Trist...
Vädret är pissigt. Mulet med några få regnstänk i luften, precis som igår och i förrgår och dagen dessförinnan… Jag minns inte när jag såg solen senast. Eller jo… var det igår morse vid sjutiden, eller i förrgår morse…? Jag sover uselt, det tar timmar för mig att somna och när jag väl glider in i sömnen är drömmarna så förvirrade och obehagliga att jag väljer att vakna…
Jag vet inte varför, men jag är så beroende av vädret för att må bra. Jag lever på sommaren. När solen skiner och luften är varm, när jag kan vara ute i linne och shorts utan att frysa… Men det känns som att jag aldrig riktigt fick någon ordentlig sommar i år. Vädret var fantastiskt, dagarna var ljusa och kvällarna ljumma… Men jag hade aldrig tid att verkligen få ta in sommaren och bara vara… Och nu är augusti snart slut, tanken på hösten och vintern ger mig lite smått panik! Jag önskar att jag kunde gå ut en tidig höstmorgon och se skönheten i lövens färgskiftningar i trädkronorna, andas in höstluften och njuta av mogna höstäpplen direkt från träden… Jag önskar att jag kunde längta efter en härlig dag i svampskogen. Jag önskar att jag kunde se hur vackert frosten glittrar… Men jag kan inte det. Jag kan inte det. Jag vet inte hur man gör för att hitta ångestfri skönhet i röda höstlöv eller i pudrig vintersnö… Inte ens julpyntningen gör att jag känner att det finns något att längta efter mer under det här året… Jag längtar till nästa sommar. Förhoppningsvis blir den bättre än denna… Men vem vet… Det kanske blir en regnig sommar som i alla fall går förlorad på grund av dåligt väder…
Mitt liv går ut på att vänta. Varför är livet aldrig nog? Varför blir det aldrig nerförsbacke?
