Ninanna

Nu är Birgitta hemma igen, och verkar må skapligt bra. Men jag är orolig. SÅ orlig. Känslan av helles hjärta som slutar slå, en avstannande puls under mina fingrar... Den väller över mig hela tiden.

Det har varit jobbigt mellan mig och M. Jag är så sprängfylld med tankar och känslor, jag behöver prata med någon. Någin som förstår. Någon jag litar på. Han förstår, och jag litar på honom mer än någon annan. Men han vill inte prata. Han blir arg när jag vill närma mig denna fruktansvärda händelse som upptar största delen av både min och hans vakna tid. 

Tror vi båda går omkring i ett töcken utan att riktigt kunna reda ut alla de känsor som kokar inom oss... M blir mer och mer deprimerad och får en allt mer svart syn på livet och världen. Det är så svårt för mig att inte påverkas, jag vill ju trots allt kunna känna att det finns ljuspunkter, positiva saker runt om kring oss och i övriga världen, men när jag försöker påverka honom åt det hållet blir jag nedargumenterad direkt... 

Jag vet att man i grunden aldrig riktigt kan ta ansvar för en annan vuxen människa, men jag känner ändå att M:s lycka är min livsuppgift att skapa och upprätthålla. Jag vill att han skall vara lycklig, för är han lycklig - ja, då är jag också det. Mår han dåligt gör jag det också... 

Mitt hjärta är ditt

Ditt hjärta är mitt

och aldrig jag lämnar det åter

Min lycka är din

Din lycka är min

och gråten är min

när Du gråter

Dikt av: Nils Ferlin