Ninanna

Jag har under hela hösten gått och nött på samma fråga, jag har nog tröttat ut mina när och kära till bristningsgränsen: VAD skall jag göra? Ska jag fortsätta med studierna? Eller ska jag hoppa av och börja med något annat? Är detta rätt utbildning för mig? Ingen har kunnat svara, eller rättare sagt har väl ingen VELAT påverka mig åt något håll genom att ha en åsikt. När jag sedan rasade mer och mer förstod jag själv vad svaret på min ständiga fråga var. Jag orkade inte med att ha det såhär, inte på lång sikt. Och det var först efter det som andras åsikter började träda fram. De åsikter som jag mer eller mindre redan "detektivat fram" innan marken rämnade under mina fötter... En bargruppskamrat sa idag till mig vad hon tyckte att jag skulle satsa på i framtiden. Det kändes skönt att få hennes vederhäftiga åsikt. Hon tillade att hon kanske var lite partisk i sitt uttalande, och jag svarade henne att det bara var skönt att hon inte var bara totalt neutral. Jag uppskattar att människor inte vill styra mitt liv åt något håll, samtidigt som objektivitet ibland har en förmåga att gå över till något som jag uppfattar som konstlad likgiltighet. Jag får ingen respons, trots att både jag vill ha det och de vill ge det. För egentligen: Vem är inte lite partisk innerst inne? Nä, jag tycker att det känns skönt att höra att någon/några i alla fall tror på mig inom dethär yrkesområdet. Det är ju det jag varit rädd för, att jag inte skall leva upp till det krav socionomyrket innebär. Det är bra när folk tillåter sig att vara personliga. När man inte bara ser mina problem och funderingar med neutrala ögon och inte framför någon åsikt alls... Svar behöver inte ens vara pragmatiska eller väl genomtänkta. De svar jag uppskattar mest är de som kommer direkt och utan omvägar från hjärtat... Så är det.

Det kändes också skönt när hon säger att jag kommer att vara saknad i gruppen, att saknaden gentemot gruppen är ömsesidig. Att jag ändå är uppskattad och kan tillföra något. Jag tycker själv inte att jag har så mycket att komma med längre. Jag hade många idéer och förslag i början av terminen, sedan har inspirationen och energin mattats av undan för undan... Men jag är väldigt glad om det lilla jag ändå fortfarande kan bidra med, uppskattas!

Snart är det ett nytt år... Och jag har som sagt ett litet nyårslöfte, för "sakens skull"... Nyårslöften är som jag sa förut, otvivelaktigt dömda att misslyckas. Jag vet en säger en person som verkligen lyckats hålla sitt nyårslöfte: Att sluta snusa. Han hade det kämpigt i någon vecka, sen gick det bättre och bättre. Men jag kan ju tillägga att jag själv inte skulle klara samma utmaning. Det vet jag av egen (dyrt köpt) erfarenhet...

Nej, jag har inga egentliga mål som skall uppfyllas nästa år. Snarare vill jag fokusera på vägen mot mina mål, utan att behöva pressas av några löften. Jag ska försöka vara mer öppen och prata mer med mina föräldrar. Jag ska försöka bli bättre på att passa tider. Jag ska framför allt försöka tänka på min egna hälsa i första hand. Inte ha för bråttom med att börja studera stenhårt igen. Enda problemet är försäkringskassans regler som jag inte blir klok på. Jag har ännu inte helt klart för mig vad jag kommer att ha rätt till för stöd. De ska ju dra in så mycket som möjligt på sjukskrivningarna, så enligt min mamma kommer jag att bli sjukskriven intervall med tre månaders mellanrum. Blir jag sjukskriven första mars så gäller den till och med första juni. Sedan vet jag inte hur lätt det är att förlängt om jag skulle behöva det... Sånt grubblar jag en del på...

Receptarieprogrammet skulle i så fall för mig vara en väg in till vidareutbildning mot forsknings/utvecklingsområdet. Jag är intresserad av läkemedel, dess substanser, effekter var och av vad de nedbryts i kroppen...Intresset kommer från min pappa, som arbetade som läkemedelsforskare på ett av de större läkemedelsföretagen, innan och några år efter att jag föddes. Jag vill inte stå och dela ut mediciner på ett apotek, då kan jag hellre söka mig direkt till Ikeakassan, känns det som. Jag vill lära mig att tänka och fundera själv, och det gäller även om jag skulle ro iland som socionom efter studierna... Jag vill göra något konstruktivt inte bara fungera som en slags maskin i en fabrik liksom...