Ninanna

Känner mig så elak...

Idag var sista riktiga dagen med min klass... Sedan blir jag antagligen sjukskriven... Vi skulle redovisa våra grupparbeten idag, och jag var som vanligt sen på morgonen. Jag och Annica skulle redovisa som en tvärgrupp, och Susanne och Elin som en. Richard ville redovisa ensam, så honom såg jag inte alls till idag faktiskt...

I alla fall så ringde Annika strax före 9 och sa att vi två tydligen skulle redovisa klocka 10, inte 14 som jag trott hela tiden... Tanken hade från början varit att vi skulle träffas vid tio och förbereda redovisningen, så när hon sa det så fick jag panik! Jag frågade om hon läst min sammanfattning som jag skickade vid typ tretiden inatt, och om hon kunde godkänna den. Hon sa att hon hade läst den, men att den inte riktigt hängde samman med själva uppsatsen vi skulle utgå ifrån. Såklart, känner jag nu i efterhand. Vad fan tänkte jag på egentligen när jag skrev ner det där??

Hur som helst så frågade jag vad hon tyckte att jag skulle ta upp istället, och hon tyckte att jag skulle fokusera på ingången till missbruk, den sociala bakgrunden, vad missbruk egentligen är, hur det definieras osv... Okej... Det var bara för mig att snabbt slå på datorn och försöka plocka fram ett så rätt underlag så snabbt som möjligt. Det tar ungefär en timme att åka till skolan, och jag hade inte ens ätit frukost ännu... Jag svepte en näringsdryck samtidigt som jag printade ut ett par av de sammanfattningar jag skrivit för egen del, av arbetet.

Sen kom ångesten. Eller ja, illamåendet... (Jag skäms över att säga det... Och jag skäms när jag känner det. Fredriks ord ekar i skallen...) Kände att jag egentligen skulle behöva lägga mig ned och vila en stund, men det fanns ingen tid till det. Jag måste iväg, jag fick inte svika. Inte en gång till... Så jag tog en stesolid, och rusade ned till köket där mamma och pappa satt, förklarade att jag måste åka på en gång, och rusade vidare ut. Det var verkligen glashalt ute, och jag höll på att stupa, trots att jag gjorde mitt bästa för att hålla balansen. Satte mig i bilen, backade försiktigt, lade i ettan, gasade så försiktigt jag bara kunde, men hjulen bara spann. En tjej från högstadiet kom gående över tomten, jag backade ett par decimeter till, och hoppades att jag inte skulle glida in i mammas bil som stod parkerad snett bakom mig. Lade i handbromsen, gasade försiktigt upp till dragläge, släppte på handbromsen och lyckades få bilen att röra sig framåt. Klockan var jäkligt mycket, och jag hade ångest så jag skakade.

Sedan händelsen med lastbilen är jag väldigt rädd att köra i kurvor, speciellt kurvor med dålig sikt. Det sjukaste av allt är att jag är mer rädd för att pjuka vid en frontalkrock, än att helt sonika klämmas ihjäl och dö på fläcken. Jag orkar inte med denna konstanta dagliga ångest som bara går att lindra med hjälp av kemiska substanser. Jag hatar att behöva vara en sån som knaprar piller...

Framme vid universitetet fick jag dock reda på att vi i alla fall inte skulle ha seminarium förrän klockan 14... Annika hade missat det meddelande som ansvarig seminarieledare skickat ut... Tur i oturen, för då fick vi ju i alla fall lite tid på oss att förbereda redovisningen...

Det är här min ruttenhet började. Annika berättade att gruppen tänkt träffas och ha en liten "avslutning" nästa torsdag hemma hos Richard. Typ en middag, där vi bara kunde umgås och ha det trevligt... Skulle jag vilja komma med?  Åh, Gud ja! Såklart jag ville! Fast... min förbannade fobi slog mig såklart genast i skallen. Jag sa att jag gärna tog med egen mat, eftersom jag är så rädd att bli sjuk... Mina gruppkamrater vet om min fobi, så det tyckte väl inte Annika var något konstigt... Men det var inte bara det jag oroade och oroar mig för... Richard har en liten dotter som går på dagis. Innan jag vet om jag törs gå, måste jag vara säker på att det inte "går något" på hennes dagis... Jag måste helt enkelt fråga. Och det känns så... elakt. Dumt. Tarvligt. Nedrigt... Jag är så paranoid...

Så förlåt på förhand, Richard! Och Susanne... Jag är jätteledsen för det jag sa nere i biblioteket... Jag inser själv hur egoistisk och oempatisk min fråga lät, och det var verkligen inte meningen att vara taskig på något sätt! Förlåt mig, det var bara min fobi som spökade... igen.