Ninanna

Jag hör telefonen ringa. Jag ligger och halvsover i ena soffan och Älsklingen sitter och titar på TV i den andra. Flera signaler går fram, och jag är på väg att resa mig för att svara. Då hör jag hur pappa lyfter luren, så jag slappnar av igen. Skönt. Pappa låter bekymrad på rösten när han går omkring i köket med den bärbara telefonen mot örat. När han lagt på frågar jag vem det var.
- Det var mamma, säger han. Och så berättar han att P i mobila har brutit ena foten. Det har brunnit i hans hus, och P hade klarat sig genom att hoppa ut genom fönstret...

- Och han hann inte få med sig någonting? undrar jag.
- Inte ens sina glasögon, svarar pappa.

P hade - nej jag måste fortsätta att tänka i presens - en hund. En jättefin hund som jag träffat och klappat när jag varit och hälsat på mamma på jobbet. Gud, åh Herregud, hunden!! Har hunden klarat sig? Han måste ha gjort det! Trots att chanserna är små. Hunden, fina fina hunden... Han FÅR bara inte ha brunnit inne!!!

Jag vet ingenting. Men bara tanken får mig att må fysiskt illa...