A-L

Hon har bott i det där huset sedan det byggdes på 50-talet. Hon och hennes familj flyttade från ett turbulent Tyskland och slog sig ned - först i ett annat ställe av stan, sedan där. I huset.

Hon sitter i rullstol och två av hennes barn är där för att... tja, titta på huset med oss igen, fråga vad vi vill ha kvar av möbler och dylikt och vad de ska kasta. Vi svarar att vi gärna tar emot de fina möbler som finns där. A-L sitter i sin rullstol och hamnar nästan lite i skymundan, tycker jag. Det är ju ändå hennes hus... det är hon som bott här i så många år, hon som inte längre kan bo kvar utan kommer att flytta till ett äldreboende.

Det är den 13 augusti och för exakt sju år sedan blev vi ett par, M och jag. Nu går vi omkring i det hus som är - eller alldeles strax ska bli - vårt. A-L:s hus. Jag förstår att det är svårt för henne. Åh, SOM jag förstår att detta inte är enkelt för henne!
- Vänta så ska jag hjälpa dig in! säger jag och drar den otympliga stolen över specialramperna över tröskeln in i köket från altanen. Det känns så fel att barnen - två av hennes vuxna barn - ledigt går från rum till rum och visar och frågar... utan att HON är med. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan, men ungefär som att detta är deras beslut (vilket det med största sannolikhet också är) och att de håller i tyglarna för försäljning och sin mors framtid... Att hon inte har mycket att säga till om, liksom.
  Hon ler tacksamt mot mig. Säger gång på gång att jag inte behöver anstränga mig, att det är så knöligt att frakta rullstolen mellan rummen... Och visst är det väl det. Det är trångt på sina ställen och jag får trixa lite för att komma in och ut utan att riskera att klämma hennes fötter eller fastna. M hjälper mig när det behövs.

Det känns så viktigt för mig... Att få fråga HENNE om saker och ting... Vad hon känner, tycker och vill är viktigt! Jätteviktigt! Det är hennes hus vi pratar om, och jag vill att hon ska känna sig trygg med att det kommer att vara i goda händer hos oss! Vi ska ta hand om huset! Den lilla vita bänken utanför ytterdörren som hon tycker så mycket om ska självklart få stå kvar där! Saker som är heliga för henne... de måste få förbli heliga! Jag vill att hon ska veta och känna att jag förstår vikten av affektionsvärde... Vi ska ta hand om ditt hus, A-L! Du behöver inte vara orolig, vi ska ta väl hand om det!

Vissa människor känner man direkt att man tycker om! Och hon är en sådan människa! Jag har inte kännt henne i mer än kanske en timme, men jag vet - och visste redan vid första handskakningen - att hon är en fin och varm människa som jag har stor respekt för! Hon har en vacker själ och ett oerhört spännande och intressant förflutet. Hon har varit med. Hon har sett så mycket som jag inte kan föreställa mig. Upplevt så mycket som jag inte kan ana. Nu ska hon flytta. Och vi ska ta över hennes älskade hus.

Innan vi går säger vi adjö och tar i hand igen. A-L håller min hand och underarm i några extra sekunder och jag lägger min fria vänsterhand på hennes axel innan jag önskar henne lycka till och lovar henne att vi ska ta väl hand om huset. Det känns som att mina känslor är besvarade. Jag har verkligen funnit en vän i henne!

Idag var M:s pappa över till äldreboendet med lite småsaker från huset som vi nog trodde att hon ville ha. Och lite post som skickats till hennes gamla adress. "Hälsa till dendär rara flickan!" ska hon ha sagt speciellt. Och åh... Som det värmde mitt hjärta att höra!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0