Ninanna

Min psykolog tror att detta är grunden för allting. För min ångestproblematik de senaste åren. Nästa gång vi ses ska vi fokusera på just detta.

2004-11-27

Fan vad livet är sårbart egentligen. Tänk att allt kan ändras från det normala till något paradoxalt kaos på bara ett par minuter! Skrämmande är det...
  Min pappa fick en tia-attack igår. En liten stroke. Halva ansiktet blev förlamat, och han kunde inte svälja, inte prata... Både jag och mamma trodde att han skämtade först, men när vi blev varse att han inte gjorde det... Jag blev något chockad. Jag ursäktade mig med att jag skulle gå ut med soppåsen, men väl utanför dörren... började jag väl inte grina precis, men jag skakade i hela kroppen och var tvungen att begrava ansiktet i händerna. Det kändes så ofattbart, och det var bara kaos i min hjärna.
  Jag tog mig samman, och gick in och ringde till min älskling. Tack älskade pojken min för att du fanns för mig då! du var ett otroligt stöd för mig ska du veta!
  Pappa ville inte åka in till sjukhuset, men efter nästan en timmes övertalning (och det är inte helt lätt att föra en dialog med en människa som inte kan prata alls) gick han i alla fall med på det. Mamma ringde till sjukhuset, och jag pratade med älsklingen min igen.
  Mamma hade druckit lite, så det blev jag som fick köra. Vägen kändes oändlig, trots att det "bara" var omkring åtta mil... (Tillägg: Under denna färd mådde jag illa som jag aldrig gjort förut. Jag minns att det var illamåendet, inte vägen, inte pappas tillstånd utan illamåendet jag fokuserade på...)Framme vid akutingången klev föräldrarna ur, medan jag försökte hitta en lämplig parkeringsplats. Jag gjorde en perfekt parkering i en smal ficka bredvid en silvergrå bil av odefinierbart märke (nja, odefinierbart var det väl inte, men jag tänkte inte på märket just då...) Så klev jag ur och började gå mot ingången. Vände mig av någon anledning om och fann att jag parkerat under en skylt med texten "förhyrd parkeringsplats".. Fan också! Det var bara att vända och försöka hitta en annan plats. Nu kom jag till IQ-test nummer ett. Jag försökte köra ut från parkeringsfickan, men bilen ville inte röra sig framåt. Efter ett tag upptäckte jag att jag glömt att lägga ur handbromsen...
  Vi stannade hos pappa en stund, och åkte hem strax efter ett skulle jag tippa. Väl hemma klockan två ringde jag till min älskade igen. Vi hade haft lite sporadisk telefonkontakt under kvällen, och det var skönt att få sitta inomhus och prata. På sjukhuset hade jag ju fått gå ut och stå ute i 20 minusgrader... Återigen var han ett enormt stöd för mig.
  Idag var vi och hälsade på pappa igen. Jag tyckte att han verkade betydligt bättre, och man kunde urskilja mer vad han sa. Kändes som en otrolig lättnad. Däremot var jag astrött, hade ont i hela kroppen och framför allt i huvudet. Pappa såg att jag såg hängig ut, så han tyckte att jag och mamma skulle åka hem. Vi gjorde det också efter ett tag.
  Sen har jag inte gjort speciellt mycket. Jag har pratat med världens underbaraste kille ett par gånger, sen har jag bara sovit. Jag tror att jag behövde det... Pappa fick komma hem på permis över resten av helgen, och det känns också skönt. Han åker tillbaka till sjukhuset på måndag igen...


... Faktum är att jag inte klarar av att läsa hela texten i sträck utan att må så fysiskt illa, så panikångestilla... som jag gjorde då...

Imorgon lämnar jag min älskling och åker upp till föräldrarna i Norrland, där också min underbara Anita finns. Det är dags... dags att börja gräva upp den grav som täcks med tonvis av emetofobi... Jag är så rädd att det som kommer fram är tio gånger värre än den fobi jag plågas av nu...

Jag är så fruktansvärt rädd...