Ninanna

Två veckor och en dag sedan jag såg Leia sist. Och ska jag berätta en hemlighet? Jag saknar henne fortfarande varje dag... "Hennes" säng i gröna rummet är kvar, och jag ligger fortfarande oftast här och knappar på datorn. Ibland känns det som att hon ligger alldeles bredvid mina ben och sover...

 

Det var inte förrän idag när jag tittade i kameran på de sista bilderna från hennes senaste vistelse här som jag insåg att det faktiskt bara gått 15 dagar... Det känns som längre. Det är så hund-tomt här, och utan henne... går liksom bara dagarna. Så blir det utan hund. Dagarna går utan någon som hela tiden på sitt självklara sätt påminner mig om att leva i nuet, vara genuint glad över de små sakerna i livet, ta vara på varje minut...

 

Att gå upp tidigt på morgonen är alldeles underbart! Att kunna ta vara på dagarna. Att gå ut och gå är underbart när man gör det med en hund! Det är inte alls samma sak att gå utan hunden.

  Bara vetskapen om att hon alltid är i närheten, det lockar fram en del hos mig som jag älskar! En känsla som inte går att förklara, man måste ha känt den själv för att kunna förstå, för att kunna veta...

 

Nej, jag saknar faktiskt henne så mycket att det är helt sanslöst!