Ett ynkligt försök att vattna på min Skrivtorkade blogg...

Det är så mycket som jag skulle ha velat skriva, men tankarna förblir oformulerade, de läggs på lager i mitt huvud som ogripbara känslor, eller om jag ska ta en annan liknelse: de är som en flock med fåglar som aldrig sitter stilla läge nog för att jag ska hinna ta upp min kamera och knäppa bra kort på dem...

Mina ord har alltid varit min frälsning, och jag tycker inte om att ha det som jag har det nu - ha dem ostrukturerade i en hjärna som vill ha ordning och förklaringar. Jag vill formulera mig, göra mig förstådd genom att måla mina känslor med ord, precis som fotografen genom rätt vinklar och oblektiv och - viktigast av allt - rätt ögonblick vid avtryckaren.

Jag försöker... och misslyckas. Jag sätter mig ned, jag försöker samla tankarna för att kunna förmedla dem vid rätt tidpunkt och på rätt sätt. Det går inte. Endera är jag för långsam eller för snabb. Endera överanalyserar jag det jag tänker skriva, eller så släpper jag efter för mycket på greppet att tankarna flyger iväg.

Flummigt? Ja, absolut! Men detta är faktiskt - hur tråkigt det än är - det bästa jag kan förmå.


Kommentarer
Postat av: Elsa

Ja, saknaden är stor. Än så länge så känns det hela så färsk, jag undrar hur lång tid det tar. Hur länge det dröjer innan jag kan minnas med glädje, istället för att minnas med sorg. Det tar nog sin tid, men det jobbiga är att jag nu inte vågar minnas överhuvudtaget, för det gör så ont då.



Men för övrigt så går det rätt så bra, jag känner mig redo att våga prova. Ta steget och testa hur det är att leva utan svälten. Visst är det oerhört läskigt att släppa min gamla trygghet, för att testa mina vingar, men samtidigt, om det friska livet inte passar sig så kan jag alltid vända tillbaka, men jag måste testa på riktigt en gång. Och jag känner att jag för första gången vågar testa!



Hur mår du? Vad har du för dig..?

Massa kramar



2009-10-02 @ 13:11:52
URL: http://elsaingrid.blogg.se/
Postat av: Elsa

Ja, allas sorge processer är olika. En anledning till att jag har så många funderingar kring sorg är att jag faktiskt aldrig har upplevt den, jag har nämligen aldrig förlorat någon. Då räknar jag inte med alla smådjur jag haft genom åren, möss, fiskar, marsvin, kycklingar... Det har aldrig varit på samma sätt som att förlora Scott, eller som jag antar att det är att förlora en människa.



Jag hoppas att inga dörrar är stängda, men ibalnd känns det svårt.. För jag vet inte om jag orkar hantera allt som finns i den "friska" världen, desto mer jag upptäcker utav det friska så blir jag bara mer och mer osäker. Jag känner mig så malplacerad, känner mig obekväm och jag vet inte om jag orkar med det! Jag hoppas att det beror på ovana, och att jag kommer att lära mig, lära mig hatera normala situationer bättre och hantera sociala sammanhang mindre ansträngt. Men jag skyller på att jag är ovan, att jag levt isolerad så länge..



Det är viktigt att du vet skillnaden mellan vad som är din fobi och vad som är Du. Du är verkligen inte din fobi, lika lite som jag är min ätstörning, men våra sjukdomar påverkar oss båda, de styr och ställer till i våra liv. Gör enkla saker komplicerade. Men att vara medveten om att det är en sjukdom tror jag är en väldigt vikig början. Du är medveten om den, därmed kan du arbeta emot den och kämpa för att bli av med den. Att din fobi triggas av yttre situauioner som att din svärmor är sjuk, det är helt naturligt. Den tar alla chanser den kan få för att bli starkare, men detta är du medveten om, du ogillar det, och du kan kämpa emot. Jag hoppas att din svärmor blir bättre, även om det kanske ser mörk ut.



När du började att läsa, vad det på heltid? Att studera kan vara väldigt krävande, det är det för alla, mår man dessutom inte bra så kan det bli helt omöjligt. Ibland är ju vardagen tungt nog att överleva och då orkar man helt enkelt inte med annat, jag vet hur det är. Så fortsätt att jobba med vardagen, och ha hopp, för det kan bli bättre!

Kramar

2009-10-04 @ 20:09:34
URL: http://elsaingrid.blogg.se/
Postat av: Bumsan

Så som jag har längtat efter ett livstecken. Tack för det! Har saknat dig. Kram tjejen!

2009-10-05 @ 19:58:39
URL: http://bumsanrina.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0