Ninanna

Igår var mitt största orosmoment att... och ja - det är privat, men skit samma! Hälften av jordens befolkning (om man undantar barn, gamla och... de andra kategorierna av kvinnor som inte behöver bekymra sig om detta, vare sig åt ena eller andra hållet...) - har ju "Tant Röd" på besök varje månad. Och lika drygt som det är, lika oroande börjar det bli för mig nu när vi är inne i slutet av årets tredje månad och jag inte har fått känna av denna "Guds gåva till kvinnan" sedan före jul någon gång... Jag tog ett preg-test i januari. För att vara på den säkra sidan, just nu passar det liksom verkligen inte med en graviditet. Negativt. Jag testade mig en månad senare - i februari. Samma resultat som förra gången, d.v.s. inte gravid. Nu i mars har oron så smått bytt skepnad. Den rimligaste förklaringen har jag fått både av min underbara sambo och mina föräldrar (som kan dethär med människokroppen) - undervikt/näringsbrist. Vilket jag inte riktigt förstår, för jag har minsann vägt mindre än nu utan att kroppen sat ifrån på detta sättet. Men okej, näringsbrist kan jag faktiskt köpa. Jag äter ganska ensidigt och har så gjort under en ganska lång tid nu. Ändå har jag på senare tid börjat fundera över alternativa förklaringar. Har jag som 26-åring redan kommit in i klimakteriet eller något? Eller vad sjutton är det frågan om??!

 

Det var vad som oroade mig mest igår. Idag... Idag fick dessa petitesser kliva åt sidan för en annan ångest. Jag tänker vara så elak och kryptisk och låta det stanna vid detta - jag vill inte skriva om exakt VAD som fick marken att dras undan under mina fötter idag. Mina närmaste vet vad det handlar om och det får räcka så...

  Jag hade väntat på det. Jag visste att det skulle komma. Ändå... ändå sitter jag här med paniken som enda sällskap. Ett tryck över bröstet, det finns inget syre i luften...

 

Det kommer att bli bättre. Jag behöver bara smälta detta, sedan kommer jag att komma ur denna känsla av att befinna mig i fritt fall. Denna twilight zone...