Inte ostraffat...

Jag har blivit kontaktad av polisen igen, och de vill förhöra mig igen på polisstationen eftersom jag tydligen fortfarande är misstänkt för brott efter att jag körde in i vajerräcket. Jag har ju fått tillbaka mitt körkort från Länsstyrelsen, eftersom det inte fanns någon paragraf som kunde styrka att jag begått något brott, så jag hade så sakteliga börjat lägga allt detta bakom mig. Men tydligen måste jag åter igen fightas, åter igen in till den där j*vla förb*nnade polisstationen, denna gång med ett papper från APOTEKET, eftersom den medicinlista som dr. P skrev tydligen inte räknas för polisen. Jag har varit där och bett om en sådan lista, men tydligen förstod de inte vad jag menade, utan jag fick en lista på vilka läkemedel jag hade kvar att ta ut... Det är skitjobbigt bara att gå till apoteket, och ännu jobbigare blir det när de inte förstår vad jag menar. Jag har ingen lust att skrika ut att "Jag ska visa upp vilka narkotiska piller jag pulat i mig för polisen, för jag är nämligen misstänkt för narkotikabrott! Så därför vill de ha en lista på hur mycket knark jag tagit ut de..." (...ja, hur lång tid denna listan nu sträcker sig)...

Jag känner mig bara så vanmäktig. Ska livet vara så här? Varför blir det aldrig nedförsbacke?

Jag skulle så gärna vilja prata. Berätta. Jag saknar Anita, hennes sätt att bearbeta problem... Dessa faktum jag står inför just nu går inte att lösa med EMDR... EMDR kan inte påverka polisens misstankar. Inte påverka det som redan hänt. Inte påverka resultatet av det som hände. Har jag begått ett brott? Jag vet inte. Men jag känner min ståndpunkt, jag känner att jag redan straffats och torterats inombords genom denna process en gång. Jag vill inte göra det igen. Men jag måste. Jag måste, en gång till... Så mycket tankar som jag inte vet var jag skall göra av. Så många frågor... Är jag en brottsling, någon som försöker fly rättvisan? Har jag hybris som tror mig själv om något, eller har jag fel i mina tankar om att denna händelse beror på att jag har något destruktivt och ignorant inom mig, som en växande cancersvulst som varken jag eller någon annan kan kontrollera?


Kommentarer
Postat av: Elsa

ja apoteket är rätt så speciella av sig, det finns säkert några bra anställda där men för det mesta brukar jag bli rätt frustrerad på dem.

Hoppas att det går bra för dig, förstår verkligen att det är jobbigt. men snart är det över och då kan du lägga det bakom dig för alltid.

kramar

2009-02-05 @ 08:54:27
URL: http://spaderdam.blogg.se/
Postat av: Julia Blå

Jag håller med att det är jobbigt att gå till apoteket, det verkar inte vara något plus att vara serviceinriktad om man ska vara anställd där inte. Usch jag har så många dåliga erfarenheter av dem som jobbar där så jag blir arg bara jag tänker på det. Och alla gånger de ropat ut mitt namn högt över hela lokalen, samt vilken medicin jag ska få.. fast jag står där brevid och väntar.. inte ett dugg diskreta.. Nu menar jag förstås inte att avskräcka dig ytterligare utan ville bara hålla med om att det är jobbigt att gå dit.. Men det är skönt när det är gjort och över.. så lika bra att bita i det sura äpplet :)



Försök gå dit igen, och säg med enkel röst bara vad du vill ha, dvs en lista över den medicin du fått utskriven på senaste tiden. Upprepa bara det hela tiden. Om de undrar vad du ska ha den till, så upprepa bara att du vill ha en lista över den medicin du fått utskriven sista tiden. Om de är otrevliga så kan du gott säga att du varit där förut och att du då fått en felaktig lista. Om de fortfarande undrar varför (de har de inte med att göra, men en del människor är ju både nyfikna och oförskämda, och det kan vara lite svårt att inte svara när man blir lite överrumplad) så upprepa ditt mantra eller fråga "Varför vill du veta det?" Om de inte ger sig, så säg bara att det är din läkare som sagt åt dig och/eller att det är privat.



Du behöver förstås inte göra som jag föreslog :) Men ett litet tips är att vara förberedd på vad du ska säga, så går det lite lättare.

Iväg med dig till apoteket nu, vi håller tummarna och finns här för dig!



Kramar från Julia

2009-02-09 @ 15:32:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0