VI!
Det har varit en lite halvjobbig dag. Utan någon direkt orsak egentligen, lite motgångar som jag skulle ha tagit mer eller mindre med en klackspark om jag haft en bättre dag. Men jag känner mig… tja, jag känner att jag inte räcker till. Hur jag än gör så blir det bara fel. Jag gör folk besvikna. Så känns det, fast jag logiskt kan förstå att människor omkring mig precis som jag har dagar då man kan låta otacksam och sur utan att egentligen mena något med det. Men jag känner mig alltså otillräcklig, på gränsen till misslyckad.
Då ringer Du. Din röst är som sammet i mina öron. Vi pratar och jag kommer med samma typ av reflektioner som jag gjort tidigare under dagen. Korkade slutsatser. Oförstående ord som jag säger i välmening.
Men det är inte så du tar det. Du lyssnar på mig. Mina observationer betyder något, för i dina öron är de inte så korkade. Jag kan hjälpa dig med mina härledningar, vårt samtal blir ett givande och tagande. Jag växer mentalt till den personen jag är menad att vara. Mina ord är inte oförstående längre, vi växer båda i samtalet. Ja, vi växer närmre och närmre varandra för varje mening som utbyts. Jag är inte längre bara jag och du är inte enbart du. Det är Vi nu. Vi har på ett tiotal minuter gått in i den starkaste existensen av alla, vi har blivit Vi! Och jag vet att Vi tillsammans har förmågan att utföra mirakel. Vi kan klättra över de brantaste sluttningarna, vi kan ta oss till toppen av det högsta berget. Vi kan göra vad som helst! För vi är som en nyckel och ett lås till universum. Förenade kan vi nå stjärnor och planeter. För vi är Vi! Och vi älskar varandra!
