktiga kalla mörka kvällsluften... Jag sätter mig på den ensamma gungan... Den ensamma gungan på den övergivna lilla gungställningen vid de ännu övergivnare hyreshusen... Där sätter jag mig och gråter. Tunga tårar rinner på mina kinder. Förtvivlade snyftningar blandar sig med vinden som tar tag i mitt långa hår... Tårar och snor hotar att klibba fast håret i mitt ledsna ansikte. Jag drar det åt sidan med en hand. Reser mig från den lilla gungan, går mot min älskade lilla Sammet. "Du får aldrig lämna mig, gumman!" snorar jag i hennes mjuka päls. Hon tröstar och finns där för mig. Så självklar som allt annat är... innan man förlorar det. Sammet... Vet du hur mycket jag älskar dig? Jag gruvar mig för den dagen... den dagen du måste få somna in. Förhoppningsvis är det flera år dit... Men man vet ju aldrig. Jag visste inte med Rasmus. Han var fem år och jag var totalt oförberedd! Du är tio, Sammet. Så självklar och mjuk och fin! Min älskade Sammet!

Det är inte bara Rasmus jag gråter över. Inte ens framför allt Rasmus jag gråter över. Det är någon annan. Någon jag förlorade i somras. Någon som jag älskade på ett sätt jag aldrig älskat någon förut... Jag blev så påmind inatt bara...