Engla, 10 år...

Jag kan bara tala för mig själv men... på något sätt visste man det. Eftersom jag var hos älsklingen kunde jag följa försvinnandet av den 10-åriga flickan ganska väl via de lokala nyheterna... Och tala om att jag blev berörd, då när jag först fick höra om försvinnandet... Så många frivilliga som hjälpte till att söka igenom området där hon senast setts på sin cykel. Så många dagars sökande... Polisen kunde med gps spåra hennes mobiltelefon, vilket snabbt kom ut i media. Idiot-media, det var ju jävligt smart att skriva ut det så gärningsmannen med all säkerhet fick vetskap om att han genom hennes mobil var spårad... Och så oerhört kooonstigt att signalerna försvann efter att det uppbådats i medierna... Tänk om Engla levde då? Tänk om polisen skulle ha kunnat göra ett snabbt ingripande med gps:ens hjälp? Vem läckte? Och vilken löpsedelskåt journalist var först med att skrika ut det över världen?


Så mycket letande, så länge, och till ingen nytta. Det sista man ger upp är hoppet, sägs det. Och det gäller nog i högsta grad när det gäller ett försvunnet barn. Jag ryser bara jag tänker på det. Tänk om det varit mitt barn som försvunnit? Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det skulle kännas, ändå får det hela mig att bli alldeles iskall inombords. En våg av ångest sköljer över mig.


Det sista man ger upp är hoppet. Och jag blev nästan arg på mig själv över min reaktion vid hennes försvinnande... Jag utgick liksom ifrån att hon redan var död. Hur kunde jag?! Jag ville tro att denna gruvliga historia skulle få ett lyckligt slut. Jag ville höra hur man tillslut hittat Engla inlåst någonstans, med vatten, mat och värme, bara berövad sin frihet tillfälligt. Det skulle vara traumatiskt nog... Kidnappad, men väl omhändertagen...


Varför är livet så grymt? Varför är människan så grym? Hur kan man bara göra något så vidrigt som att ta ett oskyldigt barns liv? Jag tycker att det är vidrigt att tänka på älgjakten, där första bästa älg som visar sig inom skotthåll får en kula i bröstet eller i pannan eller var fasen nu bästa stället att sikta är... Detta handlar inte om någon ståtlig älgtjur. Inte heller om något smärtfritt skott. Detta handlar om ett barns lidande, ett barns plågor till sin död. Om en mamma som inte vet var hennes dotter befinner sig. Om en mamma som haft telefonkontakt med sin lilla flicka bara några hundra meter från hennes hem. Några hundra jävla meter!!!

Hur långt kan en människa gå? Hur kan man döda ett barn? Hur kan man?!


Om hela ens värld rasar ihop på ett visst sätt, om själen förtvinar och förvrängs på ett speciellt sätt, kan vilken människa som helst då bli kapabel att göra vad som helst? Kan vem som helst göras kapabel att döda ett barn?

Vila i frid, Engla! Jag hoppas jag får träffa dig i Nangijala!


Kommentarer
Postat av: Moniqa

Ja du Nanna..det är ofattbart det hela...så hemskt att maninte kan ta in det. Och tänk mamman till den som gjort allt det här hemska... hur fruktansvärt måste det inte vara för henne och de andra anhöriga. Ja vi får tänka oss att den lilla är varmt omhuldad av änglar och har det ljust och gott nu.
*kraam* Ha en fin fortsättning nu på veckan och ta vara på stunderna. =)

2008-04-15 @ 19:54:24
URL: http://moniqas.wordpress.com
Postat av: Malin

Ja det är så fruktansvärt det som hänt. Så ofattbart. Man blir arg helt enkelt. HUR kan det få hända? HUR kan en människa bli ett sådant monster?
kramar

2008-04-16 @ 17:55:02
URL: http://malinb67.bloggspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0