Att förlora... allt.
Att ge upp… Att släppa greppet… lite i taget… och acceptera att man inte längre har en tillstymmelse till kontroll, att världen rasar ihop till den milda grad att den nog aldrig kommer att kunna byggas upp igen. Att inse att det är kört. För evigt kört och förstört…
jag är nog inte den som i första hand ska säga något...
Och jag är kanske för ung för att säga något, men jag vet hur förjävligt livet är ändå. Men det kommer att bli bra till slut, vännen. Ingen vet när, men NÅN gång, kanske om flera år, så kommer det att bli bra. Du måste bara tro på dig själv, och inte släppa taget, hur klyschig jag än låter. Jag bryr mig om dig sååå mycket, och det enda jag vill är att må bra... och att DU också ska göra det! Hur gick det förresten? På "du-vet-vad"...
Jag kanske inte är så mycket att ha, men mig förlorar du i alla fall aldrig :/
