Ninanna

Det är helt obegripligt hur mycket jag saknar Leia efter att ha varit ifrån henne i bara ett ynka litet dygn... Dessutom sitter jag i valet och kvalet om huruvida jag ska skriva något om detta, det känns fånigt, som den överreaktion det också är. Jag hade inga som helst problem att skiljas från Sammet för ett tag. Jag visste ju att Sammet - precis som Leia nu - hade det jättebra och levde och var sådär hundligt lycklig som bara dessa underbara fyrbenta små solstrålar kan vara! Leia mår bara bra över att få vara i det hus där hon hör hemma, hon är där hon ska vara. Med sin husse och matte. Så att Leia har det hur bra som helst - det tvivlar jag inte en millisekund på! Men jag... jag saknar "min" lilla valp. Energiknippet som väckt mig okristligt tidigt på morgnarna, som jag vaktat på som en hök varje stund för att hon inte skulle uträtta sina naturbehov på golvet, som jag ändå missat då och då och som ett litet monster med enorm envishet älskat att attackera pappret jag använt för att noggrant städa undan alla spår efter dessa små pölar. Som käkat upp vartenda smultron hon sett på tomten, och som därefter när bären tagit slut gått över till själva plantorna istället. Som med precision norpat tag i den hårsnodd jag haft i nacken och dragit bort den när jag legat och halvslumrat.

  Kort sagt - den lilla individ som haft min nästan odelade uppmärksamhet i dryga fem veckor...