Ninanna

För några dagar sedan pratade jag med Annika, en f.d. studiekamrat, i telefon. Ett ganska långt men väldigt trevligt samtal. Jag har inte haft någon större kontakt med någon i min gamla basgrupp sedan jag blev sjukskriven, och jag har verkligen saknat dem. På många sätt har jag saknat utbildningen, och nu är jag mer övertygad än på länge om att det är detta jag vill. Dock vet jag fortfarande inte om jag kan. Om jag kommer att kunna arbeta med detta i framtiden när jag inte ens klarar av utbildningen nu...

Annika har redan från början tyckt att jag skulle satsa på socionomutbildningen och inte farmaceut... Jag är ju väldigt intresserad av läkemedelskemi och farmakologi och så... också. Men innerst inne tvivlar jag nog lite på att jag inte skulle tröttna på ett sådant jobb med tiden... Dessutom vet jag ju att arbetsmarknaden är tuffare inom det området. Om man inte vill arbeta som receptarie och tillbringa dagarna på ett apotek förstås, och det kan jag redan nu säga att jag inte vill...

Hur som helst så undrade Annika om jag hade funderat något mer på hur jag ville göra med framtiden. Och jag sa som det var, att jag funderat på att söka till socionomprogrammet på HIG i år igen, och då välja rätt inriktning denna gång, samtidigt som jag vid sidan av det sökte till receptarie på Umeå Universitet. (Anledningen att jag inte söker till apotekarprogrammet direkt är att jag inte har läst fysik B, vilket krävs för att man ska ha behörighet. Med en extra kurs efter avslutad receptarieutbildning kan man få samma examen som apotekare, utan att behöva läsa tråkig fysik på komvux... Så även om jag funderar på receptarieprogrammet så är receptarie bland det sista jag vill bli...) Sedan skulle jag i alla fall känna efter hur jag vill ha det under våren/sommaren. Kommer jag in i Gävle så tackar jag nog inte nej till det. Gör jag det inte så får jag väga fortsatt socionomutbildning i Umeå mot en ny utbildning på distans. (En av anledningarna till att jag suktar så efter Gävle är att den utbildningen också är på distans. Och det är antagligen därför intagningspoängen liknar Umeå Universitets psykologprogram... Det är väldigt attraktivt...)

Annika undrade om jag inte skulle ta och göra högskoleprovet. Jag har alltid varit lite rädd för det, just därför att det inte är något man kan plugga till. Så om resultatet blir dåligt kan man inte bortförklara det med att man inte läst tillräckligt eller något sådant. Nej, ett dåligt resultat är ett bevis på att man är dum i huvudet. Och jag vill inte ha det bevisat, jag vill inte ha papper på att jag är korkad. För det får jag ju då, bokstavligen talat...

  Detta sa jag också, på halvt skoj och på halvt allvar, till Annika som skrattade lite och svarade att det inte alls var någon indikator på hur intelligent man är. Lyckas man dåligt på högskoleprovet så kan man ju ha andra förmågor istället...

- Ja, sant... svarade jag. Sedan frågade jag hur själva provet gick till, vilka olika delar som ingick och hur det såg ut i praktiken. Jag vet att det är ordförståelse, läsförståelse på både engelska och svenska, samt matematik som ingår, men jag har ingen aning och hur frågorna kan se ut, VAD i dessa breda ämnen som efterfrågas...

Efter min ganska långa intervju om hur högskoleprovet gick till och såg ut, så kom vi in på skolan. Tydligen var det lika struligt som vanligt, luddiga beskrivningar om vad i kurslitteraturen som är väsentligt, dålig information om basgruppsindelningen, omöjligt att få tag på lärare osv. Suck. Av den anledningen är jag glad att jag slipper detta onödiga trassel....

  Mona hade hoppat av helt plötsligt tydligen, berättade Annika. Hon hade i alla fall inte hört ett smack om det tidigare.

- Inte jag heller, svarade jag. Men å andra sidan så var jag ganska diskret med att jag tänkte hoppa av också. Det var ingen förutom ni i basgruppen som visste något om det...

Nej visst var det väl kanske så, det höll Annika med om. Sen berättade hon att en kille i klassen hade frågat efter mig för ett tag sedan... Han undrade hur det var med mig och om jag skulle komma tillbaka snart. Gruppkompisarna hade svarat att "Nja, Nanna mår väl inte så bra just nu, hon kommer nog inte tillbaka inom den närmaste tiden i alla fall...". Tråkigt att det är sant, jag mår inte så jättebra just nu. Men det kändes fint att folk ändå saknade mig på universitetet! Jättefint! Det tar jag åt mig av och det får genast min självkänsla att växa lite...

Jag saknar min basgrupp, men jag saknar även fler underbara människor som jag fått förmånen att lära känna lite under denna första termin! Utan att nämna några namn så är det många som påverkat mig, fått mig att växa mentalt. Jag har mått och jag mår fortfarande uselt, men jag börjar känna hur denna termin och de upplevelser den medfört... varit ett frö som nu börjat att gro i mig... Hur jag börjar att utvecklas...

Alla kilon jag tappat, alla tårar som runnit utför mina kinder, alla hemska ångestkänslor som hållit sitt hårda stryptag runt min hals, alla hårda slag jag fått... Plötsligt har jag börjat känna att det kanske ändå inte var förgäves. Kanske kan detta få mig att växa mentalt, bli starkare... Kanske... Och jag börjar faktiskt tro på det själv mer och mer...