Trillingbjörken som aldrig blev vår granne...
Jag kommer nog aldrig att bli en sådan "trevlig granne" som är social och generös och släpper in vem som helst i mitt hem bara för att personen råkar bo i samma kvarter som jag... Jag är ingen otrevlig granne, jag är inte sur eller tvär mot mina medmänniskor, jag hälsar och tar i hand och ler ett obligatoriskt leende. Ibland är leendet genuint - då är det som vackrast! Ibland fejkat, spelat. Just... "obligatoriskt".
Men som person är jag och uppfattas jag med all säkerhet som blyg och tyst. Reserverad. Visst kan jag också finna nöje i att diskutera vädret eller Greklandssemestrar eller vilket diskmedel som är bäst eller vad som nu intresserar (eller BÖR/SKA intressera) en äkta Svensson... Förutom Villan, Volvon och Vovven... Men inte alltid. Och på mina villkor...
Innan vi köpte huset växte en - eller egentligen TRE stora björkar på allmänningen bredvid tomten. Ett stort träd med tre stammar. Trillingar... Trillingbjörken finns inte kvar där längre. Vi hann aldrig bli granne med dess grenar, höra hur dess lövverk viskade hemligheter... Nu finns bara en stubbe kvar, en stubbe som berättar att det för inte alls länge sedan växte ett stort, magnifikt träd där!
- Det var då för väl att de fick ned dendär stora björken! säger vår nya granne som står på sin sida om staketet. För att inte framstå som totalt socialt inkompetent svarar jafg något om att ja... jag kan ju tänka mig att det blev mycket björklöv om hösten. Grannen skiner upp.
- Precis! Och så mycket potatis och jordgubbar som vi fått i år har vi aldrig tidigare fått! säger hon. Jag ler och nickar. Glad för hennes skull över hennes potatis- och jordgubbsland. Jodå - jag ÄR glad för hennes skull! Men när jag går in igen och tittar mot platsen där vår andra granne - Trillingbjörken skulle ha bott... så är det inte utan att jag känner ett visst vemod...
Kalla mig knäpp... Men jag älskar att ha Naturen som granne! Naturen... så vacker och trogen... Naturen som andas FRIHET, som välkomnar mig med öppna armar utan att kräva något av mig. Naturen som låter mig få känna precis som jag gör, vara precis som jag är och aldrig försöker tvinga mig att tala när jag vill vara tyst, diskutera ovesäntligheter när jag inte har lust... Naturen dömer inte. Den tränger sig inte på - åtminstone inte i min värld! Den bara finns där och andas stillhet och frihet. Och... JAG ÄLSKAR DEN FÖR DET!
Men som person är jag och uppfattas jag med all säkerhet som blyg och tyst. Reserverad. Visst kan jag också finna nöje i att diskutera vädret eller Greklandssemestrar eller vilket diskmedel som är bäst eller vad som nu intresserar (eller BÖR/SKA intressera) en äkta Svensson... Förutom Villan, Volvon och Vovven... Men inte alltid. Och på mina villkor...
Innan vi köpte huset växte en - eller egentligen TRE stora björkar på allmänningen bredvid tomten. Ett stort träd med tre stammar. Trillingar... Trillingbjörken finns inte kvar där längre. Vi hann aldrig bli granne med dess grenar, höra hur dess lövverk viskade hemligheter... Nu finns bara en stubbe kvar, en stubbe som berättar att det för inte alls länge sedan växte ett stort, magnifikt träd där!
- Det var då för väl att de fick ned dendär stora björken! säger vår nya granne som står på sin sida om staketet. För att inte framstå som totalt socialt inkompetent svarar jafg något om att ja... jag kan ju tänka mig att det blev mycket björklöv om hösten. Grannen skiner upp.
- Precis! Och så mycket potatis och jordgubbar som vi fått i år har vi aldrig tidigare fått! säger hon. Jag ler och nickar. Glad för hennes skull över hennes potatis- och jordgubbsland. Jodå - jag ÄR glad för hennes skull! Men när jag går in igen och tittar mot platsen där vår andra granne - Trillingbjörken skulle ha bott... så är det inte utan att jag känner ett visst vemod...
Kalla mig knäpp... Men jag älskar att ha Naturen som granne! Naturen... så vacker och trogen... Naturen som andas FRIHET, som välkomnar mig med öppna armar utan att kräva något av mig. Naturen som låter mig få känna precis som jag gör, vara precis som jag är och aldrig försöker tvinga mig att tala när jag vill vara tyst, diskutera ovesäntligheter när jag inte har lust... Naturen dömer inte. Den tränger sig inte på - åtminstone inte i min värld! Den bara finns där och andas stillhet och frihet. Och... JAG ÄLSKAR DEN FÖR DET!
Kommentarer
Postat av: emelie :)
Jag älskar din blogg! Har aldrig läst någon mer intressant än din. De flesta andra bloggar går bara ut på detta: "Hej jag var i skolan idag. hejdå." :D Så himla personlig är din, och så sjukt bra!
love from me :)<3
Trackback
