Ninanna

Lisa, lilla gumman... Lilla fina Lisa... Nu har du bara dryga tretton timmar kvar att leva... Gumman, lilla gumman... Imorgon vid den här tiden finns du inte längre. Eller gör du det? Lever din själ vidare? Eller finns det en katthimmel där du får börja om, ett nytt liv utan en kropp som sviker mer dag för dag?

Det var igår kväll som jag fick det slutgiltiga beskedet. Lisa har varit dålig länge, redan för ett år sedan började man märka en kraftig försämring i hennes allmäntillstånd. Hon är en åttiotalist, och en normal katt som fyllt femton år brukar inte vara intresserad av att leka med skosnören eller pappersbitar fastknutna i ett snöre. Men Lisa är inte som andra katter. När jag träffade den man som jag senare skulle komma att bli förlovad och sambo med, var Lisa den som jag hade mest och närmast kontakt med, förutom Mattias då såklart. Lisa hörde dåligt, och utgick väl från att alla hade lika dålig hörsel som hon, så en av de första gångerna jag pratade med pojkvännen i telefon, så hörde jag konstiga skrik i bakgrunden. Det var så det nästan slog lock för mitt högra öra, vid vilket jag höll telefonluren mot... Det lät ungefär som en riktigt vild bebis som skriker det värsta han eller hon kan. Jag funderade på om min kära älskade retsticka försökte lura mig igen. Jag hade aldrig trott att en katt kunde ha en sån oerhörd röst!!

Hörseln var dock det enda ålderstecken hon hade. Hon var en pigg och lekfull liten katt, en riktig liten bus-kisse. Blyg och reserverad mot främlingar var hon dock. Det hade jag fått förklarat för mig innan mitt första besök hos Mattias föräldrar. Ändå dröjde det inte många timmar förrän Lisa låg och spann i mitt knä...

Vi har haft en sån speciell kontakt, jag och Lisa. En sån kontakt som man bara kan ha med en katt. Mina katter har alltid varit mina trognaste vänner, en katts kärlek är så genuin. En katt älskar inte vem som helst, en katt älskar inte den som är elak mot den. Men katten har en speciell förmåga att läsa av andra varelser. Och möter man en katt med kravlös nyfikenhet och kärlek, då får man den kärleken tiofalt tillbaka...

Lisa har varit den som givit mig tröst och kärlek när livet känts så jobbigt och hopplöst att jag inte kunnat göra annat än att sitta och gråta ensam i ett hörn. När ingen annan orkat finnas där för mig, höra på min gråt och se mina ångestfyllda skakningar... då har Lisa varit den som givit mig tröst och lugn. Hennes små mjuka tassar som försiktigt krafsade på mitt knä. Hennes värme och tyngd när hon lade sig tillrätta i mitt knä och började spinna... Jag vet inget som är så avslappnande, så rogivande som en katt som så lugnt och självklart ligger i ens knä och spinner. Som så vällustigt sträcker ut sig när man med sin iskalla darrande hand börjar smeka den mjuka kattpälsen... Jag får vara hur liten och ynklig som helst för henne, hon vill finnas hos mig ändå, hon vill bli kliad under hakan, smekt över ryggen, gosad med, älskad... Det spelar ingen roll att jag är rädd, olycklig, jämmerlig... För henne är det självklart att jag trots det både kan ge och ta värme och tillgivenhet...

Ja, det var igår kväll/natt som jag fick veta att de nu bokat en tid hos veterinären. Klockan 15.30 den 27 februari... Idag. Men jag har väntat på det. Och hade det inte varit för mig så hade hon nog redan varit borta för nästan två veckor sedan. Såhär skrev jag i dagboken när jag först fått beskedet att hon skulle avlivas några dagar senare bara. Innan jag hunnit prata med dem om att ge henne en chans till. Innan hon började bli bättre och piggare...

den 12 februari 2008

Igår fick jag också träffa Lisa, älsklingens föräldrars Devon Rex-hona, för första gången på länge. Hon hade tydligen inte mått bra alls i Övik, och Mattias hade tidigare på dagen sagt att nu i veckan skulle de kanske behöva avliva henne... Lisa är gammal för att vara katt, 18 år. Och hon har blivit skruttigare bara de det senaste året. Ändå har jag så svårt att acceptera...

Lilla Lisa, som varit så självklar, som jag så många gånger givit mat, kelat med, lekt med, levt med... Jag är en kattmänniska, och det har varit många gånger då jag mått dåligt som hon har varit min räddning. Jag har kunnat ägna mig åt henne, känna denna speciella gemenskap, jag har givit och fått tillbaka så mycket när jag som mest behövde det...

Lisa är så speciell... Och så självklar. Hon har "alltid" funnits... Och tanken på att mista henne... den är och var outhärdlig...

Hon låg i mitt knä hela kvällen. Jag smekte hennes lilla katthuvud, kliade under hakan och fick ett vänligt kurrande och en sträv kattslick på handen tillbaka... Hon var så liten i mna armar, så mager... Ändå var hon alldeles avslappnad och tung. Som en sovande baby... Jag körde ner näsan i hennes mjuka, lockiga päls, som förut varit nästan svart, men nu är helt gråvit och insöp hennes speciella lukt... En tår rann över i högra ögat och träffade henne i nacken. Jag torkade bort den med handen samtidigt som det andra ögat svämmade över...

"Vad vill du själv, Lisa?" viskade jag tyst. Jag visste att hon inte förstod mina ord, inte ens hörde att jag sa något. Ändå tror jag att hon förstod. Hon förstod att hon var älskad. Så älskad att jag med själ och hjärta är beredd att låta henne gå. Om det är vad hon själv vill. Men jag vill att det ska vara säkert. Att hennes tillstånd skall vara slutgiltigt. Du vet bäst själv, Lisa... Och oavsett om du försvinner imorgon eller om ett år... så vet du att du är älskad! Och jag kommer aldrig att glömma dig! Aldrig! Det lovar jag dig...