Tears in the darkness...
Det är inte bara Rasmus jag gråter över. Inte ens framför allt Rasmus jag gråter över. Det är någon annan. Någon jag förlorade i somras. Någon som jag älskade på ett sätt jag aldrig älskat någon förut... Jag blev så påmind inatt bara...
Sorgen och saknaden måste få sitt utrymme. Måste få ta plats. Men ibland gör det för ont, det blir för svårt. Men för att gå vidare måste man nog hantera, genomlida...
Jag har själv inte gjort det med min saknad. Det gör för ont. Den kommer över mig, övermannar mig. Jag kan fortfarande bli chockad och inse att han är borta. Fast jag ser honom gå vid min sida, känner hans nos.. fast den är borta.
kramar
Tack så mycket för dina ord. De värmer.
Tack för att du skriver, det betyder otroligt mycket för mig. Du är underbar!
Det är lite läskigt, för jag vet inte om mina vänner beter sig på ett sådant sätt, jag kan nämligen inte lite på mig själv. Jag upplever en sak, men jag kan inte vara säker på att det är verklighet. Det är oroligt jobbigt och skrämmande.
Jag tror att väldigt mycket ligger i mig. I hur jag ser på mig själv och därför tolkar småsaker väldigt negativt. Ganska fånigt när jag tänker efter... Typ sådant att någon väljer att sätta sig på andra sidan av föreläsningsraden jag sitter på... och liknande. Det är ingen utfrysning eller så, det är nog överlag så som Joakim påpekade när han och jag pratade, väldigt lite hänsyn, om någon behöver knyta skon så fortsätter alla att gå, är någon frånvarande när något kul bestäms är det inte säkert att invigs i planerna.. Sådant tolkar jag väldigt negativt och personligt, men det känns skönt att jag pratat med Joakim och veta att han upplever samma sak. Att prata hjälper oerhört ofta.
Jag har haft några riktigt tunga dagar, men hoppas att det ska lätta. Försöker att arbeta med det, och jag tror att det går rätt så okej, bättre än att inte arbeta med det alls.
Hur är det med dig? Är det fortfarande tungt? Har f-kassan löst sig eller är det trassel med det? har själv trevliga (icke) minnen från strul med dem.. Byråkrati tar tid, kraft och ork...
Tänker på dig och önskar dig allt gott.
Åter stort tack för dina ord.
Kramar
Tack så mycket.
Det var ingen hård konkurrens om att vara modell,
snarare konkurrens om att få fota. Det var väldigt kul iallafall, och jag är så glad att jag gick dit. För jag var på väg att inte gå. Som så ofta, måste tvinga mig själv att göra saker, för annars skulle jag nog mest vara hemma och känna mig ensam och olycklig.
Kramar
