Ninanna

Jag sitter och läser igenom gamla dagboksinlägg. Och vad ska jag säga... Jag saknar den tid som en gång var...

Det var varmt och jag var trött. Solen formligen stekte mig där jag satt i bilen, företagsbilen, tillsammans med min kollega Cristian. Jag hade ingen egen bil, inte idag. Vi hade just varit till verkstaden med den bil som pajat förra veckan. När jag körde den, såklart. Oljelampan hade helt oförklarligt börjat lysa. Med en bil kort, och mycket arbete att utföra, svängde vi så in på den lilla enkelriktade gata, på vilken jag skulle ”svobba”, dvs. köra fri från ogräs med en morordriven grästrimmer. Jag hade redan hållit på halva förmiddagen. Jag hade blivit avlämnad vid detta ställe strax efter sju på morgonen. Där hade jag vattnat parkblommor, och börjat röra rent plattorna. Att rengöra markplattor med trimmer är inte helt riskfritt, och det var jag medveten om. Jag har alltid varit noga med att vara uppmärksam, speciellt när jag arbetade nära glasförsedda byggnader, och inte minst folk. Detta var ett farligt ställe, ur bägge synpunkterna. Jag visste det. Jag var försiktig. Jag tog tid på mig. Ändå hände det…

Jag hade just börjat köra min andra omgång, klockan var lite över ett och lunchrasten var slut. Plötsligt ser jag hur en tant står på en trappa och viftar med armarna. Hon är svart i blicken, och jag blir uppriktigt rädd. Jag stänger av mitt redskap, och drar av mig hörselskydden.
- Såhär får det bara inte gå till! säger tanten strängt och pekar med sitt välmanikyrerade pekfinger på en totalsplittrad glasruta. Som en kalldusch rinner insikten över mig. Jag har krossat en ruta. Jag har faktiskt krossat en ruta, jag som varit så försiktig. En ruta på gamla polishuset är krossad, och det är jag som förstört den.
- Detta får du se till att fixa, nu med detsamma tack! säger en annan kvinnoröst alldeles bakom mig. Jag vänder mig förskräckt om och möter, inte ett, utan två par arga kvinnoögon till. Fan i helvete, far det igenom mitt huvud. Jag blir livrädd, jätteförbannad och alldeles tom på samma gång.
- Jag… eh, jag ber så hemskt mycket om ursäkt, och jag kan försäkra att det var en ren olyckshändelse… svamlar jag med förvånansvärt stadig röst.
- Du jobbar på XXX va?! säger den tredje propra damen, som visst börjat tappa lite av sin elegans på grund av ilskan.
- Detta får du betala, det är du medveten om va? Stackars kärring, tänker jag. Jag får nog betala en ny hårpermanent i skadestånd till denna krake. Sedan fylls jag av rädsla igen. Det ser ut att vara fina damer, dessa tre. Säkert jobbar de på kommunen. Säkert är de villiga att anmäla mig för skadegörelse. Och alldeles säkert är att de hatar denna lilla skitiga figur som står här framför dem, med en stor klumpig grästrimmer dinglande i ett alldeles för stort bälte. Jag måste se patetisk ut. Och fy fan vad klanting. Fy fan vad klantigt!!
- Jag ska genast ringa min chef och berätta vad som hänt. Det är ingen fara, jag ska fixa dethär. Och jag ber än en gång så hemskt mycket om ursäkt… babblar jag. Tanterna säger något om att det är bäst att jag gör det, annars så ska de minsann ta kontakt med min chef.
  Jävla kärringar, det var ju absolut inte meningen, vad hjälper det att ni står och skäller på mig i en timme, olyckan är ju redan skedd! Och vad är det för jävla sätt att komma med yttranden som snarast kan uppfattas som hot, ”dethär får du betala”, det låter ju som att hon skulle komma med ett hagelgevär till mig inatt och skjuta skallen av mig i sömnen. Har hon ingen som helst hyfs? Så tänker jag.
- Jag ska gå och ringa nu, tack för att ni ville tala om vad som hänt, mumlar jag, vänder på klacken och vandrar bortåt, undan från deras synfält.

Jag tar fram mobilen och ser att sambon har ringt för några minuter sedan. Det får vänta, tänker jag. Jag måste ringa till Cristian. Jag måste ringa och bekänna mina synder. Jag måste ringa och förklara. Bara jag inte börjar tjuta i luren också… Jag slår numret. En signal. Två signaler. Sedan lägger jag på. Eftersom Cristian har jobbtelefon, brukar vi göra så att vi vikarier ringer ett par signaler från våra mobiler, så att han sedan omedelbart kan ringa upp. Detta för att vi ska spara pengar. Hyggligt, och indirekt obligatoriskt. Man ska göra så… Jag väntar. Några sekunder väntar jag. Sedan ringer telefonen. Nu ringer Cristian, tänker jag. Nu gäller det, nu måste jag förtälja hela min pinsamma historia. Men det är inte Cristian. Det är pojkvännen som ringer igen. Han har fått soppatorsk när han åkte moppe, och undrar om jag inte kan komma med lite extra bensin till honom. Åka med bensin… Jag har ingen bil, jag har absolut varken bensin eller extra dunk, jag är alldeles ensam, jag väntar ett skitviktigt telefonsamtal just precis nu och jag har just förstört en kommunal byggnad och väntar på giljotinen. Ungefär detta förmedlar jag till sambon, på ett sätt som jag genast ångrar. Jag ber om förlåtelse och förklarar läget. Sedan lägger vi på. Jag ringer en gång till till Cristian, och denna gång kan han nå mig när han ringer tillbaka. Jag tar ett djupt andetag och säger:
- Hej Cristian, det är Nanna. Förlåt om jag ringer olämpligt, men jag har haft sönder en fönsterruta.
- Okej, en ruta. Haha, ja det blir nog minst den tjugonde i år för vår räkning. Vilken ruta är det?
Jag blir lite paff. Jag hade väntat mig ännu en avhyvling, och hot om uppsägning med omedelbar verkan.
- Ehh… Det är dethär ljusblåa långa huset, till vänster om arbetsförmedlingen. Vid sista ingången. Det är en ganska stor ruta… Vad… ja, vad ska jag göra? säger jag och märker att rösten är på väg att spricka.
- Okej, ja jag kommer till dig nu då, så får vi titta på det. Bra! Hej!

Rutan, som skulle vara av krossäkert glas, måste ersättas innan kvällen. Jag sitter som på nålar under hela vägen in till kontoret. Jag fattar bara inte att Cristian kan vara så snäll och förstående. Jag har ju för fan krossat en specialruta värd 2000 kronor! Bara det går att fixa, bara det går att fixa… Jag känner mig så fruktansvärt liten där jag sitter. Som en fyraåring som sitter med en förälder på väg hem från dagis, efter att ha gjort något riktigt sattyg under dagen.

Rutan ska fixas. Det kommer att krävas en specialbeställd ny ruta, som inte kan monteras upp förrän imorgon. Men Herr Glasnisse ska laga provisoriskt på en gång, säger Cristian efter att ha talat några minuter i telefon. Det ordnar sig.
- Tack… piper jag. Sedan går jag ut i fikarummet. Jag talar om för Sofie och Maria vad jag ställt till med. Grabbarna vid bordet intill hör vad jag säger, och kommer med uppmuntrande uttalanden om hur många rutor de själva krossat. Andreas hade tydligen krossat summa summarum 45 stycken, sa han. Och jag vill inte vara en sån som känner skadeglädje. Men faktum är att det kändes riktigt skönt att veta att jag inte är ensam. Jag visste sen förut att runt 20 fönsterrutor krossats redan i år. Men när jag nu fick se ansiktena på gärningsmännen, snälla, schyssta, duktiga och proffsiga killar och tjejer, ja… det kändes skönt. Jag kanske inte är så hemsk trots allt. Det kanske inte var mitt fel. Kanske var det till och med så som alla sa, att det var något som riskerade att hända vem som helst, hur försiktig man än är? Nanna har krossat ett fönster. Inte någon människa, inte någon levande varelse alls. Ett fönster. Och i efterhand är jag glad, så otroligt tacksam och glad över att det inte var värre. Och över mina underbara arbetskompisar som var så otroligt snälla och bussiga mot mig. Över att det går att fixa. Snart har gamla polishuset en ny ruta. Men frågan kvarstår… Kommer jag att våga gå förbi dessa tanters kontor i fortsättningen? Kommer jag att våga möta deras blickar igen? Kommer de att förlåta mig? Jag vet inte… Jag vet verkligen inte…