Jag hatar musik...

 
 
Jag hatar att vara så känslig... Jag pratade nyss med Älskling i telefon. I bakgrunden spelade han en låt som jag tidigare älskat, en alldeles underbar låt som en gång var min favoritlåt...

En låt som fått mig att må bra och slappna av. En låt som jag tyvärr gjorde misstaget att spela för ett par år sedan, när jag hade som allra mest ångest och mådde som allra sämst. Jag har nog aldrig i hela mitt liv mått så fruktansvärt dåligt som jag gjorde då, hela mitt liv var bara en enda stor evighet i total ångest. Total plåga. Och jag visste inte om jag någonsin skulle komma att må bättre... Varje dag var fylld av ångest, tårar och illamående. Varje dag, varje stund... Och jag kunde inget göra för att lindra den mentala smärta jag kände, trots det försökte jag. Jag försökte på flera olika sätt. Bland annat genom att lyssna på musik jag visste att jag gillade, eller åtminstone en gång hade gillat. Just då tyckte jag inte om någonting. Inte heller avskydde jag något, jag levde i en slags konstig... känslolöshet är fel att säga för jag kände som aldrig förr, men något åt det hållet. Hela jag bedövades av ångesten, inget annat fick plats i min hjärna...


Jag lyssnade alltså mycket på just den här låten. Och sedan dess kan jag inte höra den utan att börja skaka och kallsvettas och känna hur magen vrider ihop sig till en liten hår boll... Ibland kommer denna hemska refräng upp i huvudet på mig från ingenstans alls, och det är fruktansvärt jobbigt att förtränga bort den. Jag är livrädd för den låten numera! Och just den vackra underbara biten... spelade Älsklingen idag.


Jag visste inte vad jag skulle göra. Det är en fin låt, och jag vill gärna vänja mig vid den igen, dessutom ville jag inte komma och sabotera hans musikupplevelse. Jag tänkte att "snart tar nog låten slut". Men det gjorde den inte.


Jag började skaka och kände hur lunchen stod upp i halsen. Jag började kallsvettas. Jag kände hur fingrarna blev alldeles stela och kalla, och jag koncentrerade mig på att inte hyperventilera. INTE hyperventilera! Tillslut gick det inte. Jag stammade fram något obegripligt, och tillslut var Älsklingen tvungen att byta låt. Något annat skrammel kom upp i bakgrunden och jag kunde inte fokusera på vad jag skulle säga. Det gick bara inte, och han var tvungen att dra ner volymen ordentligt.


Jag skakade fortfarande när han sa att han var tvungen att gå ut för att byta hjul på släpkärran. Samtalet bröts, och jag började gråta. Storgråta. Jag orkar inte med detta jävla skitliv!!

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0