Ninanna

Jag vet inte vad det är med mig. Jag vet ijte vad den här smärtan kommer ifrån... Varför denna ångest? Varför dessa oändliga tårar som aldrig vill ta slut? Varför dessa hopplöshetskänslor? Jag vill inte vara denna självömkande hopplösa individ som jag är nu. Jag vill vara stark, glad, positiv! Jag skäms... För mig själv, för mina tårar som jag inte kan försvara... Jag har inget att vara ledsen över. Ingen har dött, ingen katastrof har hänt, jag har inte ens varit med i någon diskoteksbrand och fått brännskador i ansiktet! Ändå är mitt ansikte mosigt och söndergråtet. Jag är så fruktansvärt bortskämd! Jag fortsätter att ge mig själv mentala örfilar i förhoppningen att jag ska kunna slå ihjäl denna gnagande smärta inom mig... Denna smärta som jag så väl känner igen och fruktar. Jag har mått så här förut och jag vill INTE göra det igen! Jag pallar inte! Jag är så nära gränsen nu, gränsen mellan mig och floden av brinnande lava, i vilken jag fräts sönder utan att någonsin somna ifrån plågorna... Detta måste vara helvetet! Helvetets ansikte i all sin storhet... Mina tårar är bensin som späder på elden... Och de mentala örfilarna får bara fördämningarna att brista... Får broarna att rasa... Skymmer sikten och får mig att irra fram utan att se var kanten är...

Jag måste lära mig att vänta ut gråten och smärtan... Stanna och vänta ut... Men tålmodighet är inte min starkaste sida... Speciellt inte när jag krossas inifrån...